Börjes konstblogg

Återigen: det för mig mest uppseendeväckande i det misslyckade (?) konstprojektet är att det finns så många som försvarar handlingen, som verkar se något meningsfullt i projektet (vad det nu ska gå ut på, ingen vet ju egentligen). Det här stämmer med iakttagelsen av Frederik Stjernfelt i “Kritik av den negativa uppbyggligheten”, dvs negativismen, att bryta mot regler, att vara gränsöverskridande har från att vara idéer hos en begränsad skara filosofer och bohemer via 68-rörelsen blivit en riktig folkrörelse, en ideologi för den breda massan.

Och sannolikt hänger det väl på något sätt ihop med den allestädes närvarande relativiseringen, med rötter hos ett antal franska filosofer - allt är lika mycket värt (dvs inget är värt något), dåligt är lika bra som bra, ignorans är lika bra som kunskap, ingen får vara bättre (eller sämre), sjuka är friska osv. Ja jag överdriver, men visst finns det ett drag av detta i dagens kränkningsdebatt, kunskapsdemokratin och i konstprojekt där vem som helst kan agera forskare i vilket ämne som helst.

Lars Vilks på vars blogg man kan lära mycket om samtidskonsten kallar den här typen av konst DIS - uttytt Den Internationella Samtidskonsten. Riktigt hur det ska definieras är väl inte direkt självklart. Jag använder samma akronym DIS, uttytt Det Intellektuella Snömoset. För det är nog vad det är, meningslöst snömos. Lars Vilks själv bekräftar indirekt detta i en bloggpost om Anna Odell: “Problemet är att det här projektet kom utanför murarna. Konstprojekt är fredliga företag som diskuteras internt och som närmast garanterat inte har någon påverkan på samhället“.

Alltså som jag uppfattar det: konsten idag (DIS) är en helt och hållet intern historia för konstvärlden, det vill säga för ett begränsat antal överintellektualiserade och blaserade curatorer, kritiker och andra makthavare som bestämmer vad som är gångbart i enlighet med den institutionella konstteorin. Den konstintresserade allmänheten har ingenting med konsten att göra. Konsten har ingen funktion, påverkar inte, berör inte någon utanför den slutna konstvärlden.

Nu finns det ju också en annan slags konst, den traditionella, sköna, essentiella, med förmåga att beröra, som väl om jag fattat den gångbara konstteorin rätt, blott är att betrakta som dekoration, men om jag gissar rätt har ett starkare stöd än DIS bland allmänheten. Konsten är tvådelad. Inte för att jag vill förbjuda Det Intellektuella Snömoset, men jag tycker inte om den dominerande roll som det har inom konstlivet idag. Det leder inte framåt, om nu konsten överhuvudtaget kan leda någonstans.

När det gäller dom utflippade samtidskonstnärerna vill jag bara instämma med David Eberhard på S:t Görans psykakut: “dom borde gå och klippa sig och skaffa sig ett jobb”.

Johan Lundberg på Axess har en sammanfattning av debatten om Anna Odells eskapader med länkar till några inlägg.

Debatten på Newsmill.

Andra bloggar om: konst, samtidskonst, intellektualism, konstteori, snömos, Anna Odell