Joan Miró på Waldemarsudde

Utställningen på Waldemarsudde ”Joan Miró – Vardagslivets poesi” tror jag är den första separatutställning jag sett med Miró. Ändå har han länge varit en favorit. Men jag har förstås mest sett grafik, och en del måleri där det lekfulla, poetiska tilltalar mig. Att så många fina skulpturer också finns med på utställningen blir en liten överraskning.


Joan Miró: Gestalter, fåglar, 1973


Flygande änder, Kvinna, stjärna, 1965

Gestalter, 1976

Målningen ”Flygande änder…” är utförd på en äldre landskapsmålning, nu ställd på högkant. Lite av det övermålade landskapet skymtar nere till vänster. Änderna syns också som små kryss på bilden ovan. Miró vänder sig mot det traditionella måleriets realism som anses vara tom på innebörd och därför falsk. Han ersätter originalmålningen med svarta linjer som antyder ett slags tecken. Och visst kan man tolka det som bilden av en kvinna och stjärnan finns också med, ristad med tunna streck. Att detta ”teckenmåleri” skulle ha en större innebörd än den ursprungliga landskapsmålningen kan nog diskuteras. Jag ser framför allt rytmen, kompositionen av färgfläckar och linjernas rörelse – Säkert intressantare och med större konstnärligt värde än landskapsmålningen. Men större innebörd?

Målningen ”Gestalter” är utförd på ett reklamblad. Lager på lager alltså, kontrasterna är effektfulla. Det sägs på utställningens textskärm att Miró ville upphäva måleriets dekorativa funktion och i stället utforska dess poetiska dimension. Finns det verkligen en motsättning mellan dekorativ och poetisk? Jag tycker Mirós måleri är både dekorativt och poetiskt.


Joan Miró: Den första gnistan av dagen II, 1966 (beskuren)

Miro experimenterade en hel del och använde gärna vardagsföremål. Många av hans skulpturer skapades i form av assemblage av vardagsföremål, varav en del gjöts i brons. På utställningen finns montrar med en ansamling av föremål av den typ som Mirós använde i skulpturer.









Andra bloggar om , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, utställningar. Bokmärk permalänken.

4 svar på Joan Miró på Waldemarsudde

  1. Inga Magnusson skriver:

    Intressant om Miro! Jag är ju bloody amatör när det gäller att kolla på bilder o figurer, inte tillräckligt skolad för att fullt ut uppskatta icke-föreställande konst. Men Miro är ett undantag och jag vet inte varför. I och för sig så finns det ju föreställande drag i hans bilder men det är nog nåt annat jag gillar. Tror att det var mycket Miro på något av Stockholms museer för ett antal år sedan. Men jag kan ha fel, han hänger ju egentligen överallt på världens museer. Minns att jag använde hans konst som inspiration hos eleverna när jag hade klass. Hoppas utställningen är kvar några veckor till så jag hinner se den vid nästa besök i huvudstaden. Roligt att se hans figurer också, inte bara målningarna.

  2. Jenny B skriver:

    Tack för de välvalda bilderna och dina reflektioner över konsten! För mig talar Miró ett tydligt språk, ett som jag själv inte helt förstår, men som jag uppskattar. Jag tycker om att jag kan tyda hans målningar ibland och ibland inte alls. En litet intressant upptäckt är att en del kloka och kulturintresserade bekantskaper ogillar Miró starkt, och säger att de irriteras av att de inte ser vad målningarna föreställer. Otur för dem!

    • Börje skriver:

      Kanske kan man ibland tolka in någon betydelse i Mirós ”teckenmåler”, en del går kanske att tolka som figurer eller djur. Jag nöjer mig med att se bilderna som abstrakta kompositioner med en fin, välbalanserad rytm. Bilderna tycker jag också mestadels utstrålar glädje, något positivt. Och visst är de poetiska.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = nio