Jag har sett Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar på några utställningar och blivit både imponerad och förundrad. Hur kan man rent tekniskt åstadkomma något sådant? Svaret får man i SVT2 K special ”I det vita rummet”, en entimmes dokumentär som sändes fredag den 16 oktober. (Repris i SVT Play – se den!)
Wåhlstrand har i sex år arbetat med att via släktens fotoalbum få kontakt med sin döde far som hon aldrig fick lära känna. Svartvita foton tagna av farfadern transponeras med ett tidsödande noggrannt arbete till jättelika målningar i tusch på papper. Vi får följa hela processen från uppritning med blyerts av en overheadprojicerad bild på papperet till den minituösa påläggningen av utspädd tusch, lager på lager fram till en färdig bild. Och det är verkligen en lång och riskfylld process. Två gånger måste hon börja om från början. Papperet lossnar och skrynklar sig i ena kanten och går inte att rädda trots alla försök att släta ut det. Månaders arbete är tillspillo.
Det är ingen tvekan om Wåhlstrands engagemang och känslomässiga bindning i bilden av sin far som ung pojke stående på blomsterängen. En enda detalj, ett enda streck kan skapa en avgörande skillnad. Och när den detaljen kommer ser hon likheten, känner släktdraget, kanske en hållning i ryggen och så blir det som om hon själv står där på blomsterängen i den unge pojkens gestalt. Och så blir bilden färdig, hon godkänner den och accepterar de små detaljer, för en utomstående betraktare antagligen osynliga, men som inte blivit riktigt som hon tänkt. Nio månaders intensivt arbete är tillända.
Det är en övertygande demonstration av såväl konstnärens som konstverkets betydelse, så helt fjärran från den postmodernistiska ”konstens” strävan efter positionering i det institutionella nätverket, kändisskapet och klättrande på Artfactslistan.
Mer om Gunnel Wåhlstrand: här och här
Andra bloggar om konst, måleri, foto, tusch, Gunnel Wåhlstrand, TV
