Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986″ |
Den här boken låg i bokkassen som jag kom hemsläpande med efter att ha gått igenom Kulturfestivalens bokbord på Drottninggatan i söndags. Det är en faktaspäckad nutidshistoria, som på ett lysande sätt sammanfattar ett skede i svenskt nära förflutet. Den politiska historien och kulturlivet, mängder av fakta, namn, årtal, datum och statistik kompletteras på ett intressant sätt med författarens egna hågkomster och ofta träffande iakttagelser alltifrån 1940-tal och framåt. För oss 40-talister blir boken en liten nostalgitripp – man känner igen det mesta som man trodde man glömt.
Jag har tidigare läst några böcker av Göran Hägg och vet att han inte är den som håller inne med sina åsikter, det ger hans texter en resonansbotten och en personlig touch som förhöjer läsupplevelsen. Välfärdsåren är skriven med en aningen enögd socialdemokratisk självgodhet, men det köper man gärna för det handlar trots allt om socialdemokratins storhetstid och författaren är på många punkter ordentligt kritisk och försöker dessutom analysera orsakerna till varför framgångsperioden tog slut.
Göran Hägg har själv en lång bakgrund inom utbildningsväsendet och det är intressant att läsa hans analys av ”flumskolan”, dess utgångspunkter hos makarna Myrdals idéer om att skapa goda medborgare genom social träning och utbildningsministern Ragnar Edenmans idéer om att skolans tidigare mål kunskap och lika möjligheter skulle ersättas med lycka och medborgaranda. Den förintande och väl underbyggda sågningen av den socialdemokratiska skolpolitiken får en höjdpunkt i kapitlet ”Hej matematik” – kryddat av bittra sarkasmer.
En annan stark kritik drabbar rivningsraseriet, speciellt i Stockholms city på 1960- och 70-talen. Stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius och borgarrådet Hjalmar Mehr är i skottgluggen för Stockholms del. Men boken borde nog också ha tagit upp frågan lite bredare, det här var tiden då snart sagt varje kommunalnämnd i landet gjorde sig skyldig till skövling av kulturhistoriskt värdefulla stadskärnor. Jag har för mig att det bara var Eksjö och Nora som undkom vandalerna och har en bevarad trähusbebyggelse i centrum. Det som kom i stället var Domusvaruhus av amerikansk ytkrävande modell som dels passade sällsynt dåligt i den svenska småstadsbebyggelsen, dels i sig själva var extremt fula. De flesta varuhusen lades dessutom ner efter några år.
Dessa socialdemokratins mord på såväl det fysiska som det intellektuella kulturkapitalet skedde av ideologiska skäl. Stadsskövlingen är irreversibel och en restaurering av skolan verkar politiskt omöjlig. Vissa synder borde aldrig förlåtas.
Boken är några år gammal, men är fortfarande i högsta grad aktuell. Välfärdsåren får fem [*****] poäng.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, historia, nutidshistoria, kulturhistoria, Sverige, Göran Hägg, Välfärdsåren
Pingback: Göran Hägg: ”Medici – Magnifika miljardärer och mördande mecenater i Renässanens Florens” | Börjes konstblogg