Livsformer på Bonnierskonsthall

Det är väl lika bra att säga det på en gång – Bonnierskonsthall är en stor besvikelse sedan starten 2006. En utmärkt konstlokal med perfekt läge och uppenbarligen med stora resurser verkar ha förskrivit sig totalt åt Det Intellektuella Snömoset, alltså den migränframkallande samtida konceptkonsten. Trots allt vill jag faktiskt försöka fatta vad det är i min intellektuella utrustning som saknas, vilka synapser i min hjärna som verkar fungera totalt annorlunda än hela den förhärskande konstvärldens, alltså sammanslutningen av tusentals kuratorer, gallerister, kritiker och andra makthavare inom den internationella konstscenen.

Men jag lyckas dessvärre inte denna gång heller. Utställningen Livsformer är tyvärr inget undantag från regeln: tråkig, intetsägande, generande dålig pedagogik i förhållande till ämnets potential och givetvis kemiskt fri från alla estetiska kopplingar. En utställning helt i samtidskonstens anda med andra ord.

Utställningen vill via elva konstnärers verk visa ”hur naturen gestaltas i samtidskonsten, hur förhållandet mellan natur och kultur skildras, det konstgjorda och det organiska, konsten och landskapet”. Och återigen förundras jag över varför man väljer att vara konstnär i en tid när allt estetiskt verkar vara förbjudet, varför man väljer ett föregivet konstnärligt medium som helt enkelt inte är lämpat för ämnet. När en ordinär skärmutställning från Naturskyddsföreningen eller någon miljöorganisation skulle vara tusen gånger mer slagkraftig.

Micol Assayël: Maly Semyachek Micol Assayël: Maly Semyachek, 2009

”I Micol Assayëls verk får elementen spela huvudrollen. Konstnären har här format kopparspån till en liten vulkan som hon fyllt med glaskulor och belyst med en natriumlampa. Formen och titeln på verket hänvisar till vulkanen Maly Semyachek i Ryssland. Vulkanen är belägen i Kamchatka, ett världsarvslistat område med över 100 vulkaner.”

Den inom samtidskonsten obligatoriska skräphögen representeras här i form av en vulkan i kopparspån. Förmodligen är den i formen lik originalvulkanen. Vad betyder kopparspånen? Är det en metafor för den elektroniska miljö vi lever i? Nej hur jag än vrider och vänder på det säger detta verk mig absolut ingenting. ”En reduktion av tillvaron till dess mest påtagliga fysikalitet känns på ett påtagligt sätt” står det i programbladet. Jaha känns alltså påtagligt för alla utom för mig tänker jag. Kanske måste man läsa den 400-sidiga katalogen för att få någon ledning? Men så långt är jag faktiskt inte beredd att gå. Återigen alltså: idéer som inte talar direkt till känslan ska inte förmedlas via konst.

Tue Greenfort: Closed Biosphere Tue Greenfort: Closed Biosphere, 2003

”Tue Greenfort intresserar sig för ekologiska frågor. I verket Closed Biosphere har han med hjälp av vatten, alger, frön och en petflaska odlat fram en biotop, i dag sex år gammal. Denna slutna värld visar konstnären också i uppförstorad form i den tillhörande filminstallationen Microcosmos, Closed Biosphere. Här kan man med mikroskopisk skärpa studera livet i flaskan.”

Hur många gånger har vi sett sånt här? Och den tillhörande videon är garanterat händelselös. Tyvärr, detta berör mig inte heller. Vetenskapmagasinet eller Kunskapskanalen skulle kanske kunna göra något tankeväckande av detta. Konsten kan det inte.

Helen Mirra: Mind of a rock, 2009 Helen Mirra: Mind of a rock, 2009

”Inspirerad av tanken på att varje sten har en själ har Helen Mirra samlat på sig stenar under sina vandringar i de schweiziska alperna. I verket Rock Mind visar hon dem vilande på filtar från den scheweiziska armén. Fotografierna visar platserna där stenarna hämtats ifrån. Konstnären har vridit på fotografierna för att öppna för möjligheterna till ett annat seende och medvetande än det mänskliga.”

De tillhörande bilderna tillför inget, rättvända eller upp och nedvända grästuvor gör för mig ingen skillnad. Annars bränner det till en aning här: ”ett annat seende och medvetande än det mänskliga” – kanske är det där andra seendet och medvetandet som jag inte besitter något som bara finns hos konstvärlden, kanske består den helt enkelt av muterade individer med en annan genuppsättning som får dem att uppfatta den för människor fördolda meningen i konceptkonsten?

Ungefär så här fortsätter det genom hela utställningen – intetsägande, fantasilöst, urtråkigt. Nu undrar någon kanske varför jag överhuvudtaget bryr mig, varför jag blir så förbannad. Förklaringen är som jag konstaterat tidigare flera gånger att konsten, den sköna poetiska konsten, estetiken, den konst som går att uppleva med känslan och som genom alla år betytt en hel del för mig, nu har annekterats av aliens och omformats till något för vanliga människor betydelselöst obegripligt. Det är nån slags ”filosofer”, ”undersökare”, ”gränsöverskridare” som verkar i konstens namn. Det dom sysslar med kan kanske vara viktigt och betyda något för de varelser som har den rätta konceptkonstnärliga genuppsättningen, men varför ska man kalla det konst när verken i sig är helt betydelselösa, när de inte står för sig själva utan en tillhörande långrandig förklaring?

