Herman Lindqvist: ”När Finland var Sverige”


Herman Lindqvist: ”När Finland var Sverige.
Historien om de 700 åren innan riket sprängdes”
Bonniers 2013, 495 s.
ISBN: 9789100142773

Historien om Finland blir lika mycket historien om Sverige. Inte så konstigt eftersom det som idag är två länder då var ett enda under 700 år. För mig som inte särskilt intresserat mig för vare sig svensk eller finsk historia blir det en behövlig repetition av historielektionerna i skolan och därtill en hel del ny kunskap om både Finland och Sverige. Historien är väl berättad och i mitt tycke intressantare ju längre fram i tiden man kommer.


Slaget vid Svensksund 1790 [Wikimedia]

Det finns dramatiska höjdpunkter i historien där Lindqvists berättartalang verkligen kommer till sin rätt som Vasatiden; Frihetstiden; Gustav III revolution och krig mot Ryssland; 1808 års katastrofalt illa skötta krig då Finland försvarades av folket men statsledningen och officerskåren svek; Avsättningen av Gustav IV; Georg von Döbelns känslofyllda tal till trupperna efter att kriget förlorats och en tredjedel av Sveriges landyta – hela Finland och Åland avträddes till Ryssland.

Men även den långa raden av finländare som varit av stor betydelse är intressant. Män som kanslipresidenten Arvid Horn som tålmodigt reparerade skadorna från Karl XIIs krig fastän han tidigare varit chef för kungens drabanter. Eller mannen bakom Sveriges första tryckfrihetsförordning Anders Chydenius och förstås Linnélärjungarna Peter Forsskål och Pehr Kalm. Peter Forsskål var också en upplysningsman som stred för yttrandefrihet.


Arvid Horn [Wikimedia]

Anders Chydenius [Wikimedia]

Peter Forsskål [Wikimedia]

Pehr Kalm [Wikimedia]

I första delen av boken är Herman Lindqvists mission uppenbarligen att avliva myten om att Finland blev koloniserat eller erövrat av Sverige. Varken Finland eller Sverige existerade som nationer när svenskar sökte ny mark att slå sig ner på andra sidan Östersjön oftast vid kusterna. Den migrationen skedde mestadels fredligt, landet var glest befolkat och finnarna var få till antalet, till stor del uppehöll de sig i östra delen av landet.

När Sverige så småningom befästes som ett kungarike var Finland en naturlig del av riket och Stockholm blev den centralt placerade huvudstaden. Många svenskar tillträdde ämbeten i Finland, de var oftast hämtade ur adels- eller prästståndet. Men Finland har idag faktiskt ett eget riddarhus och adelskalender. Många finländare fick också höga befattningar i Sverige och finska representanter var företrädda i den svenska ståndsriksdagen.

Finsknationalismen som folkrörelse uppstod egentligen inte förrän nån gång före förra sekelskiftet då Finland var ett storhertigdöme under Tsarryssland. Ett stor antal finländare med svenska namn förfinskade sina namn som Alexis Stenvall som blev Aleksis Kivi. Språkfrågan ”tvångssvenskan” som idag är ett hett ämne i Finland uppstod vid ungefär samma tid. Något av den upprörda debatten i Finland framgår kanske av finska media och kommentarsfältet till några av artiklarna som länkas nedan.

Under stormaktstiden blev det populärt att beskriva norden som den västerländska kulturens ursprung. Redan 1539 hade Olaus Magnus kallat Finland för ett urgammalt kungadöme. Olof Rudbeck som ansåg att Atlantis legat i Sverige och att antikens gudar utvandrat från Gamla Uppsala har en underhållande bevisföring, namnet Herkules härleder han från svenska Här-Kalle, Troja kommer av Tröja (harnesk), galler hör ihop med Kallar, Donau är en å som dånar.

Lite senare beskriver Mikael Wexonius Finland som ett självständigt kungadöme som erövrats av svenskarna. Den första kungen av Finland var gubben Noaks son Magog. Johannes Messenius skriver utan källhänvisning om ett finskt kungadöme mellan Torneå i norr och Sachsen i söder. Han räknar upp tio kungar varav den första hette Rostiofi. Senare under 1700-talet skriver Sven Lagerbring att Sveriges äldsta bebyggare var finnar som regerades av kung Fornjoter. En hel del andra mer eller mindre fantasifulla teorier om Finlands ursprungsbefolkning och deras släktskap med hebreer och Israels stammar var vanliga under 1700-talet, men kunde avfärdas som fria fantasier av mer seriösa forskare.

Herman Lindqvist kan verkligen berätta. Inget överflöd av årtal och inte heller så mycket långrandiga utredningar om bakgrund och sammanhang, men man får ändå veta det som behövs. Nu har jag förstår inget emot vare sig årtal eller sammanhang, men det medryckade språket gör att texten flyter på och berättelsen hålls ihop. Desto mer förekommer person- och platsnamn och livfullt beskrivna händelser med intressanta detaljer.

Recensioner:
Dick Harrison 2013-09-10 i SvD: “Finlands historia är också vår
Yrsa Stenius 2013-10-31 i GP: ”…välskriven och underhållande…”. Yrsa Stenius som själv är finlandssvensk passar på att tvåla till de finska ”svenskätarna”.
Yle Nyheter 2013-09-06: ”Utan Sverige inget Finland” Artikeln tar även upp språkstriden och finlandssvenskarnas hotade ställning idag. Många kommentarer.
Jenny Wikström 2013-09-27 i Åbo Underrättelser: ”Riket som sprängdes
Viola Kondracki 2013-12-20 i Litteraturmagazinet: ”Viktig historieskrivning om Finlands och Sveriges gemensamma historia

Andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


två + = elva