Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein.

Sten Andersons bok om filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är inte en filosofibok, det är en biografi över en människa vars livsöde tillhör de märkligare. Wittgenstein publicerade under sin levnad bara en enda tunn fackfilosofisk bok, som dessutom är närmast obegriplig även för fackfilosofer, men ändå blivit en av 1900-talets mest inflytelserika filosofiska verk. Hans eget liv däremot är både fascinerande och lärorikt, det är där hans livsfilosofi ligger och det är om det Anderssons bok handlar.

Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala.
Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein.
Norstedsts 2012, 762 s.
ISBN13: 9789113043371

Ludwig Wittgenstein (1889-1951) sa inte ett ord innan han var fyra år och när han väl börjat tala så stammade han, något han ofta besvärades av även som vuxen. Han blev 168 cm lång, var spensligt byggd men senig och seg som en fjällbjörk. Han hade en så intensiv utstrålning, hetsigt humör och en så genomträngande stålblå blick att han ofta skrämde vettet ur folk.

Ludwig Wittgensteins dominante far hade orimliga krav på sina barn. Tre av hans bröder begick självmord, den fjärde brodern Paul förlorade en arm i kriget men fortsatte oförtrutet sin bana som konsertpianist, men nu med specialkomponerad musik för enarmade. En tappad arm var inget att gråta över i den familjen. Endast de tre systrarna fick ett någorlunda normalt liv. Familjen var en av de rikaste i Österrike och Ludwig fick ärva en oerhörd förmögenhet. Den skänkte han bort för att leva i fattigdom inspirerad av Leo Tolstoy.

Att vara utan pengar upplevde han som en befrielse men tvingades därefter ofta ta hjälp av sina vänner. Han tog det som en självklarhet att få bo hos dem gratis i månader i sträck. Sina universitetsexamina slank han igenom utan sedvanliga meriter och naturligtvis blev han så småningom professor i filosofi vid Cambridge utan vidare diskussion. Som Sten Andersson skriver flöt han genom livet på en räkmacka. Ändå sade sig Wittgenstein inte vilja återuppleva en enda dag av sitt liv.

Ludwig var extremt begåvad fastän samtidigt lätt galen. Han hade en sällsynt koncentrationsförmåga och engagemang i det som intresserade honom, men hade ändå svårt att få något ur händerna, göra något färdigt. Och så var han förstås i total avsaknad av social kompetens, fick raseriutbrott, dominerade, skrek och domderade och kunde aldrig anpassa sig. Han var en utpräglad besserwisser som tog det som en självklarhet att han var bäst på det mesta. Överdrivet självförtroende och arrogant nedlåtenhet mot sin omgivning blandades med självförakt och självmordstankar. Han klagade över sin ensamhet, men de nära vänner han fick bröt han ofta kontakten med efter en tid. Det låter som en riktigt otrevlig figur. Men samtidigt måste han ha haft en utstrålning, karisma och någon slags genialitet som drog människor till sig. Som avkoppling gick han helst på bio och hans favoritlektyr var amerikanska deckarmagasin.

Han var tekniskt intresserad och praktiskt begåvad och efter studier vid en teknisk skola i Manchester ville han konstruera ett flygplan redan runt 1908. Han var på god väg med aerodynamisk forskning men hamnar i stället så småningom i Cambridge under beskydd av filosofiprofessorn Bertrand Russel och i sällskap med filosofen George Edward Moore och nationalekonomen John Maynard Keynes i det slutna akademiska sällskapet Cambridge Coversazione Society, känt som Sällskapet. Den sammanslutning där senare även storspionerna och KGB-agenterna Guy Burgess, Donald MacLean och Anthony Blunt blev medlemmar.

