Konstfack och konstens harakiri

Visst var det lite chockartat att för några år sedan upptäcka det paradigmskifte som gradvis skett inom konsten under lång tid medan vi vanliga dödliga bara undrat varför allt börjar bli så konstigt.

Den institutionella konstteorin gjorde sitt intåg, vilket innebär att vad som är konst och god kvalitet inom konsten bestäms av makthavare inom konstvärlden som curatorer, gallerister, kritiker. Om skräp ställs ut på ett galleri är det definitionsmässigt konst. Om det är olagligt eller omoraliskt, fult eller bara fånigt har inget med saken att göra, det är fortfarande konst. Jag är ingen filosof och tänker inte ifrågasätta teorin, även om jag tycker den gamla Kantska konstteorin var bra mycket mer sympatisk och dessutom genererade konst som gick att se på i stället för migränframkallande tråkig konceptkonst.

Minerva skriver tänkvärt om konceptkonsten, jag citerar en mening här: ”En konst som enbart är konceptuell kan inte tala för sig själv; man kan inte närma sig konstverket utan en lång förklaring till det.” Just det. Om konsten kräver en filosofisk diskurs hamnar fokus på diskursen och konstverket blir på sin höjd en vidhängande illustration som kanske inte ens behövs. Om ”verket” fortfarande ska definieras som konst, som filosofi eller som intellektuellt snömos är kanske ointressant. Jag tycker bara inte om det.

Konsten verkar ha sparkat ut skönhetsskapandet och mutat in ett område som inte har med skönhet att gör som sitt (just nu) viktigaste verksamhetsfält, och det är väl egentligen det som stör mig. Det vackra uppfattas tvärtom enligt vissa konstfilosofer som störande för konsten. Det som gäller är enbart att göra något nytt, en slags tidsmarkör antar jag. Och därmed kommer gränsöverskridandet in, att bryta mot normer och mot lagar om så krävs. Det nya innebär ju i sig att vara normbrytande, att gå emot normaliteten. Men är det därmed alltid värdefullt frågar jag mig? Och är normbrytande, tvivelaktig etik och i förlängningen lagöverträdelse det enda sättet att åstadkomma konstnärligt värde i progressiva konstkretsar?

Det är något sorgset med dessa konststudenter som alla verkar gå i flock, och likt ett stim strandade valar alla söker sig till det allra mest meningslösa. Och kanske i sin vilsenhet söker tröst i vardagsterrorismen som Konstfackstudenten John Huntington på aktivistgruppen Kanslibyrån. Inga M har skrivit det som kan sägas om den sorgliga Kanslibyrån. Man bryter ner men skapar man något? Jag tvivlar.

Antagligen tror man sig kunna upptäcka något nytt genom att systematiskt bryta mot rationalitet och vedertagna normer, men då får det nog ske på en något mindre pubertal nivå än att äta korv med bröd utan korv, den enda effekten av det lär väl vara att man förblir hungrig.

Eller för att citera Berglin om Konstfack i söndagens SvD
:
– Ja, jag har förlikat mig med att ingen där har klarat av att rita en häst på tjugo år, men nu har dom slut på idéer också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konstteori. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Konstfack och konstens harakiri

  1. Inga M skriver:

    Ha ha ha…jag skrattar faktiskt på allvar högt när jag läser Berglins uttalande. Är det så illa? Har man verkligen helt tagit bort kraven på estetisk begåvning? Hade det inte varit bra att anta en blandning av olika sorters begåvning, någon som är bra på att teckna / måla, inte enbart de här gränsöverskridarna?

  2. Börje skriver:

    Inga: Jag har ingen aning om antagningskrav till dom högre konstnärliga utbildningarna idag, eller om det fortfarande är möjligt att syssla med något estetiskt där. Det som framkommer i media tyder väl på att det i varje fall är ganska kontroversiellt att vilja måla eller skulptera när man går på konstskola.

  3. Inga M skriver:

    Det är ju helt absurt i så fall! Kanske är det dags att lägga ner Konstfack och tillskapa en konstnärlig högre utbildning med inriktning mot bild och form. Sen kan de politiska partierna eller reklamutbildningarn ta över den andra biten, jag menar den som är i huvudsak gränsöverskridande eller politiskt aktiv.

