Umberto Eco: Gårdagens ö

Umberto Ecos böcker är alltid läsvärda, inte minst för språket och den fantasifulla påhittigheten men Gårdagens ö är nog en bok främst för folk med brinnande intresse för sextonhundratalet och framför allt den tidens vetenskapshistoria.

Umberto Eco: ”Gårdagens ö”
Brombergs pocket 1995, 398 s
ISBN13: 9789173370080

Efter många äventyr i Italien vid belägringen av Casale och i Paris hamnar huvudpersonen Roberto via skeppsbrott någonstans i Söderhavet på ett övergivet fartyg strax utanför en ö. Mitt emellan fartyget och ön råkar den 180:e meridianen gå, alltså datumlinjen. Tanken är då att om Roberto kan ta sig över till ön så skulle han befinna sig i gårdagen. Därav bokens namn.

Det handlar rätt mycket om 1600-talets naturvetenskap. Tur att jag för inte så länge sen läste en bok om just det: Steven Shapin: The Scientific Revolution. Det gjorde Ecos bok intressant, trots det aningen röriga upplägget. Men jag tror inte Shapin berörde problemet med hur man fastställer longituder, inte heller nämner han sympatipulver. Men frågan om påverkan mellan två punkter på långa avstånd utan någon förbindelse är ju aktuell genom en stor del av vetenskapshistorien (tänk bara på gravitationen). Är det fråga om magi eller något annat? Det är här sympatipulvret kommer in. I dag är ju den frågeställningen intressant nog åter högaktuell genom kvantmekaniken, där det visar sig att elementarpartiklar på långa avstånd och utan förbindelse ändå verkar kunna påverka varandra. Hur nu det kan gå till?

Gårdagens ö upplever jag som en ganska rörig historia med tvära kast i tid och plats och en blandning av lite av varje. Enligt författaren är boken med avsikt skriven så för att efterlikna 1600-talets litteratur. Och romanfiguren Robertos egen roman kallar Eco manieristiska stilövningar. Den handlar om hans verkliga eller påhittade bror Ferrante, eller om de kanske är samma person. Roberto sammansmälter nämligen med Ferrante i den roman han skriver inuti romanen. Många sidospår och parallellhistorier och även en del romantik upptar plats i boken – alltså i Gårdagen ö – eller förresten även i Robertos roman som inte har någon titel, vilket gör det lite svårt att hitta något fokus. Mer eller mindre intressanta utläggningar om tidens vetenskapliga problem och tänkande kan plötsligt avbrytas av tio poetiskt formulerade sidor om duvans mytologi, för att sedan återuppta tråden med Roberto i Casale i Italien, eller i Paris, eller åter som skeppsbruten eller åter i Robertos roman. Ja kanske skrev man så på 1600-talet?

Gårdagens ö får tre [***] poäng

Andra bloggar om , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Umberto Eco: Gårdagens ö

  1. Inga Magnusson skriver:

    Ville bara titta in och önska

    En God Jul o Ett Gott Nytt År!

  2. Jenny B skriver:

    Jag som tycker om Umberto Eco väldigt mycket, har funderat litet på vad hos honom som jag gillar så. Det beror delvis på att jag känner mig så uppslukad av människornas sätt att tänka; de är inte 2000-talsmänniskor fast för fyrahundra år sedan, utan barn av sin tid. De försöker tänka vetenskapligt, men har inte samma grundvalar som vi, och många av deras teorier får oss att ta oss för pannan, så knasiga är de. Det kan kanske upplevas som rörigt, men jag upplever det som positivt.

    En annan sida av det här förhållningssättet är att gränsen mellan verklighet och fantasi blir flytande, eftersom världen är outforskad och man inte vet vilka mysterier man kan råka på. Ja, det är nog det här som får mig att tycka så mycket om Umberto Ecos böcker, även när handlingen inte rör sig framåt utan i cirklar. Det är nog så att hans sätt att skriva passar mig!

    • Börje skriver:

      Jag gillar också skildringen av det annorlunda sättet att tänka hos folk i andra tider, det är väl lite av huvudmotivet i Ecos böcker. Det kommer ju också fram väldigt väl i Gårdagens ö. De lätt galna idéerna blandade med det ”rättänkta” visar väl att vetenskapliga framsteg sällan går i en rak linje, det är liksom två steg framåt och ett tillbaka.

      Det jag uppfattade som lite rörigt i Gårdagens ö var nog mest att det var ovanligt många parallellhandlingar. Och så blev jag lite osäker på vad Ferrante egentligen har för roll i boken. Den ”dubbelnaturen” påminner lite om Simonini / abbe Dalla Piccola i Begravningsplatsen i Prag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + tre =