Den evolutionsbiologiska konstteorin

Med intresse läste jag Axess temanummer om estetisk re-evolution. Flera av artiklarna finns på nätet, bland andra: Denis Dutton: ”Skönhet är vår arvedel”; Brian Boyd: ”Därför älskar vi fiktionen”; Marcus Nordlund: ”Shakespeare gav röst åt människans natur” och Johan Lundbergs ledare med titeln ”Genestetiken”. Tyvärr finns inte Johan Lundbergs längre artikel ”Förförelsekonsten” på nätet. Den sammanfattar på ett träffande sätt kritiken mot socialkonstruktivismen och argumenten för en konstsyn där även människans nedärvda natur spelar in. // Uppdatering: Lundbergs artikel: ”Förförelsekonsten” finns nu att läsa här.//

Marcel Duchamps pissoar

Visst kan en del idébaserad konst vara både tänkvärd och kul. I varje fall en gång. Men Marcel Duchamps pissoarkonst har ju snart ett sekel på nacken. Kanske är det dags att pröva något annat? Fast nytänkande saknas förstås inte inom konsten, att göra något nytt är ju tvärtom själva kärnan i samtidskonsten. Tyvärr har man glömt bort att innehållet kanske också bör ha något värde, eller ha förmågan att fånga intresset hos en publik också utanför den hermetiskt slutna konstvärlden.

En utvidgning av konstens gränser till att omfatta precis allt som gradvis skett från omkring 1960-talet verkar ses som ett slags framsteg inom samtidskonsten. Dess utövare förväntas kunna verka inom bokstavligt talat vilket kunskapsområde och vilken verksamhet eller mänsklig (och ickemänsklig) aktivitet som helst. Allt med målet att till varje pris vara gränsöverskridande. Och resultatet förefaller enligt kritiken nästan alltid bli något ”sjukt angeläget”. Att bli samtidskonstnär kräver heller inga nämnvärda förkunskaper. Jag är skeptisk.

Att människan påverkas av både arv och miljö borde närmast vara en självklarhet. Men för socialkonstruktivisterna är det inte så. De mest extrema ifrågasätter även naturvetenskap och empiri. Jag är misstänksam mot socialkonstruktivismen och den pratiga postmodernismen. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Varför inte hellre använda denna praktiska textgenerator för postmodernister: The Postmodernism Generator. 🙂 Den genererar garanterat meningslösa texter, alltså vad jag förstår i stort sett identiska med vad tongivande franska filosofer producerar. Jag skulle vilja se en motsvarande applikation inom konstvärlden för produktion av Det Intellektuella Snömoset. Nån programmerare här som kan sno ihop nåt och lägga ut på webben? Det skulle bli ett praktiskt hjälpmedel för vem som helst att bli hyllad samtidskonstnär utan att gå den omständliga vägen över konsthögskolornas filosofiutbildning.

Kalmar Konstmuseum visas just nu svensk konceptkonst. Milou Allerholm skriver i en recension i DN: ”verket behöver inte vara ett objekt (något som från början också var en kritik av konstmarknadens mekanismer), men likväl måste det manifesteras på något sätt i en konventionell utställning.” Varför då konventionell utställning? Sekteristerna inom den imaginära konceptkonsten kan väl skicka idéerna till varandra via Facebook så blir de offentliga konstlokalerna tillgängliga för den reella/ materiella konsten? Det är väl i varje fall där den stora publiken finns än så länge?

Tro nu inte att jag vill förbjuda något eller bara längtar tillbaka till Anders Zorn & Co. Nej det jag önskar är aningen mindre likriktning och en samtidskonst som förmår beröra. Hur det ska gå till vet jag inte.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


fem + = nio