Wittgenstein arkitekten

Den tidige Wittgenstein var en egocentrisk pedantisk dandy. Han inredde sin bostad i Cambridge med enbart specialtillverkade möbler i sin egen strama asketiska design, säkert under påverkan av den österrikiske arkitekten Adolf Loos enligt vilken all utsmyckning är ett brott mot mänskligheten (“Ornament und Verbrechen”, Frankfurter Zeitung 1908). Hans husgeråd och porslin bestod av laboratorieutensiler eftersom han inte ville ha någon form av dekor.

Wittgensteins syster Gretl hade 1926 uppdragit åt arkitekten Paul Engelmann att uppföra en villa på en 3000 kvadratmeter stor tomt på Kundmanngasse 19 i Wien. Av välvilja mot sin bror Ludwig lät hon honom bli assistent åt Engelmann som han kände sedan kriget. Nu blev det inte så. Utan någon som helst utbildning eller erfarenhet av arkitektur tog Ludwig i stället över hela projektet och Engelmann gav upp och lämnade det så småningom. Haus Wittgenstein som det kom att kallas blev en slags fysisk motsvarighet till Ludwigs filosofiska verk Tractatus – logiskt, matematiskt, sterilt. Tidig funktionalism.

Mot slutet av sitt liv läste han Goethes färglära och skrev som det sista han gjorde före sin död manus till ”Anmärkningar om färger”, en egen färglära.


Wittgensteinhaus, Kundmanngasse 19 i Wien

Wittgenstein i Norge

Wittgenstein vistades långa tider i Norge, lärde sig språket och lät uppföra en stuga efter egen design på en otillgänglig plats på en klippa inne i en fjord. Den var ett “örnnäste”, på en gång avskilt från folk och samtidigt oundvikligt att se från passerande turistfartyg. Här lade han grunden till sitt mest berömda verk Tractatus Logico-Philosophicus , det enda som publicerades under hans livstid. Han kom att bearbeta verket under många år under första världskriget tills det gavs ut 1921. Det var bara 50 sidor logik som dock enligt Wittgenstein skulle vara det slutliga svaret på alla filosofiska frågor. Verket väckte stor uppståndelse och godtogs så småningom som ett examensarbete för Wittgensteins bachelorgrad trots att han slarvat med alla övriga uppgifter som krävdes för examen. När Professor G E Moore önskade att han kompletterade verket med referenser och källhänvisningar vilket var det formella kravet på ett examensarbete resulterade det bara i att Wittgenstein enligt Andersson bad honom fara åt helvete. Han fick sin examen ändå. Som galen filosof hade man en särskild status på den tiden.

Wittgenstein lämnade Norge våren 1914 för att vistas en kortare tid i Österrike. Han hade redan hunnit med att säga upp bekantskapen med Bertrand Russel och efter G E Moores besök i Norge uppträtt så skandalöst att de båda därefter inte hade kontakt på 15 år.

Wittgenstein och kriget

När han planerade att återvända till Cambridge hade första världskriget brutit ut och gränserna var stängda. Han hade redan tidigare blivit frikallad från militärtjänst av hälsoskäl men valde ändå att ta värvning som frivillig i Österrike-Ungerns armé. Det var knappast av nationellt eller militärt intresse och politik var han ointresserad av. Han hade en stark längtan att utsätta sig själv för något svårt, en hård prövning, att genomgå detsamma som alla andra. Kanske var det också dödslängtan som drev honom

Han blev placerade på en patrullbåt i floden Visla med uppgift att sköta en strålkastare. Hans råbarkade besättningskamrater drev med hans förfinade manér och själv föraktade han dem som obildad pöbel, eller die Saubande, svinpälsarna som han kallar dem. Efter en period som chef vid en artilleriverkstad på östfronten, men fortfarande som menig, blev han på egen begäran förflyttad till fronttjänst som eldledare vid ett haubitsförband vid ryska fronten. Det var en utsatt position där han flera gånger i sin dagbok vittnar om de ohyggligheter han får uppleva och sin dödsskräck då han blir beskjuten. Han blev dekorerad för tapperhet i fält ett antal gånger, bland annat med Militäverdienstmedaille mit Schwerten och så småningom efter officersutbildning befordrad till löjtnant. Hans överordnade ger honom lysande vitsord.

