Adrian Goldsworthy: ”Augustus: en biografi”


Adrian Goldsworthy: ”Augustus: en biografi”
Historiska media 2014, 571 s.
ISBN: 9789175451558

Shakespeare skrev aldrig någon pjäs om Augustus. Det kan enligt Adrian Goldsworthy vara ett av skälen till att han inte fått samma roll i det allmänna medvetendet som t ex Julius Caesar, Antonius och Cleopatra, eller för den delen storheter som Nero, Alexander eller Hannibal.

I senare populära skildringar beskrivs Augustus ofta i aningen tvivelaktig dager, som i storfilmen Cleopatra (1963) och den åldrade Augustus i Robert Graves roman Jag Claudius som BBC också skapade en fantastisk TV-serie av, samt förstås i HBO-serien ”Rome”. Men ändå är hans inflytande över vår del av världen än idag oerhört stort. De flesta känner säkert till Lukas 2:1 ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien.”.
Och så förstås att den åttonde månaden i vår kalender bär Augustus namn.

Men som Goldsworthy konstaterar har det som skrivits om Augustus mest handlat om aspekter av hans liv eller kortare översikter, knappast något alls som täcker hela hans liv i detalj trots att det finns en hel del källmaterial bevarat – tyvärr dock inte Augustus egen självbiografi, här finns bara andrahandskällor som Suetonius, Cassius Dio, Tacitus m fl. Den helhetsöverblick som saknats försöker Goldsworthy fylla med sin bok. Jag tycker han lyckas väl, han är en god berättare, väjer inte för detaljer och det anekdotiska men håller sig ändå till fakta så långt de är kända. Efter tvåtusen år är det naturligtvis svårt att fylla alla luckor i en berättelse om en människas liv så det blir en del antaganden också. Men det gör att texten flyter på och aldrig blir tråkig.


”Caesars död” målning av Jean-Léon Gérôme (1824-1904) [Wikimedia]

Augustus liv är egentligen närmast osannolikt. Arton år gammal ärver han sin mormors brors Julius Caesars förmögenhet och blir dessutom via testamentet adopterad av diktatorn. Augustus tolkar testamentet som att han även ärver Julius Caesars maktbefogenheter. Det var knappast i enlighet med lagen, men på den tiden i Rom hade den rätt som kunde ställa upp flest legioner. Marcus Antonius som då var konsul tog inte den självsäkre artonåringen på allvar och vägrade bevilja honom hans arv, men Augustus lånade ihop stora förmögenheter och lyckades med hjälp av dem och löften till de nyrekryterade soldaterna om stora framtida belöningar så småningom samla en armé under sig i avsikt att hämnas på de sammansvurna som mördat hans adoptivfar.

Via skickliga politiska manövrer, strategiskt tänkande och stort risktagande lyckades han både besegra de sammansvurna senatorer som mördat Julius Caesar och utmanövrera eller besegra alla sina rivaler om makten. Augustus tvekade inte, trots en viss betänksamhet i början, att ta livet av sina motståndare via proskription – listor på motståndare som skulle avrättas. Sammanlagt rör det sig om ca 2000 personer som på detta sätt föll offer för triumviratet mellan Augustus, Marcus Antonius och Marcus Aemilius Lepidus. Många rika personer fördes dessutom upp på listorna enbart för att Augustus behövde pengar och för att ge jord som avgångsvederlag till sina legionärer. Proskriptionen innebar nämligen också att man blev av med sin egendom. Det väckte naturligtvis oro bland delar av befolkningen. Tidens mest berömde talare och advokat Marcus Tullius Cicero hade talat nedsättande om Antonius. Augustus gick efter viss vånda med på att föra upp Cicero på listan och Antonius lät spika upp Ciceros huvud och händer på Rostran vid Forum i Rom.


”Slaget vid Actium” målning av Laureys a Castro (1664-1700) [Wikimedia]

Augustus gjorde många misstag, tog oerhörda risker men hade också förmåga att lära av erfarenheten. Han var säkerligen illa omtyckt av stora delar av befolkningen under den tidigare delen av sin karriär. Efter slaget vid Actium 31 fvt då han besegrat Antonius och det blev fred förbättrades hans rykte. Han var en mästare i propaganda, men såg också till att skapa bättre levnadsvillkor för folket genom spannmålsförsörjning och utdelning av pengar.

