Melancolia

Lars von Triers Melancholia missade jag när den gick på bio förra året. Nu fick jag tillfälle att se den utan att ha en aning om vad den skulle handla om. Det tog ett tag innan jag fattade storyn och varför alla beter sig så konstigt på den eleganta bröllopsfest som inleder berättelsen.

Katastroftemat har filmats otaliga gånger från 1950-talets science-fictionfilmer till bl a Armageddon från 1998, jag tycker jag sett en del scener förut. Men i Melancholia är allt, både bilder och skådespeleri, så fantastiskt mycket bättre. Handlingen är också betydligt mer komplicerad än i sedvanlig action-sci-fi. Kanske är filmens undergångstema även en metafor för den depression som drabbar huvudpersonen Justine. Som helhet är filmen helt överväldigande. Visserligen nattsvart, men med helt fantastiska bilder, både i den långa ingressen och mot slutet när en främmande himlakropp är på väg att kollidera med jorden och all mänsklig strävan visar sig vara förgäves. Hur reagerar man då? Huvudpersonen Justine spelad av Kirsten Dunst kanske gör det enda rätta när hon väl kommit igenom förlamning och panikfasen, hon flyr in i fantasin tillsammans med sin syster och unge systerson. Allt medan den oundvikliga undergången närmar sig. Så starkt, så vackert och så förtvivlat tröstlöst. En rad internationella storstjärnor gör alla goda insatser och smälter in i den västsvenska naturen och inspelningsplatsen på Tjolöholms slott fast språket är engelska och platsen antagligen ska föreställa ett brittiskt herresäte.

Den här filmen kommer att sitta kvar länge i minnet. Melancholia får fem poäng [*****]

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i film och TV. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = tolv