Konst på allvar – Prerafaeliterna på Nationalmuseum

”Prerafaeliternas bilder är suggestiva och fyllda med allvar och skönhet… Existentiella teman och mötet mellan verklighet och dröm gav Prerafaeliternas bilder en spänning som upprörde deras samtid.” – Så står det i Nationalmuseums presentation av utställningen som har vernissage idag. Inte vet jag om det var en så särskilt stor skandal i mitten av 1800-talet när gruppen bildades i England men nog är det både vackert och allvarligt.

Här finns många målningar man känner igen av centralfigurerna Dante Gabriel Rossetti, John Everett Millais och William Holman Hunt, men också mängder av målningar av mindre kända konstnärer och en hel del minutiöst utförda teckningar. Hantverksskickligheten är hög.

The Black Brunswicker
John Everett Millais:
The Black Brunswicker
Helena av Troja
Dante Gabriel Rossetti:
Helena av Troja, 1863
scapegoat
William Holman Hunt:
The Scapegoat

Intressant nog finns på utställningen också bilder av den engelske fotografen Tom Hunter som inspirerats att rekonstruera prerafaelitmålningar i sina foton. Dessutom finns en stillbildsvideo med referenser till filmer som ”Den franske löjtnantens kvinna” och ”Sagan om ringen”

Prerafaeliternas konst har ofta kallats kitsch skriver SvD. Jaså av vem då undrar jag? Men kanske är det sant, för det är lätt att driva med den som gör något på allvar, och den ironiska generationen skulle inte ha några svårigheter att skoja till det om denna utställning. – Romantik, allvar, skönhet, liv, död, kärlek, storartad hantverksskicklighet. Kan konst bli mer otidsenlig? Antagligen inte och kanske inte bättre än så här heller.

Uppdatering:

Recension i DN där Ingela Lind verkar ha problem med att kvinnorna på målningarna framställs som komplexa och årtåvärda. ”Det är dubbelmoralen som gör anspråksfullheten i deras sentimentala bildvärd uthärdlig!” Ja aldrig blir det riktigt bra.

Se även ”Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden på Waldemarsudde 14/9 2019 – 26/1 2020

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, utställningar. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Konst på allvar – Prerafaeliterna på Nationalmuseum

  1. Inga M skriver:

    Jag har varit inne här och kollat på de vackra bilderna några gånger men inte hunnit fördjupa mig. Nu har jag i alla fall tittat lite mer noga och läst länken till Svd.

    Detta är naturligtvis bilder som måste ses ur perspektivet av sin tid, precis som alla bilder. De gjordes i en tid när det inte fanns möjlighet att avbilda människor och landskap med fotograferingens detaljrikedom. Det var före Photoshops inträde i bildvärlden. Jag försöker föreställa mig fascinationen hos den samtida publiken när man fick se något återgivet så naturtroget med alla detaljer, med hantverksskicklighet och dessutom vackert och med en strävan mot högre mål.

    Det är ju nästan som på beställning att den här utställningen kommer just nu när vi har en debatt om sabotismen, den ”konsttrend” som förespråkar förstörelsen och nedrivandet i sig som konst. Förgörelsekonsten är en trend som använder det vackra enbart som ursäkt för att kunna förstöra, för att ironisera över, politisera och göra kitsch av.

    Satt i motsats till utställningen på Nationalmuseum så blir det som hänt på konstfack just nu, ännu tydligare och det kan ses i ett tidsperspektiv på något sätt.

    Jag glädjer mig åt att jag kommer att få se utställningen, om inget oförutsett inträffar. Den håller på till 24:e maj och jag ska vara i Stockholm den veckan. Faktiskt får jag en hel vecka att se många utställningar i lugn och ro, det ska bli intressant.

  2. Börje skriver:

    Inga: Förgörelsekonst! Sabotism! Ord värda att lägga på minnet, få se om begreppen blir anammade av konsthistorien så småningom. Gissar dock att ansvariga konstnärer inte ser det så, dom tror sig säkert ha ett ”angeläget budskap” där ändamålet helgar medlen.

  3. Väldigt vackra tavlor!

  4. Urban skriver:

    Inga.
    Detta eviga tjat om att alla konstverk måste ses ur perspektivet av sin tid är så tråkigt. Varför måste man se konst ur tidens perspektiv ?

    För övrigt så fanns den där lilla maskinen som kallas kamera vid mitten av artonhundratalet.
    Och det är en jävla skillnad av hur två tränade och känsliga människoögon tolkar både helheter och detaljer och hur en maskin som kallas kamera tolkar samma sak.
    För det första är det stereoseendet som skapar själva rums-seendet.
    Även den mest kända,berömda och beundrade fotorealistiska oljemålare målar ju bara platt skit i jämförelse med till exempel Rembrandt( eller det bästa av Prerafaeliterna) eller någon annan som kunde konsten att använda sina BÅDA ögon.

    En nykter människa kan se att mycket har gått framåt i den västerländska kulturen men sannerligen inte konsten.

    Att krampaktigt skylla på tiden är bara pinsamt.

  5. SaraVide skriver:

    Gud, jag håller inte med dig här heller. Synd! Du är den enda bloggen jag har hittat som behandlar ämnen jag är intressera av!

    http://www.saravide.se/blogg

  6. Börje skriver:

    Sara: Du behöver inte hålla med. Men det vore kul att få veta varför.

  7. Ewa skriver:

    Jag har varit fascinerad av pre-rafaeliterna sen jag bodde i England på 70-80talet och det var roligt att få se några av deras målningar ”på riktigt” igen efter alla år. De berör många nerver, en del av mig tycker att de är too much, sentimentala men samtidigt är de ju så berörande. Det konstiga är att bakom det som känns berörande fanns i en del fall inte alls så mycket djup som man kan förledas att tro,en del är bara fria tolkningar av någon myt eller saga och svåra att hitta samhällskritiken i- såvitt jag förstår ville de kommentera samtiden och gå tillbaka till gamla värden.Älskar färgerna, lyser och värmer.

  8. Börje skriver:

    Ewa: Visst är de sentimentala, det är för mig lite av poängen – det mest förbjudna liksom. Själv är jag ändå mest fascinerad av hantverket, formen är kanske viktigare än innehållet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ nio = fjorton