 |
 Bizangokrigare och vodouns hemliga sällskap |
Utställningen Vodou på Etnografiska museet upplever jag som lite av en visuell orkan. Vodou (med den Karibiska stavningen till skillnad mot Hollywoodversionen VooDoo) är en religion och hemlig motståndsrörelse med ursprung bland slavar på Haiti på 1700- och 1800-talen. Som religion b landar den afrikansk och katolsk andlighet.
Jag som aldrig begripit mig på religion tycker mig uppleva något av religionens kärna, ur-religionen. De utställda kultföremålen och figurerna som ska föreställa andliga väsen eller Bizangokrigare utgör tillsamman något av en visuell orkan. Spegelbitar i figurernas ögon och fästa på kroppen ska skydda mot onda väsen. Ett så starkt uttryck att man blir helt tagen.
I ett rum finns ett flertal stora speglar krönta med djävulsansikten och med barockliknande ramar i trä. Speglarna ska hjälpa till att nå kontakt med andevärlden.
Utställningen beledsagas av trummusik och ett suggestivt skumrask. Jag ser förstås utställningen främst som något visuellt, genuin konst som urprungligen hade annat syfte. Men starkt är det.
 |
 |
 |
 Vodoualtare |
Samtliga foton: Jonathan Watts, Etnografiska museet.
Andra bloggar om: konst, utställningar, Etnografiska museet, Vodou, religion
SEr rätt läskigt ut på bilderna.
Ibland skulle man ju önska att konstutställningar presenterades så här med dämpat ljus, eller åtminstone medveten ljussättning och ljud till. Glömmer aldrig upplevelsen i Tyskland för länge sedan av Dalis skulpturer utställda i en nästan helt mörk, lite ruffig lokal, alla på golvet på svart sammet, ett avgränsat litet svart rum för varje skulptur, en fenomenal ljussättning till varje objekt och så ljudkuliss i bakgrunden. Det är länge sedan nu men jag minns ett antal av dem nästan exakt. Sen blev jag grymt besviken när jag fick se samma figurer utställda på höga montrar, utslängda i en stor lokal med kallt lysrörsljus i Norrköping några år senare.
Inga: Jo utställningsscenografin har stor betydelse. För egen del minns jag utställningen på Moderna Museet för några år sen med Dick Bengtsson. Dämpat ljus med målningarna belysta med spottar. Dock utan ljud men mycket effektivt.
Den utställningen minns jag också, den var nere i källaren till höger när man kommer nerför trappen. Jag kommer till och med ihåg exakt var en del av tavlorna hängde. Det var väldigt mörkt faktiskt, nästan lite spöklikt