Kristian Gerner: ”Ryssland: en europeisk civilisationshistoria” |
Om Karl Schlögels: ”Terror och dröm” går på djupet genom att i detalj behandla tiden runt 1937 i Moskva går Kristian Gerners rysslandsbok mer på bredden i ett försök att skapa förståelse för det nutida Ryssland. Men Gerners bok är därför inte mindre rik på detaljer och skilda perspektiv.
Ryssland är en del av den europeiska civilisationen, ett samhälle som bygger på judendom, kristendom, antikens Grekland och Rom. Det är också ett samhälle präglat av despoti, envåldshärskardöme och med en konstant svårighet att uppnå politisk modernisering. Verklig folkmakt har förblivit en dröm. Efter revolutionen 1917 försökte den ateistiska kommunistregimen ersätta det djupt religiösa ryska folkets andliga behov med tron på staten och socialismen och med Lenin som Jesusgestalt. I dagens Ryssland har socialismen tonats ner och ersatts av nationalism samtidigt som den ortodoxa kyrkan återfått lite av sin traditionella plats.
År 2008 genomfördes en omröstning om den populäraste historiska personen i Ryssland. På första plats kom Alexander Nevskij som besegrade svenskarna vid Neva 1240, och tyska korsriddare 1242. På andra plats kom Peter Stolypin som var regeringschef 1906. Josef Stalin kom trea – han har nu efter 1950-talets avstalinisering återfått sin plats som folkhjälte för ledarskapet i det stora fosterländska kriget, alltså andra världskriget.
Gerners bok ger en god bakgrund till att förstå dagens Ryssland. Berättelsen börjar år 863 då enligt en krönika från 1100-talet tvistande grupper i Kiev kallade till sig ruser (varjager = vikingar) att härska över deras land och döma rätt. Rurik – den äldste av tre bröder – kom att styra Novgorod, Sineus fick styra Beloozero och Truvor fick Izborsk.
Rurikska dynastin härskar i Ryssland fram till 1598. Men boken är annars mer riktad mot kultur och kulturella influenser än ren historieredovisning. Kapitlen om Ukraina och Vitryssland liksom det om den viktiga judiska kulturen är intressanta. Den ryska judiska diasporan i Paris decennierna innan förra sekelskiftet innehöll förbluffande många kvinnliga konstnärer fostrade i den östjudiska kulturen. De blev en viktig del av avantgardet men till stor del okända för omvärlden. Antisemitismen var för övrigt stark i sovjet samtidigt som judisk kultur blev synlig. Gerner kallar det “postmodernistisk värdepluralism”, alltså det tillstånd vi har idag där olika sanningar gäller samtidigt.
Skrämmande inblickar i sovjetiskt kulturliv ges i boken. Som den tyskpolske jazzmusikern av judisk börd Eddie Rosners (1910-1976) fascinerande liv. Rosner dömdes till 10 år i koncentrationsläger för att sovjetiska kulturbyråkrater inte gillade jazz. Där satte han upp en orkester som turnerade i gulagområdet Kolyma. Rosner fick amnesti efter Stalins död och lyckades så småningom ta sig till Berlin. Eller Dimitrij Shochtakovitj vars 13:e symfoni Babij Jar till minne av förintelsen uruppfördes 1962. Publiken var överentusiastisk, men sovjetpressen teg.
 Kuzma Petrov-Vodkin: ”År 1919: Oro”. Detta motiv från inbördeskrigets tid kan också uppfattas som en bild av stämningen år 1934 då målningen tillkom och Stalinterrorn inletts. |
Frågan om jämförelse mellan Sovjetunionen och nazityskland tas upp rätt grundligt i boken genom redovisning av olika forskares resultat. Gulag är tydligen något som man inte gärna pratar om i Ryssland idag. Överhuvudtaget saknas i Ryssland efter sovjeteran motsvarigheten till den avnazifiering – Vergangenheitsbevältigung – som så effektivt genomförts i Tyskland. I Ryssland förekom inga rättegångar mot bödlar och medlöpare, skadestånd eller uppfostringsprogram, inte heller någon förändring i historiekulturen.
Den danske historikern Bent Jensen tar i “Gulag och glömskan” upp frågan om man kan jämföra Gulag med förintelsen. Det totala antalet dödsoffer för den sovjetiska terrorn under perioden 1918-1953 uppskattar han till mellan 23 och 30 miljoner.
Tmothy Snyder i “Den blodiga jorden” koncentrerar sin analys till vad som hände i landområdet där de två regimerna möttes, i området mellan finska viken och till Svarta havet med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavioen samt västra Ryssland – Resultatet enligt Snyder är: Hitler 12 Miljoner döda civila mot Stalin 9 miljoner civila varav 6 miljoner avsiktligt mördade av politiska skäl och 3 miljoner avlidit under omänskliga förhållanden under deportationer och i läger. Bent Jensens slutsats är att nazism-kommunism är sammanlänkade fenomen som ett resultat av första världskriget.
Många människor uppfattar idag Sovjetunionen som ett progressivt, fastän havererat projekt där trots allt humanistiska ideal kan anas, åtminstone i konsten, vilket är omöjligt i nazistisk konst. Kommunistisk konst kan frikopplas från tanken på Gulag, men nazistisk konst kan inte frikopplas från tanken på förintelsen. Humanistiska ideal går att skönja i kommunistiska filmer, men inte i nazistiska. Jag har personligen lite svårt för den här uppdelningen – sovjeteran var inte god, inte nazieran heller. Det fanns goda människor i båda lägren men eftersom människor i gemen inte hade något inflytande dominerade ondskan likafullt, om än av marginellt olikartade skäl. Utopier var det i båda fallen, i det ena med rasen som hatobjekt, i det andra med klassen.
Boken ger också en spännande sammanfattning av skeendet runt Sovjetunionens upplösning. Gorbatjov som ville behålla Sovjetunionen men reformera den; Kuppförsöket mot Gorbatjov; Jeltsin som var den verkliga reformatorn, tills dess han utnämnde chefen för säkerhetstjänsten Vladimir Putin till premiärminister.
Ryssland har idag återigen en stark ledare och den politiska moderniseringen verkar ha gått i baklås. Och så har det varit sedan Peter den stores tid – han som verkligen försökte modernisera landet, men misslyckades med att skapa en rationell byråkrati, varför staten saknade institutionellt minne, dvs fastlagda rutiner för att hantera problem och finna lösningar. Det resulterade i rättsligt godtycke och korruption, vilket Ryssland lider av än idag.
Kristian Gerners bok är intressant och informativ rakt igenom.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, historia, kulturhistoria, Ryssland, Sovjetunionen, Gulag, Kristian Gerner