Om det finns någon utanför den genmuterade konstvärlden som uppskattar detta är svårt att säga, utställningsbesökarna verkar mest bestå av utkommenderade skolklasser.

Henrik Håkansson

Är du intresserad av orkidéer kan du ju trots allt kanske ha utbyte av Henrik Håkanssons ”Broken Forrest, 2006”, det hänger 100 stycken i konsthallen. Naturligtvis skulle Håkansson nå adekvat målgrupp betydligt effektivare genom att ställa ut i exempelvis Bergianska trädgården. Men för mig visar det här bara ännu en gång det lite desperat krampaktiga i samtidskonstens strävan att finna en ny nisch när man inte längre vill syssla med det estetiska.

Jessica Kempes recension i DN 2009-09-17
Johanna Persman i SvD

Recension i Kulturstan 2009-09-16

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

5 svar på Livsformer på Bonnierskonsthall

  1. Inga M skriver:

    Jag skrev glatt om Bonniers konsthall när den hade öppnat. Då fanns Mamma Andersson -bilder (rätt namn?) där och de var inte fel. Sen var jag imponerad av de kitschiga lamporna i kafeterian. Med det i minnet har jag återvänt dit någon gång per år, varje gång med nya förhoppningar.

    Det har dock varit till i stort sett publiktomma lokaler och intetsägande konstutställningar. Den senaste i våras (?) bestod bl.a. av färgad masonit som publiken skulle riva i stycken och slänga på golvet, en byggnadsställning att kliva igenom, och några skithögar av varierande storlek. Jag svor på att det skulle bli mitt sista besök där, jag har gett upp mina försök att träna upp ett mitt konstseende för hafs- och slafskonsten.

    Är konceptkonst rätt beteckning på eländet? Jag är för okunnig för att veta. I brist på korrekt sammanfattande begrepp så väljer jag att för mig själv benämna det hafs- och slafskonst, eftersom det inte kräver ett grundläggande kunnande i konstnärligt hantverk alltså kan vara hafsigt och snabbt producerat, slafsigt eftersom det ofta sysslar med lite slabbiga, äckliga kroppsdelar, kroppsvätskor, djurrester, mögel, förruttnelse, kiss och bajs och dylikt.

  2. Börje skriver:

    Inga: Jag kallar det i varje fall konceptkonst, dvs ”konst” där själva det fysiska konstverket är underordnat eller inte alls behövs och poängen, om det finns någon, egentligen ligger enbart i idén.

    Jessica Kempe har recenserat även denna utställning, denna gång utan rasbiologisk vinkling, däremot blir jag inte särskilt mycket klokare av hennes recension. Den beskriver verken men säger väldigt lite om hur dom kan tolkas. Kanske skulle man begripa något om man orkade läsa utställningskatalogen (den är jättetjock), men varför behövs utställningen överhuvudtaget i så fall om det räcker med text?

  3. Jonas skriver:

    Var på uställningen idag, förstår visserligen att den konceptbaserade samtidskonsten kan kännas svårtillgänglig och ”hafs/slafs”. Jag har själv svårt för den, då jag ibland känner att den blir lite väl intern (med allehanda referenser till post-modern konst). Samtidigt tycker jag att den erbjuder en hel del intressant ”tankegodis” för min del. Att påstå att utställningen helt saknade det klassiska hantverksinslaget är lite av en överdrift, tänker främst på skotten Charles Avery teckningar/måleri i det ”stora rummet”. För att inte tala om det gigantsika huvudet.. otroligt mäktig skulptur! Missade ni den?

  4. Börje skriver:

    Jonas:
    Naturligtvis såg jag både Averys jättehuvud och stora akvareller som väl om jag minns rätt skulle associera till främmande världar eller något liknande. Betecknande nog är det en bild på skulpturen som illustrerar de flesta publicerade artiklar om utställningen, den och orkideerna. Inte förvånande, för vad annars finns det som egentligen illustrerar det tankegods som väl ska finnas där men som jag inte förmår uppfatta?

    När det gäller Averys hänvisning till främmande världar så slog det mig hur mycket mer fantasieggande redan SF-litteraturen på 50- och 60-talet behandlade detta ämne. Eller varför inte t ex H R Giger eller Mathias Snygg. – Illustrativt, visst och så får det ju inte vara i samtidskonsten, då kan ju idén bli alltför uppenbar och banal och därtill tillgänglig för vanliga dödliga! De stora grå akvarellerna är väl medvetet taffligt utförda, till vilken nytta är verkligen obegripligt.

    Märkligt nog så annonserar man på helsidor om familjedagar med visningar för barn av utställningen. Stackars ungar! Kanske är det en sån visning jag borde gå på.

  5. Pingback: Christine Ödlund: Thought-Forms « Börjes konstblogg

Lämna ett svar till Börje Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sju + = tio