Humanismens födelse är en ytterst välskriven skildring av hur de humanistiska tankarna tog form och utvecklades under renässansen i Italien. Upplägget bygger till stor del på rörelsens tongivande personer, som är behändigt indelade i perioder: pionjärerna, förkunnarna, experterna, fulländarna. Av de många namn som förekommer har jag hört talas om enbart ett fåtal som Francesco Petrarca, ”humanismens fader” och sist i boken under kapitlet Humanismens höjdpunkt: mångsysslaren Leon Battista Alberti plus ytterligare några namn.
Anders Bergman: Humanismens födelse
Dialogos 2016, 199 s.
ISBN: 9789175043043
Renässansen, återfödelsen, började i Italien med Florens som centrum nån gång i senare delen av 1200-talet. Humanismen var renässansens viktigaste intellektuella rörelse och dominerar än i dag till stor del tänkandet i västerlandet även om den förstås utvecklats en del sedan renäsanshumanismen.
Francesco Petrarca (1304 -1374) hade breda intressen. Hans kanske största insats var insamling och kopiering av manuskript med texter från antika författare. Syftet var att återuppliva det antika latinet som ansågs mer exakt och sofistikerat än det ”munklatin” som användes under Petrarcas samtid. Hans favoritförfattare var Cicero. Så småningom upptäckte han att klassisk grekiska var det verkliga kulturspråket under antiken och han försökte lära sig grekiska för att läsa Homeros, Platon och Aristoteles på originalspråket.
Antikens humanister använde begreppet humanitas i bemärkelsen medmänsklighet, sällan i bemärkelsen humanistiskt bildningsideal. För renässanshumanisterna var humanistiska studier en karaktärsdanande process. Målet var bildning i syfte att via breda intellektuella utblickar bli en bättre, godare och dygdigare människa.
Men humanismens avgörande insats var nog ändå kunskapsteoretisk. Man kritiserade den medeltida skolastiken vars kunskapskälla var tro och tolkning av bibeltexter med hjälp av tämligen krystade logiska resonemang. Mot tro och magi som kunskapskälla ställde humanisterna mänsklig erfarenhet och vetande utan inflytande av någon transcendent makt. Man tog inte avstånd från kristendomen men ville gärna återgå till de tidiga kyrkofädernas tilämpning av den.
Humanismen kom så småningom att inspirera till reformationen och protestantismen. 1449 skrevs det sista skolastiska verket, men det var inte renässanshumanismen som slutligt kom att besegra skolastiken utan den naturvetenskapliga revolutionen, som under 1700-talet fick en efterföljare i form av upplysningen.
Som en illustration av skolastikernas verksamhet kom jag att tänka på Umberto Ecos Rosens namn och filmen med Sean Connery som fransiskanermunk. Ett kort inslag visar den internationella konferens som samlats för att diskutera färgen på Kristi mantel.
I Petrarcas avskrift av Ciceros skrift Pro Archia (ett tal från år 62 fvt) har Petrarca strukit under orden studia humanitatis – humanistiska studier. Petrarca själv kom dock inte på tanken att använda termen som beteckning för sina egna ideal. Det gjorde däremot hans lärjunge Coluccio Salutatis (1331-1406) som först använde det år 1369. För renässanshumanisterna kom begreppet att stå för ett intresse för språk, retorik, historia, etik och litteratur. Alltså samma ämnen som än i dag anses som typiskt humanistiska. Över dessa ämnen svävade latinet eftersom de antika romerska författarna blev en förebild både till form och innehåll.
Man betonade gärna glädjen i humanistiska studier och i att vara en bildad människa – en tanke som sannolikt var ny. Ciceros användning av uttrycket urbanitas som beteckning för både civiliserat uppförande och sinne för humor uppmärksammades också av renässanshumanisterna. Bibeln och dess uttydare började nu i moraliska frågor bytas ut mot Cicero, Vergilius och Homeros. Anspelningar på bibliska berättelser kunde bytas ut mot grekisk och romersk mytologi.
Begreppet renässans lanserades av konsthistorikern Georgio Vasari i mitten av 1500-talet. Men ”själva känslan av ett andligt uppvaknande kan spåras tillbaka till humanisterna vid andra hälften av 1300-talet: till Petrarcas glädje över att ha lärjungar och vara känd över hela den lärda världen, till Giovanni Boccaccios hyllning av Giottos återupplivande av måleriet”. Konsten nämns för övrigt ganska sparsamt i boken, konstnärer som Leonardo eller Michelangelo var inte humanister.
Dante Alighieri var inte heller humanist men är ändå en av periodens viktigaste kulturpersonligheter. Han skrev helst på folkspråket och hade en helt annan föreställningsvärd än humanisterna. Att hans relation till humanismen finns med i boken motiveras med att han låter oss ana hur det lärda livet kunde ha utvecklats i Italien om de humanistiska tankarna inte hade slagit igenom. En slags återvändsgränd enligt boken.
