Per Landin: Dietrich Eckarts onda öga. Essäer Atlantis 2009, 228 s ISBN 917353305X |
Boken om Weimarrepubliken av E D Weitz i förra postningen fick mig att undra över ”de radikalkonservativa”, som hatade demokratin, borgerligheten och kapitalismen, men ändå klassificeras som politisk höger. Enligt Per Landins bok: ”Dietrich Eckarts onda öga” finns dessutom i några fall kopplingar mellan det tidiga 1900-talets radikalkonservativa till 60- och 70-talets Baader-Meinhofliga. Likheterna mellan 20-talets konservativa revolutionärer och 60-talets Tyska vänsterterrorister utgörs av ett slags föräldrauppror, en protest mot de generationer som i båda fallen förlorade ett världskrig. Några av de udda figurer Landin beskriver i boken kan betecknas som radikalkonservativa. Några blev nazister, några blev det inte. Det gemensamma för dem är att de alla på något sätt genom sina skrifter inspirerat nazismen eller i varje fall speglade den tidsanda som gjorde nazismen möjlig.
Vad ville de radikalkonservativa egentligen som på något avgörande sätt skiljde dem från nazisterna? Inte mycket vad jag förstår efter att ha läst Landins bok. Ändå fanns hos några av dem ett avståndstagande. Kanske hade de i grunden en aversion mot moderniteten, en slags vilsenhet i den nya tiden som fick dem att längta efter auktoritet och hata tanken på demokrati och folkligt inflytande?
Boken behandlar i essäform sju Tyska skribenter, den ena besynnerligare än den andra, i några fall uppenbara fyllon eller nervvrak. Och de flesta i stort sett bortglömda idag, men inte desto mindre med ett avsevärt idéhistoriskt inflytande.
Gustav Frenssen |
Jörn Uhl, 1902 |
Arthur Moeller van den Bruck |
Das Dritte Reich |
Gustav Frenssen (1863-1945) var präst och författare, en gång påtänkt för nobelpriset. Han hade kontakter med Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Nathan Söderblom. Som präst var han odogmatisk och liberal men 1902 tog han avsked av prästämbetet. Han hade nu blivit hyllad för bland annat sitt bondeepos Jörn Uhl som samtidens störste tyska författare. Han hälsar nazisternas maktövertagande med glädje, överger så småningom kristendomen till förmån för någon slags nyhedendom med Hitler som Kristusgestalt. Och det är inte hans roll som harmlös hembygdsdiktare som gör honom intressant utan som Landin skriver: ”att ta reda på hur han under sina sista tio år så totalt kom att ge sig hän åt den tyska nationalsocialismen och dess rasideologi…”.
Arthur Moeller van den Bruck (1876-1925) var en orolig, komplexfylld ensamvarg som försörjde sig som översättare och umgicks i konstnärskretar med bland annat Strindberg och Edvard Munck. Hans översättning av Dostojevsij inledde en Dostojevkijvåg i Tyskland. Han är idag mest känd som författare till den år 1923 utgivna Das Dritte Reich, som fylld av kritik mot det materialistiska borgerliga samhället gav Adolf Hitler inspiration till benämningen tredje riket. Moeller van den Bruck blev dock aldrig nazist. Efter ett sammanträffande med Hitler lär han ha sagt: ”den där karl begriper ingenting…”. Svårt alkoholiserad tog han sitt liv efter vistelse på mentalsjukhus den sista tiden.
Ernst von Salomon |
Edgar J Jung |
Gegen die Herrschaft der Minderwertigen |
Dietrich Eckart |
Ernst von Salomon (1902-1972) var en ung frikårssoldat som deltog i mordet på Weimarrepublikens utrikesminister Walther Rathenau 1922 och satt fem år i fängelse för sin medverkan. Von Salomon var också författare till ett antal böcker med nationalkonservativ inriktning, både före och efter andra världskriget. Mordet på Rathenau skildrades för övrigt i en dokumentär som sändes i SVT för inte så länge sedan och där von Salomon själv intervjuas någon gång på 1960-talet. Han var en motsägelsefull person; preusisk adelsman, antisemit, gift med en judinna och passiv antinazist. Han försörjde sig genom att författa filmmanus. Han hade efter andra världskriget en del kontakt med Ulrike Meinhof.