Den sista delen av kriget tillbringade han på den Italienska fronten där han blev krigsfånge vid krigsslutet. Egendomligt nog lyckas han via Röda Korset eller på andra sätt upprätthålla korrespondens med sina vänner i Cambridge, alltså på fiendesidan, under hela kriget.

Kriget hade förändrat honom, nu var han inte längre den eleganta dandyn. Påverkad av Tolstoy-rörelsen som var ganska utbredd på kontinenten under den här tiden ville Ludwig leva enkelt och fattigt. Han gick i åratal efter kriget klädd i sin slitna uniformsrock och det var nu han skänkte bort hela sin förmögenhet. Tractatus hade han fullbordat vid fronten i skyttegravarna och nu skulle verket publiceras. Det gick inte alls som Ludwig hade tänkt sig. Ingen förläggare ville ha med boken att göra, vilket blev en besvikelse och sannolikt bidrog till att han inte publicerade något mer filosofiskt verk under sin livstid, trots att han skrev kopiösa mängder med manuskript, anteckningar, dagböcker och lösa lappar. 1921 gavs till sist ändå Tractatus ut på Kegan Paul förlag, dock utan ett öre i royalty till författaren – och detta som skulle bli en av tidernas mest sålda filosofiböcker. Publiceringshistorien redovisas utförligt.

Tractatus

Titeln på boken hade inspirerats av Spinozas Tractatus Theologico-Politicus. Wittgenstein menade att hans Tractatus logico-philosophicus slutgiltigt hade löst filosoifins problem. Kanske blev han något mindre styv i korken när han blev äldre, men antagligen inte, han fortsatte i varje fall med filosofi fast han aldrig publicerade vad han skrev. I postumt utgivna verk kritiserade han dock sitt eget förstlingsverk. Dessutom sade han sig senare hata filosofi och avrådde alla sina elever vid Cambridge att ägna sig åt filosofbanan. Wittgenstein ansåg nämligen att allt som är viktigt i livet är livsproblem, inte filosofiska eller logiska problem. Hans egna försök att slå in på andra vägar slutade dock illa och så var han tillbaka i filosofin.

Tractatus syftar till att identifiera relationen mellan språket och verkligheten, alltså hur väl eller illa språket kan ge en korrekt bild av verkligheten samt att bestämma gränser för vetenskapen, vad man kan veta och inte veta. Den innehåller knappast några argument, bara sju huvudteser och hierarkiskt indelade undernivåer. Stilen lär kunna uppfattas poetiskt, en omöjlig förening av logik och poesi. “Den har en lockelse och en charm, ett sug som om Näcken spelade längs raderna, även om man inte förstår ens merparten av vad som står där” skriver Andersson. Den mest berömda satsen är den sista i boken. Den lyder: “Om det man inte kan tala måste man tiga”. Anderssons biografi återkommer många gånger till den satsen och ger den olika tolkningar som har samband med Ludwigs liv. Om hans tre bröders självmord exempelvis, fick man inte tala om i familjen – man måste tiga.

Folkskolläraren Wittgenstein

I och med Tractatus hade Ludwig löst filosofins problem, det man kunde tala om. Återsod det man inte kunde tala om, det som egentligen var det viktiga, det han tigit om i Tractatus, etiken, det rena livet i Leo Tolstoys anda. Han utbildar sig till folkskolelärare i Österrike. Efter en avstickare några månader som trädgårdsdräng i ett benediktinerkloster där han sover i ett trädgårdsskjul får han anställning som skollärare i Trattenbach, en liten bergsby med 800 invånare. Han var en engagerad och progressiv lärare som på många sätt passade bra in i det nyinförda skolsystemet baserat på John Deweys idéer om learning by doing.

