Weimarrepubliken

Weitz: Weimartyskland Eric D. Weitz:
Weimartyskland : löfte och tragedi
Dialogos 2009, 370 s.
ISBN: 917504210X

Min fascination för Weimarrepubliken började med konsten. Konstnärer som Georg Grosz, Otto Dix, Max Beckmann, Christian Schad, Käthe Kollwitz, Willi Baumeister har länge varit mina favoriter. Bob Fosses film Cabaret med Liza Minnelli från 1972 spädde på intresset. Hur kunde ett samhälle så drabbat av katastrofer, oförsonliga motsättningar, politiskt och ekonomiskt kaos frambringa det yppersta av kreativitet och nyskapande inom snart sagt alla konstnärliga discipliner? Jag undrar fortfarande, efter att ha läst Eric D Weitz: Weimartyskland : löfte och tragedi, ännu lika fascinerad, fast nu möjligen förundrad på en så att säga högre nivå.

Weitz bok är bra, den griper över mycket utan att tappa greppet. Det är själva känslan, andan i samhället han försöker beskriva och nog lyckas det till stor del. Historia, samhälle, politik, ekonomi, konst, arkitektur, litteratur, film, foto, musik, filosofi, till och med kropp och sexualitet behandlas. Skildringen börjar från det att åtta miljoner frontsoldater återvänder från första världskriget i november 1918 och fortsätter att beskriva utvecklingen via de kriser som drabbade Tyskland under mellankrigstiden: revolution, hyperinflation, ett monumentalt krigsskadestånd, depression och fram till slutet i januari 1933 när republikens president Hindenburg utnämner Hitler till rikskansler.

En styrka med boken är att den inte förfaller till uppräkning av alla tänkbara märkespersoner. Weitz gör i stället ett strängt urval. Flera sidor ägnas vardera åt författaren Thomas Manns ”Bergtagen” [http://hoglander.se/blog/2011/12/27/thomas-mann-bergtagen/] arkitekten Bruno Tauts bostadsområden i Berlin, hans kollega Erich Mendelsohns funkisbyggnader, konstnären Hannah Höchs collage, László Moholy-Nagys foton, Bertold Brechts och Kurt Weils Tolvskillingsopera och filosofen Martin Heideggers ”Varat och tiden”.

Hanna Höch
Hanna Höch:
”Snitt med kökskniven”, 1919
Bruno Taut, Onkel Toms Hütte, Berlin
Bruno Taut:
Onkel Toms Hütte, Berlin, 1926-32
Erich Mendelsohn: Einsteinturm
Erich Mendelsohn:
Einsteinturm, 1920-24
Käthe Kollwitz: Pietá
Käthe Kollwitz:
”Pietá”, 1937-38

Gatulivet i Berlin beskrivs livfullt, den mjuka och suggestiva elbelysningen, helt annorlunda än idag är något vi väl aldrig mer kommer att få se. Kabaréerna, bensprattlet, hela det hektiska nöjeslivet, men också de tunga arbetsdagarna. Och så fritiden.

Svårt att förstå idag är den konservativa, ofta radikalkonservativa anda som dominerade det politiska tänkandet i en stor del av samhället. Demokratin var hatad av högern såväl som av vänstern, man ville till varje pris återupprätta autokratin, om än inte kejsardömet, respektive skapa en kommunistisk diktatur. Medlen var ofta våldsamma också långt innan nazisterna blev en kraft att räkna med. De politiska partierna hade sina egna paramilitära styrkor för att skydda sina möten och sympatisörer och de otaliga militära frikårerna, en rest av demilitariserade frontsoldater, med sympatier både åt höger och vänster blandade sig också i politiken. Rot Front, SA och det socialdemokratiska Reichsbanner bekämpade varandra. Även liberaler och konservativa hade paramilitära grupperingar.

Regeringen hade det inte lätt. Dolkstötslegenden var förhärskande i breda folklager, alltså att Tyskland förlorat kriget genom förräderi. Alla som på något sätt kunde förknippas med det vanhedrande fredsfördraget i Versailles sågs med misstro och hat i vida kretsar. Det gigantiska krigsskadeståndet om 132 miljarder guldmark som skulle börja betalas omedelbart i form av 2 miljarder guldmark årligen plus 26 procent av Tysklands exportvärde skulle enligt fördraget vara slutbetalt först år 1988. Men riksdagen gick inte med på skattehöjningar och den privata kapitalmarknaden ställde sig avvisande vilket fick till följd att man helt enkelt inte kunde betala. Segrarmakterna lät sig dock inte nöjas. 1923 ockuperade franska och belgiska trupper Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta. Svaret blev strejker och regeringen uppmanade arbetare och tjänstemän att helt enkelt lägga ner arbetet och gå hem så fort ockupationsmaktens representanter var i sikte. För att klara ekonomin tryckte man fler sedlar vilket givetvis spädde på inflationen.

Republiken upplevde en kort period av någorlunda stabilitet mellan hyperinflation 1923 och depression 1929, men med en kontraproduktiv ekonomisk politik och närmare en tredjedel av befolkningen arbetslös stod man till slut inte emot trycket. Efter en rad regeringsskiften och en följd av allmänna val där nazistpartiet vann en del framgångar föll demokratin samman den 30 januari 1933. Boken skildrar skeendet relativt detaljerat.

Recension i SvD, Helsingborgs Dagblad

En artikel av Anders Q Björkman i Svenska dagbladet 2013-01-05 ”Den kreativa guldåldern” anknyter till Weitz bok.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

3 svar på Weimarrepubliken

  1. Inga M skriver:

    Jag kan bara fortsätta och buga och tacka för lästips. För mig som har mycket tyskt umgänge och har sett en hel del av tysk konst och arkitektur så är det här guld!

    Ha en trevlig sommar!

  2. Börje skriver:

    Inga: Trevlig sommar du också!

  3. Pingback: 1900-talets största katastrof « Börjes konstblogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ nio = tretton