Edgar J Jung var författare till en bok som på svenska skulle kunna heta ”mot de mindervärdigas herravälde”. Men det är inte som man skulle kunna tro en bok med rasistisk inriktning. De mindervärdigas herravälde syftar på ”den moderna massmänniskan, som inte längre vädjar till någon auktoritet utanför sig själv”. Jung var radikalkonservativ men samtidigt motståndare till Hitler. Han planerade faktiskt en statskupp som innebar att ”skjuta tyrannen”, vilket dock av okänd anledning aldrig blev av. Som talskrivare åt Hitlers vicekansler von Papen skrev han 1934 det sista oppositionella tal som hölls i tredje riket. Det kostade honom livet, han blev utrensad under de långa knivarnas natt samma år, medan von Papen kom undan med husarrest.
Dietrich Eckhart (1868-1923) var skriftställare, diktare och översatte bland annat Ibsens Peer Gynt. Eckhart var starkt antisemitisk, gravt alkoholiserad och morfinist, men en bildad man och anses vara en av de som haft störst inflytande på Hitlers ideologi särskilt när det gäller den ”ariska rasens” överlägsenhet. Dietrich Eckhart blev den förste redaktören för nazisternas tidning Völkische Beobachter och blev efter sin död en slags nazistisk nationalskald. De sista åren av sitt liv ägnade han åt att ”lära den blivande Führern hur man klär sig efter sällskapslivets krav och uppträder inför en publik”.
Oswald Spengler |
Der Untergang des Abendlandes |
Hans Grimm |
Volk ohne Raum, 1926 |
Oswald Spengler (1880-1936) är möjligen den mest namnkunniga av de sju som porträtteras i boken. Han var historiefilosof, djupt pessimistisk och skeptisk till alla tankar om ”mänsklighetens framåtskridande”. I stället trodde han på västerlandets snara undergång, vilket också är titeln på hans mest berömda verk ”Västerlandets undergång” i tre band varav det första publicerades 1918. En hel spenglerlitteratur har utvecklats runt denne man i syfte att uttolka och kritisera hans tänkande. Hans nyligen publicerade dagboksanteckningar från åren 1913-1919 gav en bild av en djupt olycklig och ensam människa i stark kontrast mot hans bombastiska författarskap i övrigt. Per Landin skriver om Oswald Spengler i Axess, en text som också återfinns i boken.
Hans Grimm (1875-1959) var författare till ett antal romaner varav den mest kända är Volk ohne Raum, ett begrepp som av nazisterna kom att identifieras med kravet på Lebensraum, ”livsutrymme”, vilket förväntades förverkligas österut, Drang nach Osten.
Rekommendation
Det är inte helt lätt att idag begripa hur denna samling av mestadels motbjudande kufar genom sina skrifter kunnat få så stort inflytande. Landins bok beskriver en främmande värld och ett radikalt annorlunda tänkande. Det är naturligtvis också det som gör boken till fascinerande läsning, men de omsorgsfullt utforskade personporträtten är minst lika intressanta. Dietrich Eckharts onda öga är välskriven, den säger en del om vad som rörde sig i tiden, men den som vill försöka förstå nazismens lockelse och dess förhistoria har ett i det avseendet betydligt gedignare verk att tillgå: Ingmar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i tredje riket”. Den boken gav i varje fall mig en helt ny förståelse för hur en ensam demagog med världserövrarambitioner kunde förföra ett helt folk och få det att sluta tänka (jo, bokstavligen faktiskt!). En kanske mer lättsmält men lika läsvärd bok i ämnet är Sebastian Haffner: ”En tysk mans historia : minnen 1914-1933”
Recension i SvD, DN, Kristianstadsbladet, Norrköpings tidningar, Tidningen Kulturen Bloggar: Axess, Occident
Uppdatering: Stig Larsson skriver om Per Landin och Gustav Frenssen i DN 2009-09-26
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Per Landin, historia, politik, konservatism, radikalkonservatism, nazism, Gustav Frenssen, Dietrich Eckhart, Arthur Moeller van den Bruck, Ernst von Salomon, Edgar Julius Jung, Oswald Spengler, Hans Grimm
Jag tror inte att ”Dietrich Eckarts onda öga” i första hand sökte förstå lockelsen i nazismen, utan snarare att förstå de män boken beskriver.
