Pablo Picasso |
Marcel Duchamps |
Det som bör sägas om den här utställningen har redan sagts av Anna Brodow Inzaina i SvD 2012-08-24. Picasso är utan tvekan segraren, hans utställning är ”sinnlig” och ”lustfylld”. Hos Duchamps däremot är det som ”spiken i kistan för postmodernismen och den konceptuella konsten. Det är inte bara det att hans ledmotiv är fnösktorrt, grått och intellektuellt, hans rum består av reliker.”
Tydligen är denna dubbelutställning den första i en serie där Moderna Museet planerar att ställa olika konstnärer mot Marcel Duchamps. Varför just denne konceptualismens anfader har fått en sådan gudalik ställning är svårbegripligt. Han gjorde tretton ”readymades” och drog sig sen tillbaka från konsten och ägnade sig åt att spela schack. Hans mest kända verk, Pissoaren lär inte ens vara hans egen idé. Visst kan det vara kul med sådana skämtsamheter nån gång, och jag vet att konstverket uppstår i betraktarens ögon och allt det där. Men ändå: för mig förblir konceptualismen bara tomt intellektuellt snömos, utan innehåll. Trots att det är innehåll framför form och gestaltning man vill framhålla. Idéer utan konst. Det fungerar inte.
Jag förstår inte heller varför man måste ställa två konstnärsskap som inte har ett dugg med varandra att göra mot varandra, som nån slags Robinsontävling, där publiken ska tvingas välja vinnare – den enda vägen. Helst skulle jag vilja att Moderna Museet lägger ner det här projektet och stoppar Marcel Duchamps i det källarförråd där han hör hemma. Han må vara viktig för ett fåtal, för mig är hans konceptualism stendöd.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Pablo Picasso, Marcel Duchamps, Moderna Museet
Mitt första besök här. Hittade hit tack vare Topp Blogg. Mycket intressanta inlägg. Jag kommer tillbaka. 🙂
Välkommen åter James. Ursäkta min sena reaktion, jag har varit på resa några veckor.
Intressant att läsa ditt avståndstagande från tävlingsmoment (om än en humoristisk antites med ironi) samt ditt ogillande av Duchamps ironiska provokation i sig med dadaismen som verktyg. Det känns som såväl MM som Duchamp har därmed lyckats, de har skapat debatt ifrågasättande och nyfikenhet. Precis som du skriver är det viktigt för en del. En del kulturarbetare vill få in kulturen i samhällsdebatten.
Adam PAW ( wall@consultant.com )
Adam:
Jag tror det är svårt att provocera med konst idag, särskilt inte med sekelgammal dadaism, däremot kan man nog fortfarande skapa ifrågasättande av konstens värde. Varför är det förresten så viktigt att provocera, nu när alla gränser för länge sen har överskridits?
Visst tycker jag det är tröttsamt med denna eviga konceptualism med dess hafsiga gestaltning och oförmåga till kommunikation, som trots allt verkar ta allt större plats inom konsten. Men blir någon verkligen provocerad av Duchamps idag, eller ens nyfiken? Provocerande konst är väl möjligen den som bryter den fastlagda socialkritiska mallen, som Odd Nerdrum-skolan lyckades med för en del år sen.