Han arbetade oerhört hårt och tog personligen emot även vanliga medborgare som hade ärenden eller synpunkter att dryfta. Han avsade sig de flesta hedersbetygelser, ville inte ha någon annan titel än princeps ”förste medborgare”. Han kallade sig själv Caesar efter sin adoptivfar, men innebörden ”kejsare” var ännu inte påtänkt. (Goldsworthy använder också genomgående namnet Caesar i boken, jag skriver för enkelhets skull Augustus). Han ville säkerligen ge sken av att republiken var återupprättad fast han i praktiken var närmast enväldig genom att senaten i omgångar givit honom både konsuls och folktribuns befogenheter livet ut. Han levde förhållandevis enkelt, tyckte om tärningsspel och skämt, även de som drabbade honom själv. I den brevväxling som återges i en del källor håller han gärna en skämtsam ton och förefaller vänfast. Så småningom etablerades den nya maktordningen som i praktiken om än inte i teorin var en monarki och han blev faktiskt älskad, inte minst för att han skapade fred Pax Romana och stabilitet under lång tid.

Boken ger en sammanfattning av bakgrunden till republikens fall, de många inbördesstriderna: Sulla och Marius, Catilinaaffären, Julius Caesars maktövertagande och mordet på Caesar 15 mars år 44 fvt. Sen följer i kronologisk ordning kapitel om Augustus liv fram till hans död som 76-åring den 19 augusti år 14 vt.

Den strikt historiska skildringen är intressant och välskriven, den ger en bra sammanfattande bild av en av de mest dramatiska perioderna i världshistorien, med många intressanta detaljer. Men personligen är jag mest intresserad av Augustus som människa. Hur är man beskaffad om man som tonåring lyckas med det som Augustus bestämde sig för och med stor beslutsamhet så småningom genomförde? Visst styrde omständigheterna en hel del av hans handlande, han hade tur men också självinsikt nog att lita till kompetenta medhjälpare när hans egen förmåga inte räckte till. Augustus var framför allt en skicklig maktspelare. Det var som politiker han nådde de mest häpnadsväckande resultat som t ex triumviratet med Antonius och Lepidus. De svårare militära uppdragen utfördes av den ytterst kompetente och alltid lojale ungdomsvännen Agrippa. En annan ungdomsvän som ibland anlitades för diplomatiska uppdrag var Maecenas, han som också understödde samtida poeter som Horatius och Virgilius och gav upphov till ordet mecenat.


”Bakalovich vid Maecenas mottagning” målning av Stepan Bakalovich [Wikimedia]

Augustus anklagas ibland för feghet eftersom han överlät många militära uppgifter till andra. Men han ledde själv flera stora fälttåg och riskerade livet genom personliga insatser. Vid en belägring av en stad i Illyrien såg ett anfall ut att avstanna, men Augustus ryckte åt sig en sköld av en legionär och ledde personligen anfallet (kanske efter förebild av sin adoptivfar Julius Caesar) och fick därigenom med sig trupperna. Den vindbrygga som rests mot de fientliga murarna tålde dock inte truppanhopningen och brakade samman, några soldater dödades i fallet och Augustus fick hjälpas bort med skador på armar och ben, men kunde sen på egna ben träda fram och visa upp sig inför soldaterna. Under fälttåget i Illyrien blev han också skadad i knäet av en slungsten. Han led också under perioder av sitt liv av en allvarlig sjukdom, möjligen något med njurarna, som gjorde honom arbetsoförmögen.

Augustus beskrivs ibland som kyligt beräknande och visst var han analytiskt begåvad. Men han var också en passionerad människa som ofta hade svårt att behärska sitt humör. Hans ungdomsvän Maecenas fick ibland lugna honom och hindra att han fattade överilade beslut. Det var Augustus tacksam för.

