Donna Tartt: Steglitsan


Donna Tartt: ”Steglitsan”
Bonnier pocket 2014, 782 s.
ISBN: 9789174293975

Donna Tartts ”Den hemliga historien” var underhållande fast onödigt lång. Att jag började läsa Steglitsan berodde förstås på att jag tyckte om den förra boken plus att jag trodde mig ha hört att Steglitsan skulle handla om konstmarknaden i New York, vilket lät intressant. Och visst handlar det i någon mån om just det men det blev en aningen annorlunda läsupplevelse än jag väntat. Donna Tartt har utvecklats som författare, men så lär det också ta tio år för henne mellan varje bok.

Den Hemliga historien handlade om unga människor i collegemiljö som konsumerar alkohol i stora mängder. Steglitsan handlar om en ännu yngre person, huvudpersonen Theo är bara tretton år, fast han hinner bli vuxen innan man tagit sig genom bokens 782 sidor. Till vidlyftig alkoholkonsumtion kommer nu också drogintag. Men det finns en orsak till missbruket som jag tror är central i berättelsen.

Theo går på museum med sin mamma där en terroristbomb exploderar och dödar ett stort antal människor inklusive Theos mor. I spillrorna efter explosionen möter Theo en döende äldre man, ett möte som leder honom till den genomgode antikrenoveraren Hobie. På något sätt får Theo ur museets bombkaos med sig en liten målning som slitits ner från utställningsväggen. Det är Carel Fabritius Steglitsan från 1654. Målningen följer honom under livet och blir för Theo en slags spegel av människolivet. Den fastkedjade fågeln som fjättrad vid sin pinne bara kan betrakta världen. Som Hobie säger i slutet av boken:

-”om en målning verkligen letar sig in i hjärtat och förändrar ens sätt att se, tänka och känna, då säger man inte ’åh jag älskar den här tavlan för den är universell’ eller ’jag älskar den här tavlan för att den talar till hela mänskligheten’. Det är inte skälet till att någon älskar ett konstverk. Det handlar om en hemlig viskning från någon bakgata. Psst, du där. Ja du. — Din din. Jag har målat den för dig”.


Carel Fabritius: ”Steglitsan”, 1654 [Wikimedia]

Visst kunde även denna bok ha kortats ner, men jag är glad att den var just så lång att man hann sjunka in i berättelsen och fångas av karaktärerna. Jag gillar också de omsorgsfulla miljöbeskrivningarna, den kärleksfulla beskrivningen av hur en renovering av en värdefull antik möbel går till, uppräkningen av alla de droger en missbrukare har att ta till, den omsorgsfulla redovisningen av hur en avtändning ur narkotikaruset bör lägga upp. Och den oändliga smärtan i att inte få den man älskar – och att förlora den man haft. Man ska nog inte läsa Steglitsan som en underhållningsroman, men den blir trots allt ganska rafflande mot slutet.

Donna Tartt tilldelades Pulizerpriset för Steglitsan.

Andra bloggar om , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

2 svar på Donna Tartt: Steglitsan

  1. Jenny B skriver:

    Jag var ju inte helt förtjust i Steglitsan; för min del är språket för kyligt för att jag skall försjunka i beskrivningarna, och mycket därför tyckte jag att boken blev för lång. Men vad jag verkligen uppskattade var, förstås, när kärleken till konsten och konstverket lyste igenom; när Theo plockar fram målningen och ser på den, och den ser annorlunda ut i det olika ljus som faller under olika årstider. Tillsammans med citatet du valt är det en fin hyllning till konsten.

    • Börje skriver:

      Jo jag har förstått att meningarna är delade om Steglitsan.
      Jag gillar oftast detaljer och miljöbeskrivningar, men om man snarare vill att handlingen ska föras framåt så blir det förstås lite tungt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sju + fyra =