Såhär i näthatets tid kan det vara bra att påminna sig om att fenomenet inte är nytt, bara mediet. Den tysk-amerikanska filosofen Hanna Arendt fick känna av hatet efter att ha rapporterat från rättegången mot krigsförbrytaren Adolf Eichmann i Israel år 1960. Arendt skrev en serie artiklar i The New Yorker som 1963 också publicerades i bokform: Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil. I Eichmann såg hon vid rättegången inte det diaboliska monster som alla, inklusive hon själv, förväntat sig. Hon såg bara en obetydlig byråkrat som ansåg sig vara utan ansvar, en man utan förmåga att tänka. Hennes uttryck den banala ondskan kom att beteckna den här typen av förövare. Hon hade också fräckheten att rikta kritik mot de judiska ledarna, vars handlade hon menade hade underlättat förintelsen. Reaktionerna från omvärlden blev rasande. Människor hade inte brytt sig om att sätta sig in i hennes resonemang eller hade totalt missförstått det.
Hanna Arendt var själv född i en sekulär judisk familj. Hon läste filosofi i sin ungdom för Martin Heidegger och hade också ett förhållande med honom, vilket hon blev kritiserad för då Heidegger långt senare blivit medlem i nazistpartiet. Hanna lämnade Tyskland och flyttade till Frankrike vid Hitlers maktövertagande 1933, men blev vid den tyska invasionen i Frankrike 1940 gripen av Vichyregimen och förvisad till interneringsläger – som det skulle visa sig senare – i avvaktan på transport till Auschwitz. Hon lyckades dock fly och så småningom med hjälp av falskt visum ta sig till USA där hon föreläste vid olika universitet.
Margarethe von Trottas utmärkta film med Barbara Sukowa i rollen som Hanna Arendt handlar om civilkurage och om avsaknaden av det. Den visar på ett smart sätt upp Eichmann enbart via dokumentärfilmade avsnitt från rättegången. Det här är en bra europeisk film vilket bland annat märks på att alla talar rätt språk, tyska, hebreiska och engelska med tysk brytning. För övrigt kan jag bara påminna mig en enda film som uppvisat mer tobaksrök och det är Fritz Langs M med Peter Lorre från 1931.
Hanna Arendt får fyra **** poäng.
Andra bloggar om film, Hanna Arendt, Margarethe von Trotta, Adolf Eichmann
