Also sprach Zarathustra

Dagens konsert på Berwaldhallen inleddes med ett stycke till minne av en nyss avliden orkestermedlem. Tyvärr uppfattade jag inte namnet på stycket man spelade men det var mycket stämningsfullt. Och orkester och publik avslutade stående med en tyst minut. Med tystnad borde man nog ha förbigått nästa ordinarie nummer på programmet: HK Grubers ”Busking”, en olåt som för mig är totalt obegripligt fast jag faktiskt anstränger mig att öppna alla sinnen. Inte tillstymmelse till rytm, melodi eller tema. Kopplingen till gatans musik och New Orleansjazz som enligt programbladet ska finnas där är tyvärr ohörbar för mig. Tydligen saknar jag de samtidsmusikaliska gener som krävs. Sveriges Radios Symfoniorkester, dirigenten Daniel Harding och solisten Håkan Hardenberger gör säkert sitt bästa, publiken vrider sig olustigt i bänkarna och applåderar artigt, men för mig är detta tyvärr totalt dött.

Men nu till mitt egentliga ärende, för kvällen tog en dramatisk vändning med Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Det blev en övergång så att säga från apolloniskt intellektuellt snömos till nitzscheanskt dionysiskt sentiment. Jag var visserligen väl förberedd eftersom jag sedan många år har en CD med stycket och har hört det otaliga gånger, och inte bara inledningsfanfaren som alla känner till, exempelvis från inledningen av filmen 2001 ett rymdäventyr. Att höra stycket live med hundramannaorkester var överväldigande och sanslöst vackert och gripande, särskilt som det i kvällens version inleddes med uppläsning av inledningsverserna från Nietzsches diktepos. Alla nyanser gick fram och volymen fick hela salen att vibrera. Sån musik görs inte längre och jag undrar bara varför?

Jag begriper helt enkelt inte hur det kommer sig att i stort sett alla samtida kulturyttringar hamnat i självplågeri: konsten har blivit excesser i fulhet och koncept, musiken handlar om disharmoni, litteraturen (och arkitekturen) blir dekonstruktion, teatern på sin höjd ironiska avrättningar av klassiker. Varför vill så få kulturskapare numera göra något verkligt, något som berör? Det är inte en fråga om smak för jag kan mycket väl föreställa mig varför man kan älska hiphop, metal eller hårdrock fast jag inte själv lyssnar på sådant. Men hur kan man älska samtida konstmusik av typ Gruber? – Det är för mig totalt obegripligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i musik. Bokmärk permalänken.

3 svar på Also sprach Zarathustra

  1. Mira skriver:

    Från apolloniskt intellektuellt snömos till nitzscheanskt dionysiskt sentiment. Den kommentaren gillar jag!

  2. Torbjörn Eriksson skriver:

    Hej!

    Den orkestermedlem du skriver om bör vara den nyligen avlidne klarinettisten Kjell Inge Stevensson.
    Torbjörn

  3. Börje skriver:

    Torbjörn: Stevensson var det säkert, tror att jag senare såg en notis om honom nånstans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


två + nio =