  4. Börje skriver:

    Jag vill inte lägga ner Konstfack, huvuddelen av eleverna där går ju på andra linjer än institutionen för konst, som grafisk design, inredning, glas och keramik mm. Och dom eleverna gör riktigt spännande saker, att döma av den årliga vårutställningen. Bidragen från avdelningen för konst brukar vad jag kommer ihåg vara ungefär lika deprimerande som NUGs och Odells verk. Men jag är inte heller ute efter att stänga institutionen för konst. Konsten måste vara fri, konstfackelever måste bara lära sig att hålla sig inom etiska och lagliga gränser som alla andra. Att jag sedan inte tycker om det dom gör är en annan sak.

    I sammanhanget kan det vara intressant att citera ett stycke från MAO-bloggen på Axess:

    För den som vill utbilda sig till klassisk figurativ målare finns det idag i Sverige ingen utbildning i. Inga lärare behärskar detta på våra högre konstskolor och de som försöker starta klassiskt figurativa utbildningar står inför en omöjlig situation då de av konstetablissemanget anses så aparta att studenterna inte ens får tillstånd att ta studiemedel. Senaste CSN-avslaget för den klassiskt figurativa konstskolan Atelier Stockholm motiverades med att utbildningen inte är värdefull ur ett nationellt perspektiv – och detta trots lärarnas höga kompetens.

    Så mycket för den fria konsten alltså.

  5. stiftet skriver:

    Att det finns olika riktningar inom bildkonsten är ju kanske ingen nyhet så är det i dag med, konceptualismen är en av dem, men många målar och tecknar idag med, det verkar t.o.m som om det är fler och fler som hellre målar igen än att ta suddiga videofilmer. (I alla fall om man ser jag starka tendenser till det på de senaste examens utställningarna som akademien har här i Oslo). Men det obegripliga kommer oftast i fokus hos media naturligtvis, jag har svårt att förstå att man ids bry sig om det som man egentligen inte gillar eller upplever som obegripligt. Att en konstnär uppträder nihilistiskt inbär ju inte att alla andra är likadana. Och rita hästar har man ju redan gjort, kanske det är på tiden att rita något annat?

  6. Minerva skriver:

    Tack för citat och länk till min blogg!
    På tal om Berglin: i gårdagens SvD har han en fantastiskt rolig seriestrip om samtidens konstprovokatörer, se http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_5017.svd

  7. Börje skriver:

    Stiftet: Varför bry sig om det man inte gillar? En berättigad fråga. Nu gäller det väl inte verken i sig ifråga om NUG och Anna Odell (vars verk ingen sett) utan snarast det problematiska med att konstnärer tänjer på både lagar och etiska regler. Om tendensen drivs vidare att gränsöverskridande blir det enda sättet att skapa något nytt och därmed bli godkänd av konstvärlden känns det lite oroande för samhällsutvecklingen. Det gåt ju faktiskt också att rita en häst på tusentals nya sätt som ingen hittills prövat. Det bästa vore naturligtvis att tiga ihjäl det man inte gillar, men det är knapast möjligt så som media fungerar. NUG och Odell har sannolikt gjort sin lycka på konstscenen för evig tid med hjälp av media och tyvärr medverkar jag och andra bloggare också till eländet, fast i obetydlig grad.

  8. Börje skriver:

    Minerva: Såg också den nya Berglinteckningen. Den sätter ju faktisk fingret på några egendomligheter.

  9. stiftet skriver:

    Jo det är klart, om alla konstnärer blir nihilister och utför kriminella handlingar så blir det ju lite opraktiskt. Och det är klart, att all uppmärksamhet runt dom två studenterna har gjort dom till kändisar. En stund, kanske. Tror inte att deras handlingar speciellt, kommer att hamna i någon historiebok, man kommer nog mera att diskutera andra ting tror jag. Det som är intressant är hur det substanslösa ytliga uttrycket får en sådan stor uppmärksamhet. Jag menar, de flesta s.k konseptkonstnärer är ganska så medelmåttigt intelligenta, filosofin sticker inte så djup direkt. Jag upplever att många konseptuella konstverk är inte sällan är ganska patetiska försök, innehållslösa, ytliga små krumsprång, litet krafsande i någon pseudospykologisk riktning. Jag tvivlar på att Anna Odell har nog analytisk förmåga att bearbeta eller visualisera den problemställning hon försöker lösa eller visa till. Eller att NUGs kladdande ger någon direkt streetcredd bland dom som tar grafitti och målandet på allvar. Provokation?
    —Amen herregud!
    De flesta av de människor som arbetar med konst är laglydiga. De arbetar hela sitt liv med att utforska och utveckla sitt konstnärskap Det tar tid och det kräver hårt arbete, det finns inga genvägar. Oavsett vad media tror. För övrigt anser jag Berglin vara en tendentiös gubbe som borde pensionera sig.

