Dödslack: Erland Brand/NUG på Konstakademien

Erland Brands tuschteckningar på Konstakademien gör intryck på mig kanske mest genom massverkan, den oändliga detaljrikedomen. Och så förstås genom ett intressant grafiskt uttryck. Så här står det i pressmeddelandet undertecknat Jan Håfström:

”…drömda resor i ett entropiskt försvinnande universum. Ett gigantiskt arkiv av döda och levande språk. Ett maniskt arbete utan början eller slut”

I utställningen ingår också en samling av Brands porträtt av förvridna ansikten. Knappast någon gladkonst men starkt och sevärt.

Erland Brand
Erland Brand
Erland Brand
Erland Brand
Dödslack Utställningsaffisch
Utställningsaffischen
Erland Brand
Erland Brand

Märkligt nog har utställningen i regi av Jan Håfström och Andreas Brändström scenograferats med kludd av vandalmålaren NUG. Kluddet ska enligt Håfström ”öppna en utsikt åt någonting annat. Någonting bortom kanon, estetik och akademism.” Otroligt! Är det verkligen ”kanon , estetik och akademism” som är problemet idag??? För mig är det snarare samtidskonstens tomhet, dess oförmåga att beröra. Jag är nämligen också lack, dödslack (skitförbannad) på den här fulhetskulten, tomheten.

Erland Brand
Erland Brand på Konstakademien i Scenografi av NUG

Så nu är vi där igen. Det gränsöverskridande, längtan efter något nytt, kanske något hinsides förandligat, som självklart aldrig uppenbarar sig. Eller i det här fallet som det står i pressmeddelandet ”vägen mot ett alternativt samhälle”. Jag skulle med intresse se hur ett alternativt samhälle skulle kunna se ut. Men vad jag förstår leder den socialkritiska konsten aldrig dit, den ger sällan några förslag eller idéer, den är nästan alltid tom eller negativt kritisk, inte sällan med förstörelselustan som det tongivande.

Eller för att åter citera pressmeddelandet:

”Det är alldeles tydligt att konsten idag går in i en ny och våldsam fas. Den slår mot institutioner som kränker och förnedrar den maktlösa människan.”

Att konsten kommer att bli våldsam är kanske sant (vem var det som nyligen ansåg att attacken mot WTC i New York kan ses som världens mest spektakulära konstprojekt?) men jag tycker nog att det är en ganska vågad slutsats att förstörelselustan på något sätt skulle stå på den maktlösa människans sida. Konstvärlden var snabb att sluta NUG i sin famn efter den förstörda tunnelbanevagnen. I samband med den händelsen raljerade jag om den gränsöverskridande konstens tänkbara fortsättning, ”kanske ett litet folkmord som konstprojekt”. Naturligtvis skrev jag inte detta på allvar. Men kanske vi snart är där?

Se även Brodows blandning

Andra bloggar om: , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

1 svar på Dödslack: Erland Brand/NUG på Konstakademien

  1. Börje skriver:

    Ingela Lind kommenterar utställningen i ett kort videoklipp på SVT. Och visst, vem skulle inte likt Ingela Lind bli överväldigad om man till exempel fick se sitt vardagsrum dekorerat av NUGs gränsöverskridande konst. Säkert har NUG också släktskap med 1960-talets aktivism – men har vi fortfarande inte nått längre? Ilska utan idéer. I varje fall knappast något som handlar om vägen till ett bättre samhälle. Och att nämna Jackson Pollock i sammanhanget!? Hos NUG ser i varje fall jag inget av komplexiteten, uttrycket och energin i Pollocks bilder. Det vi hittills sett av NUG handlar likt vanlig vandalism enbart om att pinka in revir; mest bara beklämmande i mitt tycke. ”…löser upp sig och drar ihop sig, allting går in i varandra…”. Ja vad kan man göra som framträdande konstvärldsdrottning, det är bara att följa trenden, annars är man väl snart ute ur leken. ”Erland Brands melankoli kontrasterar mot NUGs klotter…”. Javisst kan man bli minst sagt melankolisk. Men jag gillar annars Ingela Linds konstkritik; lärorik och informativ. På den tid jag orkade läsa DN Kultur.

Lämna ett svar till Börje Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sju + = nio