Sovjetisk konst och arkitektur: Sovjeternas palats

Jag tycker det är så fascinerande med utopier – utopiska ideologier, utopiska projekt, utopiska byggnader! En utopi är ju definitionsmässigt något ouppnåeligt, i teorin lysande men i praktiken misslyckat på grund av felaktiga förutsättningar, utgångspunkter eller antaganden om verkligheten. Men just utopien är ju ofta även något människor är beredda att offra allt för att uppnå. En byggnad behöver förstås inte vara omöjlig att uppföra för att ändå ha ett drag av utopi. Sovjeternas palats skulle troligen ha stått färdig som planerat år 1942 om inte andra världskriget kommit emellan. Det skulle ha blivit en värdig symbol för den utopi som brakade ihop mot slutet av 1900-talet efter att ha kostat miljoner människor liv, hälsa, välfärd och välstånd.

Omslaget till Karl Schlögels bok ”Terror och dröm – Moskva år 1937” pryds av en bild av Sovjeternas palats, förmodligen det mest spektakulära byggnadsprojektet i Moskva någonsin. Det kom dock aldrig att slutföras. Det sista kapitlet ”Grundgropen” i Schlögels bok handlar om detta symboltyngda projekt. Grundgropen var den krater som återstod när ett sprängkommando i december 1931 förvandlade Rysslands största katedral, Kristus frälsarens kyrka till en ruin, och där senare utschaktning 20 meter ner i marken grunden för Sovjeternas palats skapades. Men Grundgropen syftar också på en roman av Andrej Platonov som handlar om ett mäktigt nybygge där det lokala proletariatet skulle flytta in. Senare skulle ett annat torn byggas i mitten av världen dit jordens alla arbetare skulle flytta och bo lyckliga i evighet.

En internationell arkitekttävling utlystes 1931 till vilken 272 förslag, varav 24 från utländska arkitekter lämnades in. Josef Stalin ansåg enligt nyligen publicerad korrespondens att Boris Iofans förslag var det bästa, men Stalin hade också personliga önskemål om ändringar i projektets utformning. Boris Iofan tillsammans med Vladimir Sjtjukos och Vladimir Gelfreichs utsågs mycket riktigt till vinnare i tävlingens slutomgång 1933.


Sovjeternas palats

I centrum av byggnaden fanns en sal med en diameter på 140 meter och takhöjden 97 meter. Salen skulle rymma drygt 20000 människor och var tänkt som en plats för sovjetfolkets parlament. Byggnaden skulle också innehålla teater, biograf, museer och kontor. På toppen skulle en 75 meter hög staty av Lenin placeras, vilket skulle ge huset en totalhöjd på 415 meter. Innuti byggnaden skulle folk förflyttas via 62 rulltrappor och 99 hissar. Installationerna var high-tech med klimatanläggningar i stolsraderna, noggrannt planerad akustik och belysning. Exteriören var dock konservativt antimodernistisk och internationella berömdheter som Le Corbusier, Erich Meldelsohn och Frank Lloyd Wright blev besvikna. Parallellerna mellan Sovjeternas palats i Moskva och Albert Speers förslag till Germaniahalle i Berlin är nästan övertydliga.

Boris Iofan (1891-1976) som också kom att utföra Sovjets paviljong på världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939 hade studerat måleri och skulptur i sin födelsestad Odessa. 1914 begav han sig via Paris till Rom, där han blev kvar till 1924 och arbetade hos några av det fascistiska Italiens mest framstående arkitekter. Han fick ett varmt förhållande till antikens och renässansens byggnadskonst.

Vid Tysklands invasion av Sovjetunionen 1941 avbröts arbetena med Sovjeternas palats och byggmaterialet användes till försvarsanläggningar och broar. Boris Iofan propagerade intensivt efter kriget för att återuppta bygget, men Chrustjevs avstalinisering efter Stalins död 1953 blev slutet för projektet. På tomten anlades en jättelik offentlig simbassäng. Den ersattes 1995-2000 med en nyuppförd version av Kristus frälsarens katedral.


Grundgropen ersattes av en simbassäng. Bild från 1980

Sprängning av Kristus frälsarens katedral 1931

Den nya katedralen färdig år 2000

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i arkitektur, konst, konsthistoria. Bokmärk permalänken.

2 svar på Sovjetisk konst och arkitektur: Sovjeternas palats

  1. Inga Magnusson skriver:

    Intressant läsning om något som vi oftast inte ser eller funderar över: konst och arkitektur i gamla Sovjet och Tyskland. Diktaturerna hade ju speciella syften med skapandet; det skulle glorifiera makten både i bilder och i byggnader.

    I demokratierna så kan man inte ta makten över bilderna (det går inte an att fördöma ”Entartete Kunst” eller hur man nu uttryckte det), men väl över byggnaderna. Jag funderar ju ibland över om orsakerna till alla de här (onödiga?) arenabyggena i bl.a. Stockholm har andra skäl än de som kan ses som rationella.

  2. Börje skriver:

    Inga: Ja det kan man ju undra över, varför behovet av jättelika sportarenor plötsligt blivit så stort, de står ju ändå tomma större delen av tiden.

    Något som verkligen gav mig en chock var Anders Wahlgrens dokumentär ”När Domus kom till stan” från 2004 som sändes i repris i Svt 2 igår tisdag. Så fruktansvärt fula kolosser i snart sagt varje stad i Sverige där man bara schaktade bort den trivsamma och väl fungerande centrumbebyggelsen, i många fall från 1600- och 1700-talen.

    Det visste jag förstås sen tidigare, men man kan ju undra över den hänsynslösa gigantomani som rörde sig i stadsplanerares och kommunalpolitikers huvuden på 1960- och 1970-talen. Här kan man prata om kulturmord. Då var ändå sovjetmonumenten estetiskt intressantare än dessa Domusvaruhus som förstörde Sveriges städer. Och alla är de redan nedlagda dessutom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ sex = åtta