 Petrarca. [Wiki] |
 Salutati. [Wiki] |
 Boccaccio. [Wiki] |
Giovanni Boccaccio (1313-1375) var den mest namnkunnige av Petrarcas lärjungar, han var dessutom en av de ledande krafterna i ”Petrarcaklubben” – en samling humanister i Florens som samlades så snart någon fått ett brev eller livstecken från mästaren. Man ordnade då en bankett där Petrarcas epistel lästes upp och analyserades. Petrarcaskolan eller Petrarcaakademin som klubben också blev benämnd var en av orsakerna till att Florens blev Italiens humanistiska centrum och än idag förknippas med renässanskulturen.
Leonardo Bruni (1370-1444) var den förste humanisten som fullt ut behärskade grekiska och översatte flera klassiska verk och passade samtidigt på att klaga på tidigare medeltida översättningar. Bruni räknas som den första moderna historikern
 Bruni. [Wiki] |
 Valla. [Wiki] |
 Alberti. [Wiki] |
Lorenzo Valla (ca 1407-1457) var en av renässanshumanismens fulländare. Han var inte imponerad av auktoriteter, var lagd åt polemik men hade mod att ta konsekvenserna av sina åsikter. Han ställdes till och med inför inkvisitionen vid ett tillfälle men räddades av sin mecenat utan att ens behöva göra avbön. Valla ansåg retorik vara en bättre metod att lösa problem och frågeställningar om verkligheten än vad logik och teologi var. För Valla var språket – latin – grunden för all civilisation och en länk mellan människan och hennes värld, ett förhållande som både förklarade och skapade verkligheten. Han ville skilja på tro och vetande, men hade kyrkofäderna, framför allt Paulus som förebild.
En av Vallas största bedrifter var att genom språkanalys påvisa att den skrift som påstods ha författats av kejsar Konstantin där den världsliga makten överlämnas till kyrkan var en förfalskning. Valla lyckas också med konststycket att förena den hedniska epikureiska tanken om njutning som det högsta goda med den kristna tanken att tillvaron i himlen måste vara den högsta njutningen. Han skriver också en bok med titeln De voluptate – ”Om vällust”. Epikurismen blev en viktig inspirationskälla för senare tänkare som Erasmus, Thomas More och Michel de Montaigne.
Leon Battista Alberti (1404-1472) har betecknats som den fulländade renässanmänniskan. Humanisterna värderade litteraturen långt högre än måleriet. Alberti var en måmgsysslare som förenade de båda konsterna. Han var också den förste humanisten som blev nära vän med Donatello, Masaccio och andra konstnärer som ”reste sig över den låga status som de brukade dela med tjuvarna och charlatanerna”. Alberti skrev en konstteoretisk traktat Della pittura där han för första gången förklarade centralperspektivet. Realismen tar nu insteg i måleriet som därmed flyttar in bland de sköna konsterna. Alberti visade att humanismen inte bara behövde ägnas åt återupptäckt av antikens litteratur utan även av dess konst och arkitektur. Brytningen med den medeltida gotiken blev därmed ett faktum.
Renässanshumanisterna var sannerligen inte några feminister vilket framgår av boken, men man kan spåra ett tjugotal högadliga norditalienska kvinnor som faktiskt försökte komma in i männens värld och bör benämnas renässanshumanister, bland dem Isotta Nogarola (1418-1466) som beklagade sin situation som kvinna. Hon tog det radikala beslutet att varken gifta sig eller gå i kloster. Lite senare kunde dock Laura Cereta (1469-1499) försvara kvinnans rätt till utbildning och uppmärksamma den gifta kvinnans ofrihet. Fler skulle följa efter.
Boken innehåller massor av intressanta detaljer och upplysningar om personer, som förhumanisterna Lavato Lovati (ca 1240-1309) som genom sitt intresse för antikt latin inspirerade till ett slags litteraturvetenskap och hans lärjunge Albertino Mussatos (1261-1329) individualism och tidiga meritokrati. Båda samlades tillsammans med likasinnade på Paduas krogar för att diskutera Senecas latin. Tyvärr kan jag inte latin, men humanismen idag klarar sig uppenbarligen utan detta språk.
Jag började intressera mig för humanismen efter att ha läst Y N Harari:”Homo Deus” (några bloggposter längre ner) Här framförs tanken att humanismen är hotad av förväntade stora teknologiska förändringar som artificiell intelligens och genmodifiering. Vad är det då vi riskerar att förlora? Jag läste Anders Bergmans Humanismens födelse för att få ett bättre grepp om ämnet. Humanismen är förvisso inte oförändrad sedan sin uppkomst, men mycket lever ändå kvar. Uppfattningar som människors lika värde, frihet, oberoende, ja egentligen hela grundvalen för ett anständigt liv så som vi känner det skulle kunna bli ifrågasatt om Harari får rätt.
Andra bloggar om böcker, humanism, renässanshumanism, renässansen, historia, Anders Bergman, Petrarca, Alberti
