Jonathan Littell: De Välvilliga

Jonathan Littell: De Välvilliga Jonathan Littell: De välvilliga
Brombergs pocket 2009, 912 s
ISBN: 9173372269

”I huvudsak är jag betydligt mindre intresserad av offer än av förövare. Det är förövarna som gör något och förändrar verkligheten. Det är väldigt lätt att förstå offret: något fruktansvärt händer honom och han reagerar som man gör. Men om man vill försöka förstå någonting, så finns där ingenting att analysera. Förövaren är mer komplicerad att förstå sig på, jämte det system som aktiverar honom. Genom att försöka ge förövaren en röst kan man dra lärdomar som ­påverkar hur vi ser på världen i dag.”

Så förklarar Jonathan Littell i en intervju varför han skriver en drygt 900 sidor lång redogörelse av förintelsen ur en förövarnes synvinkel. Och visst är boken intressant och samtidigt oerhört skickligt skriven. Littell vet antagligen en del om ämnet; han har själv stött på förövarna av folkmord under biståndsarbete inom Action contre la Faim i Bosnien, Tjetjenien, Rwanda och Afghanistan.

Bokens titel De välvilliga är en omskrivning av de antika hämndgudinnorna Furierna som förföljde missdådare och drev dem till vansinne. Furierna ska väl i det här fallet vara hela den byråkratiska apparat av SS-män och institutioner med uppgift att rensa de erövrade områdena i öst på judar och andra för naziregimen misshagliga.

Boken är nästan till överdrift detaljerad med titlar, befattningar, organisations-, orts- och förbandsnamn och allehanda akronymer. Det ingår till och med en rätt utförlig ordlista i bokens slut. De tyska beteckningarna ger kanske en ökad äkthetskänsla, men framför allt ger de en bild av den enorma byråkratiska apparat som administrerade förintelsen och så småningom blev så komplicerad att det var omöjligt att säga vem som egentligen bestämde vad.

Huvudpersonen SS-officeren Max Aue med placering vid säkerhetstjänsten SD får genom sin samordnande funktion tillfälle att besöka platser och träffa mängder av historiska personer som har en roll att spela i förintelsen som Hans Frank, Odilo Globocnik, Albert Speer, Henrich Himmler, Rudolf Höss, Adolf Eichmann och många andra. Han besöker Kaukasus, Krim, Auchwitz, Doragrottorna där V2 raketerna tillverkades med slavarbetskraft och slutligen vistas han i det sönderbombade Berlin. Aue som från början är en normalhygglig, högt begåvad och bildad juris doktor lever i början av kriget ett privilegierat liv bakom fronten med sammanträden och lunchmöten med kolleger, inte olikt vilket kontorsjobb som helst men med en del obehagliga avbrott. Aue avskyr det han måste göra, mår fysiskt illa men gör sin plikt; den tid när han hade ett val är redan förbi. Vändningen kommer vid Stalingrad dit Aue förvisats genom en intrig och där han blir sårad och evakuerad i sista minuten. Berättelsen i form av Max Aues fiktiva självbiografi fortsätter till krigets sista dagar.

Mot slutet av boken antar texten lätt surrealistiska drag. Littell driver liksom i förskott med de kritiker som anklagat honom för faktafel. Till exempel finner hans huvudperson och berättare när han efter kriget ser tillbaka ingenting nämnt hos nazihistorikern Trevor-Roper om incidenten strax före krigsslutet där Max Aue biter Hitler i näsan.

En ganska långrandig incesthistoria med systern verkar vara en lite onödig bihandling som knappast säger något om förövaren som kan generaliseras eller öka förståelsen. Över huvud taget blir det för mig slutligen totalt obegripligt hur Max Aue fungerar psykologiskt, han verkar enbart spritt språngande galen, kanske driven därhän av kriget. Och möjligen är det så han ska förstås?

De välvilliga får fyra **** poäng.

Intervju i DN men Jonathan Littell.

Recensioner: Expresen, SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Dagensbok.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


ett + = fyra