  10. Börje skriver:

    Stiftet: Jag har nog samma uppfattning som du om konceptkonsten, känns lite yrvaket av konstnärer att ge sig in på filosofins område, kanske har dom helt enkelt inte uthållighet nog att som du skriver utveckla sitt konstnärsskap på traditionellt vis. De lite mer traditionellt arbetande konstnärena som väl fortfarande utgör majoriteten och dessutom gör saker som åtminstone jag ofta uppskattar verkar ha kommit totalt i bakvatten.

    Jag gillar dessutom, tills skillnad mot dig, Berglins teckningar. Poängen i den senaste Berglinteckningen om Konstfack bekräftas dessutom ganska bra av Sanna Rayman i dagens SvD. Lite upplyftande att se det kollektiva försvaras i en konservativ tidning.

  11. En liten tant skriver:

    Jag har två tips i konstdebatten
    1. Lars Anders Johanssons låt PRETENTIÖS som finns som nummer 2 på hans myspace http://www.myspace.com/larsandersjohansson

    2. Tidskriften Axess som ständigt diskuterar intressanta frågor inom kultur och samhälle ur ett annat perspektiv än övriga medias kultursidor. Bl.a. har man tagit sig orådet före att föra fram skönhetsupplevelser som ett värdefullt inslag i konsten…

  12. Urban skriver:

    Det finns en konstnär som heter Markus Andersson. Han har målat en rad vackra målningar med en djup förankring framförallt i historien men också åtminstonen tillfälligt i samtiden.
    Med sin enkelt målade och komponerade syndabockserie ville han troligtvis väcka de trötta svenskarna ( få oss att inse att de var länge sedan vi levde i en rättsstat där media bevakar makthavare och söker sanningen ).
    För detta blev han hånad och smutskastad i media, och hamnade slutligen i ett flera timmar långt polisförhör för ett påstått plagiat.
    Mig veterligen blev han av med både anseende och pengar i kampen för att försvara sig själv, även om han slutligen friades rent juridiskt.
    Att det går bra att skapa utmanande verk med olja, lin och jord bevisade han utan tvekan, men provokationen riktade sig för en gångs skull mot de som själva brukar ha monopol på att provocera, nämligen media.
    En och annan tå bakom media kan också blivit trampad på eftersom polis tillkallades för att stoppa konstnären, och överåklagare och politruken Sven Erik Alhem såg till att polisen gjorde sitt jobb.

    Ja så kan de gå om man bara tänker igenom sina motiv, skruvar dem lite och målar dem riktigt riktigt tydligt i olja på duk på ett relativt traditionellt vis.

    Kanske kunde vi lära oss en hel del av de forna oppositionella östeuropeiska konstnärer som riskerade sina liv för att i sina bilder uttrycka undertryckta sanningar ?
    Trots faran urartade de aldrig till vare sig inskränkt formalism eller kvari-rebellisk antitraditionalism. Vad de försökte göra och i många stycken lyckades göra var att uttrycka undertryckta sanningar i ett bildspråk som många kunde förstå.
    Tyvärr är dessa verk inte lätta att beskåda, men bland annat i Uzbekistan finns ett museum som specialiserat sig på nämnda verk.

    Slutligen, stäng konstfack givetvis.
    Lägg ner hela kulturpolitiken, ta bort alla kulturbidrag och avskeda kulturministern, för dessa är ovärdiga ett fritt land med fria medborgare och fria konstnärer.

  13. Börje skriver:

    Urban: Jag känner till Markus Andersson. Traditionell målare eller inte så är han knappast någon imponerande konstnär enligt mitt tycke. Det där med polisförhör låter förstås märkligt. Jag antar att det rör sig om hans målning ”syndabocken” med ett porträtt av Christer Pettersson som påstås vara målat efter ett foto taget av en överkänslig fotograf som anmälde konstnären. På samma målning återfinns för övrigt en replik av William Holman Hunts ”The Scapegoat” som just nu kan ses i original på den utmärkta utställningen med Prerafaeliter på Nationalmuseum. Jag skrev en rad om Markus Andersson i en tidigare bloggpost och hur det kom sig att han faktiskt ställt ut ett stort antal av sina målningar på Moderna Museet för några år sen.