Men naturligtvis kom han i konflikt med både lärarkolleger och barnens föräldrar. Dessutom var han våldsam mot de mindre dugliga eleverna och favoriserade de duktigaste genom att ge gratis extralektioner. Han byter skola men hans sociala inkompetens, osmidighet och oförmåga att läsa av människor gör honom omöjlig även där. Sannolikt har han en krigspsykos. En dag går han för långt i sin otålighet och slår en 11-årig elev medvetslös. Det blir rättssak och han slutar lärarbanan. Det är nu 1926 som han misslyckad, utfattig och arbetslös ger sig i kast med syster Gretls palatsbygge på Kundmanngasse i Wien.

Det man inte kan tala om

Ludwig Wittgenstein var av judisk börd och familjen råkade illa ut efter att Ludwigs skolkamrat från läroverket i Linz, Adolf Hitler (de gick inte i samma klass och det finns inget som tyder på att de båda hade någon kontakt) anslöt Österrike till det nazistiska Stortyskland 1938. Enligt de tyska raslagarna uppfyllde inte familjen Wittgenstein villkoren på renrasighet för att få räknas som arier. Efter nervslitande köpslående lyckades man dock förhandla sig till en ställning som Mischlinge av andra graden, vilket tryggade deras existens men kostade familjen en okänd summa pengar, sannolikt större delen av den samlade familjeförmögenheten, bland annat 1,7 ton guld som skeppades över från USA av brodern Paul, plus palats och diverse fastigheter runt om i Österrike. Syskonen Paul och Gretl hade hunnit rädda sig ut ur landet till USA och Ludwig befann sig i Cambridge. Gretl medförde en del av sin fabulösa konstsamling, den resterande delen beslagtogs av naziregimen.

Anderssons bok tar upp Wittgensteins homosexualitet och den långa rad av unga män han hade relationer till. Homosexuella handlingar var ett brott i Storbritannien på den tiden liksom i andra länder. Men det är förbluffande hur utbredd den läggningen tycks ha varit i Cambridge under Wittgensteins tid där. Via Ludwigs dagböcker och korrespondens får man nämligen veta det mesta om hans kärleksliv och den vånda och samvetsförebråelser det orsakade honom. Han uppvaktade också under många år en kvinna, Marguerite Respinger, men förmådde aldrig ta steget till äktenskap. Andersson har i slutet av boken en rätt långdragen utredning om alla de försök av personer i Wittgensteins omgivning efter hans död att hemlighålla och bortförklara hans homosexualitet som hans biografer ägnar sig åt. Ett avsnitt som väl är mest av akademiskt intresse.

Wittgenstein bolsjeviken

Ludwig hade också sympatier för bolsjevismen och försökte 1935 emigrera till Sovjetunionen. Helst ville han bli kolchosarbetare eller folkskolelärare. Efter två veckor i Sovjet blev han hemskickad, slokörad och besviken. Kolchosarbetare hade man nog och övernog av och givetvis var han inte kvalificerad för något läraryrke på ryska språket trots att han tagit privatlektioner en tid. I själva verket kanske han borde varit glad att han klarade sig helskinnad. Alla utlänningar möttes med extrem misstänksamhet i Sovjetunionen vid den här tiden och många försvann eller avrättades i den stora utrensning som snart skulle ta vid. Samtidigt delade han den troskyldigt naiva synen på sovjetkommunismen med många västerländska intellektuella med vänstersympatier. Kommunistsympatierna tog dock slut då han efter andra världskriget mötte de ryska soldaternas framfart i den ryska ockupationszonen i Wien. Wittgensteinhaus som han designat åt systern Gretl hade ryssarna använt som stall och låtit hästarna skita på det svarta marmorgolvet.

