Orphée

Orphée
Sent som vanligt strax före sista föreställningen kommer jag iväg på Orphée på Kungl Operan. Det var svårt att få biljetter så jag hamnar långt upp på tredje raden, men ser och hör hyfsat ändå. Sitter gör man ju knappt nånstans på Operan – man kurar ihop sig i nån slags anatomisk omöjlighet vilket tyvärr förtar en del av behållningen för många operabesökare. Operan är byggd för 1,5- metersmänniskor men både medellängd och -omfång bland befolkningen har ökat betydligt de senaste hundra åren.

Orphée däremot var storslagen, gripande och alltigenom lyckad. Christoph Willibald Gluck skrev musiken 1762 till den antika berättelsen om Orfeus (Anna Larsson) som sörjer sin döda hustru Eurydike (Lisa Larsson) och med sin sorg så bevekar gudarna att de låter honom träda in i dödsriket för att hämta Eurydike åter till livet. Men det finns ett villkor. Aldrig någosin under färden genom Hades får Orfeus kasta en enda blick på Eurydike. Gör han det så måste hon återvända som död.

Orphée
Första etappen i Hades befolkas av nakna eller delvis svartklädda gubbar som inte verkar ha det så kul, medan änglalikt sköna vitklädda kvinnor bor i en paradisisk del av dödsriket till tonerna av lycksalighetens ängder (jovisst, Glucks paradnummer!). Det luktar lite feministiskt ojämlikhetstänkande!

Naturligtvis kan inte Orfeus motstå att se på Eurydike – med katastrofala följder. I denna version verkar det dock som om man fått till en happy end, det är lite oklart vem som lever och vem som är död. Men kanske är allt bara en dröm av en man som minns sin döda hustru?

Marie-Louise Ekmans scenografi är stram och enkel, men fungerar bra tycker jag. – Eftersom det ändå verkar omöjligt att idag visa antika dramer i antik dräkt. Eller Wagneroperor med brynjor och alplandskap osv. Jag tycker förstås det är lite av att underkänna gångna tiders operakonst. Är det så otänkbart att låta var tid stå på egna ben, utan onödigt påträngande modernisering? Jag får alltid nån obestämd känsla av anakronism (är det rätt term här?) när dekoren inte riktigt passar till musiken.

Orphée
Glucks musik är fantastiskt vacker och melodisk, sångarna vad jag förstår genomgående utmärkta. Mats Eks koreografi och regi lysande. Amor (Jeanette Bjurling) formad som en stel arkaisk korê bärs in på scenen! Mycket lyckat.

Orphée får fem ***** poäng.

Andra bloggar om: , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i musik, scen och teater. Bokmärk permalänken.

4 svar på Orphée

  1. Eva Nygren skriver:

    Det låter härligt. Och en underbar opera! Hur länge går den tror du? Kanske man kan ta sig ett vårbesök på Stockholmsoperan (där jag varit endast en gång och kröp nästan ut på grund av just det du nämner, de obekväma stolarna!)

  2. Börje skriver:

    Eva: Jag tror den går ett antal gånger till och med 26 mars. Föreställningen är totalt 2 timmar inklusive en ganska lång paus så det är trots allt uthärdligt att sitta lite inklämd, det är det värt!

  3. Inga M skriver:

    Av Din betygssättning att döma är detta något som man borde se. Nu finns väl tyvärr inte något Stockholmsbesök inbokat under den tiden för vår del. Det finns nackdelar med att inte bo nära huvudstaden och detta är en av dem. Roligt att få läsa Din beskrivning i alla fall.

  4. Inga M skriver:

    Du borde gå in och läsa En liten tants senaste drapa. Hon skriver väl och fyndigt om eländet med kött- och slamskonst. Jag tror att vi har liknande åsikter där.

Lämna ett svar till Eva Nygren Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ ett = tio