    Men jag håller inte med om att Konstfack och ”hela kulturpolitiken” bör läggas ner. Konsten måste få vara fri även om man inte tycker om det som görs just nu. Det lär väl komma andra tider, det har det alltid gjort.

  14. Urban skriver:

    Börje: Har du läst något om Estonia katastrofen, Palmemordet, och misstankarna om att Tomas Qvick är oskyldig ? Det finns mycket bra skrivet om dessa händelser, bland annat Gunnar Walls prisbelönta bok ( fick guldspaden ) Mörkläggning ?
    Vad Markus Andersson ville göra som ett undantag från sina i övrigt kärleksfulla målningar av djur, landskap,kvinnor mfl, var antagligen att i bild försöka uttrycka undertryckta sanningar i vår samtid.
    Kanske var han trött på att det som kallas viktiga samtidsfrågor alltför ofta handlar om sådant som redan sägs i media och överallt annars ( skruvade hyllningar till vår maskinkult, till feminism, till mångkultaralism, bögism etc etc. )

    Och detta tycker alla fall jag som själv forskat i ovanstående mörkade händelser var ett mycket bra initiativ som påminner av hur flera av de oppositionella konstnärerna arbetade bakom järnridån.

    De senaste jag såg av honom var ett par mycket bra porträtt av den legendariska polismannen Gösta Söderström som var första man på plats vid Palme mordet och som efter mordet kämpade för att sanningen om mordet skulle komma fram, vilket kostade honom väldigt mycket.

    Markus Andersson bryter en mängd mönster och gränser i ordets rätta bemärkelse utan att slå knut på sig själv och sin kuk.., eller förfalla till andra apkonster.

    Bara genom att inte samtycka till samtidens vänster dogmati inom ” kultur-livet ” i Sverige blev han i pressen kallad höger extremist.

    Det tycker jag är skrämmande.

    Hans bilder är fulla av empati och gammal mänsklig visdom, en naturnära och naturkär och bildad man blir stigmatiserad mångfaldigt i pressen och blir dessutom utsatt för flera års processande med rättvisan för hans i mina ögon djupa rättspatos.

    Man kan ju åtminstone försöka vara öppen för att tidens tro inte alltid är sann. Det borde vara en förutsättning för en tänkande människa.
    Ifrågasätta även axiomen för den så kallde samtidskonsten, och annat som förstelnat i vårat samhälle.

    För övrigt konsten kan inte vara fri om stora instutioner som konstfack och konstakademien är förutsättningar för en konstnärs anseende och kariär.
    Bidragssystemet inom konsten korrumperar givetvis och detta gynnar inte ett fritt skapande.
    Detta är elementärt och vanligt bondförnuft.
    Jag menar allstå : Befria konsten helt från ALLA bojor, även de bojorna som brukar definieras som konstens förutsättning –

  15. Börje skriver:

    Urban: Konspirationsteorier hör inte till mina intresseområden, så jag tror vi avslutar debatten här.

  16. SaraVide skriver:

    Nja, jag ’r inte böjd att hålla med dig riktigt. Men sen är jag ju en konststudent som ”går i flock” också. Moahhah ha. Så roligt att läsa om er stora jag-vet-minsann-vad-jag-tycker!

    All the best,
    S-V

    http://www.saravide.se/blogg

  17. Börje skriver:

    Sara: Ja jag hade väl inte förväntat mig att kunna påverka nån i den berörda generationen, men det skulle vara intressant att få veta lite mer om varför du inte håller med. Jag försöker faktiskt fatta.

  18. Kristian J skriver:

    Avsaknad av gränser verkar inte hjälpa den med brist på kreativitet. En provokation kanske hjälper? Men fungerar provokativ konst? Den som blir provocerad tycker inte om vad den ser, blir ev. förbannad och ser inte mer. Den som tycker om den provokativa konsten blir uppenbarligen inte provocerad och då fungerar den inte heller.
    Den som kan göra bra konst trots snäva ramar tycker jag är mest beundransvärd.