Andersson konstaterar att Wittgenstein trots sin politiska orientering gärna drogs till personer med en aristokratisk bakgrund lik hans egen, som Bertrand Russel eller en av hans elever och hävdatecknare den finländske filosofen Georg Henrik von Wright. Medelklassen såg han som ointressant medan unga män från arbetarklassen dög som sexualpartners. Hans karriär och förmåga att alltid glida förbi är häpnadsväckande. Han får akademisk examen och så småningom doktorsgrad, mer eller mindre till skänks och efterträder G E Moore som professor i filosofi vid Cambridge utan att ha publicerat något mer än en enda filosofisk skrift, nämligen Tractatus. Med en slags arrogant självklarhet såg han alltid sig själv som den främsta experten inom alla områden. Andersson ger ett antal rätt festliga skildringar av detta, men priset tas nog ändå när Ludwig tvingas genomgå en galloperation. Han litar nämligen inte på läkarna. Med enbart mild bedövning, ett antal uppriggade speglar och under fruktansvärda plågor leder han läkarteamets operation i sitt eget innanmäte. Hur galen kan man bli?

Andersson konstaterar att Ludwig Wittgenstein idag sannolikt skulle diagnosticeras med Aspergers syndrom, besläktad med autism. Och visst förefaller hans beteende stämma in på en sådan diagnos.

Sten Anderssons bok handlar förstås i första hand om Ludwig Wittgenstein men den innehåller också intressanta skildringar av Ludwigs samtid i Österrike och Storbritannien och i de andra länder där han vistas, inte minst det märkliga livet vid universitetet i Cambridge. En del inblickar ges också i tidens filosofiska tankar och naturligtvis Wittgensteins filosofi och de skrifter av hans hand som givits ut efter hans död.

Filosofen som inte ville tala är en storartad läsupplevelse, den är lättläst utan att vara ytlig, faktaredovisningen är utförlig utan att bli tråkig, personteckningen är psykologiskt insiktsfull. Boken får fem [*****] poäng.

Andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein.

  1. Börje skriver:

    Jag måste bara lägga till en pikant detalj till ovanstående bloggpost. I samma sekund som jag blev klar med den och publicerade posten satte jag på TVn för att se en film som jag inte sett tidigare och inte visste något om: The Oxford murders på TV2. Den scen som möter är Ludwig Wittgenstein som mitt under brinnande krig sitter i en skyttegrav och skriver på Tractatus, och så förflyttning till nutid med en föreläsning om Tractatus. Bra timing av slumpen. På sekunden.

  2. Inga M skriver:

    Vilken intressant sammanfattning du har skrivit här om denne filosof! Det är himla spännande med framgångsrika galningar, antingen de är filosofer, som denne, eller företagsledare som Stenbeck. De lyckas på nåt sätt ta sig fram bland vanliga människor trots uppenbara brister i social kompetens (o en del annan kompetens också)

    • Börje skriver:

      Anderssons porträtt av Wittgenstein går verkligen på djupet. Ändå är det svårt att föreställa sig hur denne person kunde kompensera allmän tafatt bufflighet med karisma och nån slags charm.

  3. Tack för denna utmärkta sammanfattning! Det är så många böcker jag skulle vilja läsa, men inte hinner med. Nu har jag åtminstone fått en hel del till livs.

    • Börje skriver:

      Tack Anna. Såg att du skriver på avhandling just nu. Men spara Anderssons bok till senare. Den kommer att vara läsvärd många år framöver.

  4. Leffe skriver:

    Hittade hit ifrån adlibris och ville bara flika in att det finns en välskriven recension av en faktiskt arbetande och utbildad filosof (som enl. mig har en korrekt bild av Sten Anderssons bok).

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/ett-portratt-av-wittgenstein-att-tiga-om_7510038.svd

    Ta en gärna en titt 🙂

    • Börje skriver:

      Leffe,
      Tack för kommentaren. Jag har inga synpunkter på Martin Gustavssons artikel eftersom jag knappt vet något om Wittgenstein utöver det som står i Anderssons bok. Fast man får ju intryck av att det mest rör sig om akademiskt gruff om detaljer. Kanske är det viktigt? Jag vet inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + = tio