Berlinresan i juni planerades spontant efter att jag läst Carl-Johan Vallgren: Berlin på 8 kapitel, samt med inspiration från Thereses dagbok – här och här. Berlin blir bara intressantare för varje besök och alltid verkar det finnas oändligt mycket nytt att upptäcka.
Vallgrens bok handlar till rätt stor del om berlinsk litteraturhistoria som intresserar mig föga, men den innehåller också en betydande del 1900-talshistoria och allmänna turisttips i ett personligt och i mitt tycke spännande urval. Suget att återse stan blev alltså oemotståndligt och nu skulle det ske med koncentration på sånt jag inte sett förut.
Pliktskyldigt började jag enligt Vallgrens anvisningar med Dorotheenfriedhof på Chausseestrasse 126. Här ligger Bertold Brecht, Karl Friedrich Schinkel och andra storheter begravda. Vid min senaste berlinvistelse gick jag förbi adressen flera gånger utan att inse vad som dolde sig bakom entrégrinden. Det är en rätt liten kyrkogård men fin och stämningsfull.
Frankfurter Tor där Karl-Marx-Allee byter till sitt gamla namn Franfurter Allee |
Den pampiga Karl-Marx-Allee var ett prestigeprojekt av den unga DDR-staten som ville bygga upp sin huvudstad efter krigets förstörelse. Gatan breddades till 90 meter och kantades av enorma byggnadskroppar. Jag hade väntat mig något rätt förfärligt i stil med det värsta av det svenska miljonprogrammet, och sådant finns förstås också men inte just här. Jag blev tvärt om lite fascinerad av den här miljön och alla detaljer som faktiskt tyder på en viss omsorg och ett försök att utveckla en egen stil i byggandet med tillvaratagande av traditionen. Karl Friedrich Schinkels 1800-talsklassicism blandas med sovjetisk krokanarkitektur. Visst är skalan gigantisk men det känns inte otrivsamt.
Dorisk kollonnad i Schinkels anda med Café Sibylle till höger |
Karl Marx Buchhandlung, DDR-statens största bokhandel |
Biografen Kosmos |
Karl-Marx-Allee 106 |
”Lenin goes Pompeji” skriver Vallgren om dessa mosaikdekorationer |
Gatubelysningen är misstänkt lik ett tidigare alster av Albert Speer |
Man anar att bytet av politiskt system i Östtyskland efter kriget bör ha gått ganska friktionsfritt, befolkningen kanske inte ens märkte någon skillnad, i varje fall inte i det estetiska. Men finansieringen av den pampiga gatan ledde till hård press på byggnadsarbetarnas villkor och blev den tändande gnistan i folkupproret 1953.
Andra bloggar om: resor, Tyskland, Berlin, arkitektur, Karl-Marx-Allee, DDR, Östberlin