Visserligen kanske dessa förståelser hör ihop vad det gäller några av de beskrivna männen i boken men som jag uppfattade boken var detta inte alls huvudfrågan.
Ett exempel på en bok som beskriver komplexiteten i tiden runt andra världskriget tycker jag är den norska boken ” Det ariske idol ” skriven av Terje Emberland och Bernt Rougthved. Det är en bok helt fri från tvångsmässig och präktig moralismen som i mina ögon endast verkar haft sökandet efter sanningen som ledstjärna.
(Ett litet tips alltså tillbaka som tack för alla dina boktips Börje).
Det är så lätt att vara moralist i det förgågna men det tjänar inte mycket till, för människan som kollektiv lär sig inte ett jota av historien hur mycket skattepengar man än dränker organisationer som levande historia i.
För enskilda individer kan en fördjupning dock vara av värde på grund av ren vetgirighet.
Själv uppskattade jag Per Landins bok mycket.
Tycker dock att han kunde ha avstått helt från att ställa moraliska frågor i samband med dessa trasiga individers konstnärsskap.
Angående Spengler så tycker jag att Landin förminskade hans gärning genom att blanda in ” kalsong journalistik ” och till och med försöka förklara hela hans konstnärsskap med freudianska klychor.
Självgodhet är den värsta av synder och den synden håller svensken i gemen på att drunkna i, men Per Landin går nästan fri men som sagt inte helt…
I övrigt tycker jag boken var mycket intressant och i långa stycken lyckades Landin levandegöra de individer han beskriver.
Håller med om att boken känns genomarbetad och har kött på benen.
Urban; Det är naturligtvis som du skriver personteckningen som är bokens huvudtema. För mig var samtliga personer i stort sett okända innan jag läste Landins bok, även Spengler som jag kanske borde haft en aning om. Desto intressantare att läsa om dem.
Pingback: 1900-talets största katastrof « Börjes konstblogg
Menar du på allvar att svensken anno 2011 tänker särskilt mycket mer självständigt än tysken på 1936? Är det verkligen något annan än en tids-självförhärligande myt?
Snarare förefaller tyskar i Tredje Riket ha varit betydligt mer fritänkande och den åsiktsmässiga variationen BETYDLIGT mycket större än i Sverige idag. Den stora skillnaden är att staten tog död på folk som ansågs tänka fel, vilket förstås verkade lindrigt sagt begränsande på vissa uttryck. Vill man undvika att förfalla till självbedrägeri tror jag man ska hålla sig till att förkasta nazismens våld, och inte försöka påskina att vare sig nazister eller andra tyskar var mer likritade och enfaldiga än nutidsmänniskan. När alla människor påstår sig tänka kritiskt finns goda orsaker att anta att ingen faktiskt gör det.
Erik; ”svensken anno 2011 tänker särskilt mycket mer självständigt än tysken på 1936”
Det har jag väl aldrig påstått? Skillnaden var väl som du själv antyder att de som visade vad dom tänkte hamnade i koncentrationsläger.
Men propagandaapparaten i Tyskland var effektiv och målet om man får tro Ingmar Karlsson & Arne Ruth: “Samhället som teater. Estetik och politik i tredje riket“ faktisk att få folk att sluta tänka. Vilket nog många också gjorde av ren självbevarelsedrift.