Marcel Duchamp: Cykelhjul 1913 |
Marcel Duchamp: Flasktorkare 1914 |
Marcel Duchamp: Fontän 1917 |
Här nånstans börjar det negativistiska förbudet mot skönhet i konsten. Marcel Duchamps ready-mades, via dadaismen, fluxusrörelsen och till dagens video, happenings och installationer.
Jag har länge stört mig på samtidskonstens tomhet, dess oförmåga att engagera mig. Vad beror det på att jag sällan numera har något utbyte av utställningar med den mer trendiga nutidskonsten, varför kan jag ofta se mer mening och få större upplevelse av en halvbra utställning med amatörakvareller än av utställningar med toppskiktet av samtida konstnärer?
Det är inte det att samtidskonsten skulle vara svår att begripa, ofta är den tvärtom generande enkel, så enkel att man tror man missat något när det faktiskt helt enkelt inte finns något att uppleva eller förstå. Som till exempel Anna Eineborgs medborgarkontor ”Citizen Profiling” – inte speciellt uppseendeväckande, snarast är det väl att slå in vidöppna dörrar. Därtill givetvis totalt skönhetsbefriat.
Men om nu konstvärlden dikterar att allt måste handla om socialkritik, mediakritik, miljö, migration eller feminism för att räknas, varför kan man inte med utgångspunkt från föreskrivna teman ändå skapa verk som berör? Varför ständigt denna tomma ironi?
Och så läste jag Stjernfelt & Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten som utkom i Danmark 2005 och i svensk översättning 2007. Bitarna föll på plats på en gång!
Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” Ruin 2007. ISBN: 9185191191 |
Trots att ämnet är ganska abstrakt och resonemangen ofta lite svepande och generella är fallbeskrivningarna träffande och argumenten kristallklara och lätta att ta till sig, särskilt Stjernfelts fyra essäer. Thomsens teologiska utgångspunkter däremot känns för mig lite väl nattståndna och tillför inte mycket som inte redan sagts av Stjernfelt.
Bokens egendomliga titel kommer sig av den negativism, vilken författarna (med all rätt!) hävdar behärskar västvärldens tankemönster, konst- och kulturliv.
Att göra en positiv utsaga, att hålla något för sant, rätt eller skönt kräver väl underbyggda argument och efterforskningar, och kanske en hel del mod. Den negative däremot utgår alltid från något befintligt positivt som kan kritiseras eller ifrågasättas, ofta på mer eller mindre vaga grunder utan att man därmed behöver riskera så mycket.
Negativismen inom konsten menar författarna har fått till följd att konstverket i sig mer eller mindre saknar betydelse, det är processen som räknas. Det viktiga i konsten idag är inte verkets kvalitet utan att det är nytt, något som avviker från gängse mönster och helst bryter mot regler. Avståndstagande blir viktigare än ställningstagande och ett konstverk ska framför allt provocera. (Hur nu det ska gå till idag när allt är tillåtet och vi översköljs av provokationer via media, direkt från verkligheten?)
Den här verklighetsbeskrivningen stämmer ju för övrigt mycket väl med Vilks & Schibli: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”, bortsett från att den boken tvärtemot Stjenfeldts och Thomsens bok bejakar negativismen.
Det är inte svårt att se hur man frenetiskt, ja närmast desperat inom samtidskonsten söker vara gränsöverskridande och provocerande, att bryta mot konventioner som för länge sen upphört att existera. Därav tomheten – det finns inget att säga. Jag tänker till exempel på Terence Kohs förgyllda bajskorvar kända från Arty på SVT, Itziar Okariz offentliga pinkande, Bob Flanagans självtortyr eller Marco Evaristtis guldfiskmord i hushållsmixern.
Negativismen, att bryta mot regler, att vara gränsöverskridande har från att vara idéer hos en begränsad skara filosofer och bohemer via 68-rörelsen blivit en riktig folkrörelse, en ideologi för den breda massan menar författarna.
Utöver en utförlig dissektion av det negativistiska tänkandet behandlas dess historia alltifrån Hegel, Marx och Nietsche över Heidegger och Sartre till ett flertal för mig mer eller mindre okända tänkare. Livsfilosofin, vitalismens samband med negativismen behandlas i en särskild essä. Negativismens inverkan på utbildningsväsende och vetenskap berörs också och får mig genast att tänka både på ”kunskapsdemokratin”, alltså den inte så ovanliga föreställningen i vårt land att åsikter är lika mycket värda som kunskap och på den nyss aktuella kränkningsdebatten.
Inom kulturlivet får man klart för sig negativismens koppling till fenomenet kritiska krönikörer, dvs grinpellarna med enda uppgift att klaga och kritisera utan egna förslag till konstruktiva lösningar.
I grunden handlar nog boken om synen på sanningen. Kan man rösta om vad som är sant? Är sanning en fråga om makt? Jag vill i varje fall inte att det ska vara så.
Bokens danska utgåva recenserades först i Svenska Dagbladet den 28 november 2005 där författarna anses försvara en kulturkonservativ hållning. Fast jag tycker nog att boken är bredare än så, konservatismen får också en släng av sleven liksom de flesta andra ideologier. Ledare i SvD om boken här och recension i Aftonbladet, DN och Corren.
Andra bloggar om: konst, kultur, kulturkonservatism, filosofi, vitalism, negativism, debatt, böcker, Kritik av den negativa uppbyggligheten
Himla bra skrivet om det här fenomenet negativism! Visst är det så att det betraktas som seriöst så fort någon är kritisk och negativ även om det enbart är privat tyckande, medan det positiva måste underbyggas med såar av forskning! Hur har vi hamnat här? Jag måste läsa boken inser jag. Enligt vad Du skriver så slänger den över även på utbildningen i Sverige. Tackar för ett bra inlägg! (Hoppas det inte blir så långt till nästa gång Du kastar Dig över bloggen!)
Inga: Du bör absolut läsa boken. Det är nog första gången jag läst en bok om filosofi som på en gång fått mig att fatta hur allt hänger ihop, och dessutom varit så enkel och bitvis roligt skriven.
hi~ nice meet you 🙂
my name is jenny
i am korean
do you konw korea?
i like Marcel Duchamp also art
my major is art history
i want to read this site,but i can’t do it..
Pingback: Samtidskonsten och Anna Odell. Det gränsöverskridande som folkrörelse. « Börjes konstblogg
Pingback: Konsthatet | Börjes konstblogg