Artipelag

Den nya konsthallen Artipelag nära Gustavsberg söder om Stockholm är uppenbarligen inspirerad av Louisiana utanför Köpenhamn. Placeringen i skärgårdsnatur är en viktig del av besökarens upplevelse. Men här är det inte grannskap med dansk gemytlig och inbodd låghusbebyggelse inbäddad i mjuk lövträgrönska som gäller utan karga svenska berghällar och taggig barrskog. Att gå från parkeringen via asfaltvägen som jag gjorde är ingen vidare naturupplevelse, det är förstås meningen att man ska närma sig konsthallen via den långa träspången som går längs vattnet. Mycket vackert!

Invigningsutställningen heter Platsens själ vilket förstås anspelar på konsthallens placering i naturskön skärgårdsmiljö. Det är en samlingsutställning med bidrag dels från att antal svenska samtidskonstnärer, dels ett historiskt appendix med äldre konst inlånad från nordiska konstinstitutioner.


Fredrik Wretman: Konstverket på rymmen återförs till konsthallen av polis.

Fredrik Wretman: Konstverket i plastversion åter på plats i konsthallen.

På invigningen bidrog Fredrik Wretman med ett konstverk på rymmen i form av sin livs levande dotter som återfördes till konsthallen av polis. Genom ett trolleritrick förvandlades dottern till den replik av henne i plast som nu ligger på konsthallens golv. Det skulle ha varit kul att se när det hände. Det rent konstnärliga värdet, om det finns något, kan jag inte bedöma. Skulpturen är välgjord, men maneret är ju ganska vanligt.


Annika von Hausswolff.

Annika von Hausswolff har tagit foton av den krisdrabbade bilstaden Detroit som visar förfallet när stora delar av befolkningen lämnat staden. Bilderna skiljer sig inte vad jag kan förstå från det vi har sett i media för några år sedan. Det är väl ren dokumentation – något som tydligen blivit en del av samtidskonsten numera. Jag är inte imponerad.


Vera Nilsson: På terrassen, 1926.

Utställningen har också en historisk avdelningen som innehåller nordiskt måleri och det är för mig en betydligt intressantare konstupplevelse. Vera Nilsson är en spännande konstnär. Hennes utställning på Moderna Museet för några år sen var bra trots att en stor del av verken vad jag minns bestod av mer eller mindre spontana teckningar på rutat papper eller vad som råkade finnas till hands.


Fanny Churberg: Månsken, studie, 1878.

Fanny Churberg känner jag inte till, men säkert är hon välbekant i Finland. Påminner inte skissen på bilden lite om Strindbergs måleri?


Thórarinn B Thórlaksson: Storí Dimon, 1902.

Thórarinn B Thórlaksson är också för mig tidigare okänd. Fint litet landskap.


Maria Miessenberger: Skulptur på konsthallens tak.

Andreas Eriksson: u.t. (molehill) 2009-2011

Maria Miessenbergers skulpturer finns i flera versioner både på utställningen, i naturen runt konsthallen och som här på taket. Jag tänker på Anthony Gormley som brukar göra sådana här figurer med mönster i metallen. Ett återkommande fenomen som finns på snart sagt varje utställning med samtidskonst numera är de tämligen intetsägande skräphögarna, som här Andreas Erikssons mullvadshål i brons.

I en separat utställning i Artbox som kräver en egen entrébiljett ställer den tyska fotografen Candida Höfer ut foton. Bilderna är bra men man skulle naturligtvis gärna vilja veta var t ex alla fina foton av rumsinteriörer är tagna. Den informationen finns också i den mest bisarra katalog jag tror mig ha sett. Katalogen delas ut vid entén och beledsagas av en rätt omfattande muntlig instruktion av hur den ska tolkas. Det går med god vilja att leta rätt på fotonas titel och platser där de är tagna, men uppmärksamheten förskjuts på ett irriterande sätt från fotona till letande i den snåriga katalogen. Tvärtom mot konstnärens intention.

– Ja förlåt alla samtidskonstnärer, ni gör säkert vad ni kan men det räcker tyvärr sällan för mig. Artipelag däremot är en spännande plats som man gärna återvänder till.

Läs andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

4 svar på Artipelag

  1. Jenny B skriver:

    Tack för den fylliga rapporten från Artipelag. Jag har tänkt att åka dit men det har inte blivit av än. Det hade varit roligt att komma dit under öppningsmånaden och höra operan som spelades på kvällarna, men just då hade jag inte tid.

    Annika von Hausswolff har ju gjort många minnesvärda fotokonstverk tidigare. Egentligen tycker jag om foton av övergivna byggnader och miljöer, men jag minns att jag har läst om de här Detroit-fotona är att de skall visa globaliseringens baksida. Sådana simpla förklaringar irriterar mig. Borde man fortsätta driva fabriker som tillverkar produkter ingen vill köpa? Är Detroits fabriker och arbetare viktigare än biltillverkare i andra delar av världen som övertagit tillverkningen? Jag är inte likgiltig för de arbetslösa i Detroit, men jag tror inga politiska tvångsmedel skulle göra situationen bättre.

    I alla fall, tack så mycket för de många bilderna från Artipelag!

  2. Sandra skriver:

    Tack för fin rapport! Speglar min syn på samtidskonst.
    Men Fanny Churberg är värd en närmare bekantskap. Se separatutställningen i Åbo (öppen till 2 september)! Hon var en föregångare som inte hade stor framgång på sin tid, men 30 år efter hennes död uptäcktes och hyllades hennes impressionistiska verk och nu kan man bara beklaga att hon gav upp och lät etablissemanget vinna.
    Och ja, skisserna har ngt gemensamt med Strindbergs övningar.

  3. Börje skriver:

    Jenny:
    Jo bilder av slitage och förfall brukar också tilltala mig. Men Hausswolffs bilder sedda i sitt sammanhang blir lite för enkelspåriga.

  4. Börje skriver:

    Sandra:
    Aha, Fanny Churberg har utställning i Åbo. Jag anade väl att hon måste vara en berömdhet. Tack för intressanta upplysningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


ett + sju =