La Traviata på Folkoperan

La Traviata på Folkoperan är en stark föreställning, bra sång och fin inlevelse inte minst i nakenscenerna. Dekadens handlar det om, men Alexander Dumas Kameliadamen från 1848 och Verdis opera, den första av honom som skildrar Verdis samtid, är nu överflyttad till nutid i hbtq-miljö med en hårdfestande men sjuk Violetta i centrum.

Som vanligt på Folkoperan imponerande scenografi. Mestadels kala marmormorväggar, en jättelik målning av ett dimmhöljt landskap i nyklassisk stil som påminner om nån ur Nerdrumskolan (dekadent?). Och så det svarta kladdet som rinner nerför den vita marmorn under hela föreställningen – ett tecken för dekadens eller sjukdom? Kreativ användning av videokamera. Orkestern sitter dold under golvet.

Susanna Andersson är utmärkt som Violetta. Den andra riktigt framträdande solisten bland flera fina var nog Jeremy Carpenter som Germont, pappa till Violettas älskare Alfredo. Små änglalika barn ger kontrast till det dekadenta snusket. Folkoperan blir bara bättre och bättre tycker jag. La Traviata får fem poäng [*****]

Andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i musik, scen och teater. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till La Traviata på Folkoperan

  1. Jenny B skriver:

    Det var roligt att höra! Ja, Folkoperan har stått för några riktiga juveler de senaste åren. Den här uppsättningen vill jag inte missa!

    • Börje skriver:

      Missa inte den här föreställningen! Kreativ och gripande.

      Mest uppmärksamhet i media (utöver nakenheten) har laguppställningen med Julia Sporsén fått. Hon har överösts med beröm, bland annat av min favoritprogramledare Erik Schüldt i Lördagsmorgon i P2 – så då måste hon vara bra! Men den uppställning jag såg med Susanna Andersson var också strålande, så det blir nog bra vilken av storstjärnorna det än blir som sjunger huvudrollen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + = fem