  19. Börje skriver:

    Kristian: Visst måste jag erkänna att jag blir förbannad ibland, t ex när det gäller graffitivandalen NUG och hans ”territorial pissing”, men det rör inte verket i sig som jag finner ganska tröttsamt och fantasilöst, utan lagöverträdelsen. NUG klarade sig utan påföljd efter att ha förstört en tunnelbanevagn för 100000 kr. Det lär väl sätta nya gränser för miniterroristerna på Konstfack.

    När det gäller Anna Odell kanske hennes verk har terapeutisk betydelse för henne själv. Hur någon levande varelse i övrigt ska orka titta sig igenom hennes videofilmer timme efter timme utan att tråkas ihjäl är för mig obegripligt. Jag försökte faktiskt när jag nyligen besökte Konstfacks elevutställning, men gav upp.

    Konstprofessorn Gertrud Sandqvist skrev nyligen i SvD ”Det är helt sant att jag ibland blir illa berörd av denna våldsamma aggressivitet och motvilja mot att försöka förstå.” Jag tror Sandqvist har fel – vi förstår tvärtom bara alltför väl, nämligen att det inte finns något att begripa, inget att beröras av, bara tomhet.

  20. Kristian J skriver:

    Instämmer!
    Nästa fundering: Varför fallar konstkritiker för Grafitti? Det mesta jag ser är upprepningar av samma sak. Det mesta verkar ”stilintryck” (plagiat) från en engelsk undergroundtecknare. (20år sedan). Det mesta är väggdekoration. Finns det bra grafitti? Möjligt, men den lyckas jag aldrig se.

  21. Börje skriver:

    Kristian: Nej graffiti har sällan imponerat på mig, inte ens den som ställs ut på galleri. Som du skriver verkar den oerhört stilbunden, en evig upprepning, nästan som egyptiska väggmålningar, lika från årtusende efter årtusende. Men nu verkar det ju som om även den rena förstörelselustan i form av tags och nedskräpning a la NUG börjar anammas av konstvärlden, fast det är väl handlingen och inte kluddet som räknas. Resultatet blir dock detsamma. Sen finns det förstås en del rätt uppiggande och omsorgsfullt utförd gatukonst, men det är en helt annan sak.

  22. Johan Berger skriver:

    Ett underhållande inlägg av Börje, skrivet med glöd och engagemang! Det saknas verkligen en debatt idag om vad ”kvalitet” inom konsten är och kan vara, både på konstskolor och bland allmänheten…och det är verkligen synd! För det är en viktig och svar sak att disktera. Jag ställer mig dock frågande till om ”skönhet” är ett så självklart innehåll för konsten? Den sitter som bekant i betraktarens ögon, och är således ett resultat av kultur, klass, kön och ”subjektiva” värderingar…och vips! så blev det inte så enkelt plötsligt! Vår föreställning av skönhet har förändrats under historiens gång…därför kan det vara svårt att hävda det som något absolut värde…
    Det ideala vore om konstundervisningen kunde lägga fram ”hela dilemmat” för eleverna, så att de själva får dra slutsatserna. Det svåra är ju sedan att använda intellektuella teoretiska insikter i sitt eget skapande. Hur ska man göra det? Måste man det? eller…om man nu inte vill göra det…vad ersätter man det med då? Kan man stå utanför?..osv..
    Det finns en konstutbildning/kurs som lyckas med det, och det är Ateljeprojektet, i Stockholm.
    http://www.ateljeprojektet.se

    / Johan

  23. Börje skriver:

    Johan: Naturligtvis går det inte att hävda skönhet som något absolut värde, skönheten sitter ju som du skriver i betraktarens ögon. Mitt problem i sammanhanget är inte att konceptkonsten och liknande i mina ögon mestadels ointressanta konstriktningar förekommer, utan dess totalt dominterande roll i den etablerade konstvärlden. Och naturligtvis samma konstvärlds aggressiva angrepp på alla försök till avvikelser, så tydligt demonstrerad av några konstkritikers behandling av utställningen ”Figurationer” på Edsviks konsthall nyligen. Målar man föreställande är man mer eller mindre per definition nazist tycks slutsatsen vara. Vad ska vi med sådana kritiker till?

  24. Urban skriver:

    Börje.En sak jag glömde nämna i detta sammanhang:Okey konspirationsteorier hör inte till dina intresseområden Börje, men du tror väl på Shakespeare ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


fem + = åtta