Umberto Eco: ”Baudolino” |
Baudolino ska visst vara en av Umberto Ecos absolut bästa romaner. Och så kan det mycket väl vara, jag har inte läst just någonting tidigare av Eco annat än påbörjat ”Rosens namn” och så bläddrat i “Om Skönhet” som står mestadels oläst i min hylla.
Baudolino är en mångfacetterad bok. Den börjar som en slags historieroman med rätt stor fokus på det medeltida sättet att tänka och förhålla sig till världen: naivitet och oskuldsfullhet parad med grymmhet, girighet och maktlystnad. Och över alltihop står religionen som en slags självklar världsbild och normgivare, något medeltidsmänniskorna samtidigt verkar ha otroligt svårt att tillämpa i praktiskt handlande.
Boken börjar och slutar i Konstantinopel där den åldrade Baudolino berättar om sitt händelserika liv för Niketas Koniatos som han hoppas ska skriva ner hans berättelse. Året är 1204 då det fjärde korståget avsett att befria Jerusalem omvandlas till ett plundringsföretag riktat mot det kristna Bysans och Konstantinopel, då korsriddarna inte kunde motstå åsynen av de rikedomar de mötte på vägen. Medan plundring och våldsamheter pågår runt om i staden berättar Baudolino sin historia, men allt han berättar är kanske inte helt sant.
Bondsonen Baudolino blir adopterad av kejsar Fredrik barbarossa (~1123-1190). Han blir kejsarens förtrogne och skickas till Paris för att under 10 år utbilda sig. Senare följer han kejsaren på det tredje korståget. Efter kejsarens död under mystiska omständigheter ger sig Baudolino tillsammans med elva kamrater ut på en lång resa till den mystiska mäktiga prästen Johannes rike nånstans långt bort i öster. På vägen möts man av de mest egendomliga varelser och kristna sekter med skiftande åskådning.
Författarens bakgrund som semiotiker – teckentydare – präglar framställningen. Det är fascinerande med alla dessa religiösa termer, kristna sekter, föremål, begrepp och mytologiska fantasifoster. I dag mestadels utan relevans utanför den invigda kretsen av religions- eller medeltidshistoriker. Men den flitiga användningen av en sällsam terminologi bidrar förstås till att göra skildringen levande. Och det är inte utan ironi som dessa strider om ”påvens skägg” återges. Liksom de norditalienska städernas vacklande förhållande till kejsardömet och till varandra – än hit än dit. Men de långdragna diskussionerna mellan Bardolinos följeslagare om tomrum kan existera är intressant att följa.
Några mytologiska varelser som förekommer i boken:
 Basilisk – tupp- och ormkombination med elak andedräkt |
 Kimaria – jag gissar att det ska betyda chimera, alltså en kombination av lejon, get och orm |
 Mantichora (manticoa) – lejon med människohuvud |
 Kynocefal – människokropp med hundhuvud |
Författaren har nog dessutom lagt till några fantasivarelser ur eget huvud, eller snarare ur Bardolinos huvud.
Några religiösa termer från boken som jag fick lov av slå upp (mest google):
- hydromanti – vattentydning, en sorts divinationsteknik
- akolyt – medhjälpare
- anoméer – ariansk kristen sekt
- arkimandrit – överabbot
- artabant – böjningsform av latinskt ord, betydelsen har jag dock inte lyckats lista ut
- artotirit – mina språkkunskaper räcker inte för att tolka det här begreppet, som dock finns i äldre litteratur på google books. Men det verkar vara något kätterskt.
- basileus – grekisk kungatitel, även använd av de bysantinska kejsarna
- circumcellion – kristen sekt som hyllar martyrskapet
- donatist – kristen sekt som hävdade en kyrka av helgon inte av syndare.
- gymnosofist – naken filosof eller tillbedjare
- heretiker – kättare
- mandylion – relik, kristi ansikte avbildat på en tygduk (‘svetteduk’)
- monstrans – kyrkligt bruksföremål där en oblat förvaras och tillbeds av församlingen
- nestorianer – kristen sekt
- refektorium – matsal i kloster
- sydoine – relik, kristi kropp avbildad på en tygduk.
Jag läser förstås normalt inte romaner på det här sättet men det är intressant att få lite mer insikt i det medeltida tänkandet genom att slå upp ord och Umbert Eco är onekligen expert. Baudolino är lite onödigt lång, men å andra sidan hinner man försjunka i den mytologiska världen i bokens senare del. I varje fall är det en stor läsupplevelse. Bardolino får fyra [****] poäng.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Umberto Eco, Baudolino, medeltiden, Bysans, Italien
Jag tyckte att Baudolino var en riktigt rolig bok! Ganska snart började jag tänka att Baudolino var något av en mytoman, så som han placerade sig själv mitt i så många viktiga historiska händelser – eller var möjligen hans ord sanna, och historien har förvrängt dem? Och så visar det sig att så mycket som han diktar upp och så mycket som han faktiskt tycks vara med om, så måste det finnas både sanning och dikt i varje ny händelse. Och även om så mycket var ihopdrömt av Baudolino själv, så kändes det som att han levde i en tid då man trodde att mytologiska djur, muterade människor och ett överflöd av juveler kunde finnas någonstans i världen, och jag tycker om den stämningen.
Jenny:
Jag tyckte också mycket om stämningen, den ger liksom en bild av den medeltida människans världsuppfattning. Och visst är Bardolino en mytoman, men det gör inget för det blir en god historia. Och Umberto Eco är en skämtare, kul blandning av djupa kunskaper, ironi och snäll galenskap.
Tack för tipset förresten!