Den romerska överklassens kärleksliv var ofta turbulent, kanske värre än en nutida dokusåpa. Man gifte och skiljde sig ofta av politiska skäl för att skapa allianser mellan släkter. Allt skedde på männens villkor, det fanns på den tiden verkligen en ”patriarkal könsmaktsordning” som till och med var inskriven i lagen, därmed inte sagt att kvinnorna var helt maktlösa, de romerska kvinnorna hade en betydligt större frihet och mer framträdande roll än exempelvis de grekiska som ju helst inte skulle lämna huset.


”Livia och Augustus”

I romarriket borde en sträng moral råda enligt Augustus, framför allt gällde det kvinnornas uppträdande. Med männen var det inte så noga. Augustus var gift tre gånger, men hade många kvinnohistorier vid sidan om. Hans tredje hustru Livia var av oklanderlig aristokratisk härstamning, mycket vacker och ytterst skarpsinnig. När de träffades var Augustus tjugofyra år och Livia nitton. Hon var gift med Claudius Nero och hade redan en son Tiberius och var havande med andre sonen Drusus. Augustus skiljde sig från sin andra hustru Scribonia samma dag som hon födde deras dotter Julia. Claudius Nero skiljde sig lydigt från Livia och Augustus och Livia trolovade sig i början av oktober 39 fvt. Livia flyttade in hos Augustus som hans trolovade. Den 14 januari 38 fvt födde hon sin andra son Drusus Claudius Nero och tre dagar senare gifte sig Augustus och Livia med brudens före detta make närvarande vid ceremonien. Romarna skämtade om det lyckliga paret som hade fått en son redan tre månader efter äktenskapet.


Marcus Tullius Cicero
(106-43 fvt)

Marcus Antonius
83-30 fvt)

Marcus Vipsanius Agrippa
(63-12 fvt)

Gaius Maecenas
(68-8 fvt)

Livia fick senare ett missfall och därefter inga fler barn. Men äktenskapet varade till Augustus död, uppenbarligen med stor tillgivenhet från båda parter. Successionsföljden skulle bli ett av Augustus stora problem framöver, den ena efter den andra av hans favoriter inom släkten dog i förtid. Säkerligen var inte Livia inblandad i dödsfallen som i Robert Graves roman, den historien bygger på illvillig propagande. Även Augustus vän Agrippa som så småningom fick maktbefogenheter och ställning jämbördig med Augustus och nog var den naturliga reservhärskaren dog en för tidig död år 12 fvt, sannolikt i någon epidemisk infektionssjukdom.


”Virgilius läser ur Aeneiden för Augustus, Liva och Octavia” målning av Jean-Joseph Taillasson (1745 — 1809) [Wikimedia] Augustus ber att få höra en del av beställningsverket. Vid stycket som handlar om Octavias nyligen döde son Marcellus blir alla så rörda att Octavia svimmar.

Augustus läste böcker både på latin och grekiska, däremot använde han ibland tolk när han måste hålla tal på grekiska. Han hade inte som många av sina jämnåriga i samma samhällsklass fått möjlighet att fullfölja en gedigen retorikundervisning i Grekland. Han skrev själv lite amatörpoesi, ofta av det skabrösa slaget (exempel på s 151).

Goldworthys bok är sprängfylld av detaljer men ändå väl sammanhållen och disponerad. Den innehåller också ett antal klargörande diagram över släktförhållanden mellan olika inblandade personer, korta biografier över ett drygt fyrtiotal nyckelpersoner som omnämns i boken, en ordlista över romerska begrepp, schema över karriärvägar och befattningar i romarriket år 63 fvt respektive år 14 vt. En intressant artikel om Jesu födelsedatum finns också med, källuppgifterna är ju en aning motsägelsefulla på den punkten.
Charlotte Hjukstöms översättning är utmärkt. Texten flyter på lätt och redigt. Jag läste först den engelska originalutgåvan, men lånade senare den svenska översättningen för att kontrollera en del ord, men det blev en omläsning av mer eller mindre hela boken.


”Augustus prima porta” [Wikimedia]

Augustus prima porta är en skulptur som återfanns år 1863 vid Livias villa vid prima porta nära Rom dit Livia flyttade efter Augustus död.

Andra bloggar om , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i antiken, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ sju = sexton