Konstfack och konstens harakiri

Visst var det lite chockartat att för några år sedan upptäcka det paradigmskifte som gradvis skett inom konsten under lång tid medan vi vanliga dödliga bara undrat varför allt börjar bli så konstigt.

Den institutionella konstteorin gjorde sitt intåg, vilket innebär att vad som är konst och god kvalitet inom konsten bestäms av makthavare inom konstvärlden som curatorer, gallerister, kritiker. Om skräp ställs ut på ett galleri är det definitionsmässigt konst. Om det är olagligt eller omoraliskt, fult eller bara fånigt har inget med saken att göra, det är fortfarande konst. Jag är ingen filosof och tänker inte ifrågasätta teorin, även om jag tycker den gamla Kantska konstteorin var bra mycket mer sympatisk och dessutom genererade konst som gick att se på i stället för migränframkallande tråkig konceptkonst.

Minerva skriver tänkvärt om konceptkonsten, jag citerar en mening här: ”En konst som enbart är konceptuell kan inte tala för sig själv; man kan inte närma sig konstverket utan en lång förklaring till det.” Just det. Om konsten kräver en filosofisk diskurs hamnar fokus på diskursen och konstverket blir på sin höjd en vidhängande illustration som kanske inte ens behövs. Om ”verket” fortfarande ska definieras som konst, som filosofi eller som intellektuellt snömos är kanske ointressant. Jag tycker bara inte om det.

Konsten verkar ha sparkat ut skönhetsskapandet och mutat in ett område som inte har med skönhet att gör som sitt (just nu) viktigaste verksamhetsfält, och det är väl egentligen det som stör mig. Det vackra uppfattas tvärtom enligt vissa konstfilosofer som störande för konsten. Det som gäller är enbart att göra något nytt, en slags tidsmarkör antar jag. Och därmed kommer gränsöverskridandet in, att bryta mot normer och mot lagar om så krävs. Det nya innebär ju i sig att vara normbrytande, att gå emot normaliteten. Men är det därmed alltid värdefullt frågar jag mig? Och är normbrytande, tvivelaktig etik och i förlängningen lagöverträdelse det enda sättet att åstadkomma konstnärligt värde i progressiva konstkretsar?

Det är något sorgset med dessa konststudenter som alla verkar gå i flock, och likt ett stim strandade valar alla söker sig till det allra mest meningslösa. Och kanske i sin vilsenhet söker tröst i vardagsterrorismen som Konstfackstudenten John Huntington på aktivistgruppen Kanslibyrån. Inga M har skrivit det som kan sägas om den sorgliga Kanslibyrån. Man bryter ner men skapar man något? Jag tvivlar.

Antagligen tror man sig kunna upptäcka något nytt genom att systematiskt bryta mot rationalitet och vedertagna normer, men då får det nog ske på en något mindre pubertal nivå än att äta korv med bröd utan korv, den enda effekten av det lär väl vara att man förblir hungrig.

Eller för att citera Berglin om Konstfack i söndagens SvD
:
– Ja, jag har förlikat mig med att ingen där har klarat av att rita en häst på tjugo år, men nu har dom slut på idéer också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konstteori. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Konstfack och konstens harakiri

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio + = elva