Jag intresserade mig för en tid sen för Swedish Grace, en beteckning som arkitekturkritikern Morton Shand använde som en hyllning till den nordiska klassicismen i arkitektur och konsthantverk han upplevt på bl a Göteborgsutställningen 1923.
Marie Hermanssons ”Den stora utställningen” är förstås ingen konsthistoriebok utan en roman, så den tar knappast upp Swedish Grace eller de utställda objekten fast den tilldrar sig runt Göteborgsutställningen 1923. Men utöver deckarintrigen får man en viss upplevelse av både utställningsområdet och folklivet och hur utställningen hjälper till att ”sätta Göteborg på kartan”.
Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”
Bonnier pocket 2018, 298 s.
Adlibris Bokus
En av bokens huvudpersoner är Albert Einstein som tilldelades Nobelpriset i fysik 1921. På grund av kontroverser runt relativitetsteorin sköts prisutdelningen upp och kom i stället för den revolutionerande relativitetsteorin att gälla den fotoelektriska effekten. Einstein skulle hålla sin nobelföreläsning först 1923 i Göteborg i samband med utställningen och efter det kvittera ut prispengarna.
Motståndet mot Einstein både som person – han var av judisk börd – och mot hans relativitetsteori var stark i vissa kretsar. En viktig person bland motståndarna var amatörforskaren Paul Weyland, alltså en historisk person som i romanen fått skurkrollen, vilken han antagligen förtjänade.
Einstein anlände två dagar försenad till Göteborg, och anledningen till förseningen var ”mellankommande hinder”. Denna okända faktor utnyttjar författaren skickligt i sin berättelse, där också åsnan Bella spelar en roll.
I övrigt figurerar en rad personer, både historiska och fiktiva varav några får sina egna kapitelrubriker. Det är den unga journalisten Ellen som arbetar på utställningstidningens redaktion, polisen Nils, åsneföraren Otto och åsnan Bella (som faktiskt också är historisk). Och en rad andra mer eller mindre historiska personer som nobelpristagarna Svante Arrhenius och Niels Bohr och industrimannen Axel Carlander. Flera skumma figurer kommer också med i handlingen, som ovannände Paul Weyland och faktiskt Kurt Haijby som började sin kriminella bana redan långt innan han blev känd för Haijbyaffären. Polismordet som Haijby lyckades slingra sig ur skulden för finns med i boken.
Den stora utställningen är en deckare som skickligt utnyttjar verkliga händelser och väver samman dem med en deckarintrig. Det upplägget gillar jag. Bortsett från det i verkligheten inträffade polismordet, är blodet tämligen begränsat, det är en ganska snäll, lagom spännande, men underhållande bok med en del intressanta utvikningar inklusive många tidsmarkörer som dammodet och så förstås en del romantik.
Recensioner:
Pia Bergström i Aftonbladet: ”Käck karuselltur till 1920-talets Göteborg”
Annina Rabe i Expressen: ”Jag förväntar mig mer av Marie Hermanson”
Jenny Aschenbrenner i SvD: ”Hermansons nya bättre som synopsis än roman”
