Jag hade faktiskt aldrig hört talas om den här historien innan jag såg filmen, men blev så tagen att jag blev tvungen att omgående beställa boken och det är väl ett betyg så gott som något: Bernhard Schlink: ”Högläsaren” (39 kr på Adlibris)
Skådespeleriet är överlag strålande. Hanna Schmitz innestängda skam och strama butterhet är fångat på pricken av Kate Winslet som fått en välförtjänt Oscar för den prestationen. Även Ralph Fiennes, David Kross och Bruno Ganz gör lysande insatser. Eftersom jag lätt låter mig förföras av bilder och scenografi faller jag omedelbart för stämningen i det återskapade västtyska Neustadt 1958 i filmens huvuddel. Bra gjort. Undrar var dom hittat spårvagnarna? I berättelsen ingår en hel del erotik och annat intressant men som jag uppfattar det handlar det hela egentligen om skam och skuld, vilket Janette Gentele i SvD mycket riktigt noterat utan att gå in i detalj. Helena Lindblads recension i DN får mig liksom efter hennes recension av La vie en rose att undra om vi överhuvudtaget sett samma film. Film är skådespel, det handlar om emotion, upplevelse, inte om teknikaliteter (trodde jag). Men kanske har Det Intellektuella Snömoset som karaktäriserar den socialkritiska samtidskonsten nu även bemäktigat sig DNs filmkritikerkår?
Jag har inte hunnit läsa boken men av filmens rättegångsscen framgår att Hanna Schmitz lät sig enrolleras av SS värvarpatrull från sitt arbete i Siemesfabriken efter att hon erbjudits befordran till arbetsledare, något som ovillkorligen skulle ha avslöjat hennes hemlighet, skammen. Samma skam fick henne att opåkallat ta på sig huvudansvaret för den krigsförbrytelse som kom att ge henne livstids fängelse i stället för 4,5 år som hennes medbrottslingar. Hon dömdes för att inte ha försökt rädda de fångar hon och hennes kumpaner inom SS ansvarade för att vakta när den kyrka fångarna låsts in i under natten bombades av amerikanskt flyg. Dessutom hade hon och de övriga SS-vakterna till uppgift att välja ut fångar från ett sattellitläger för transport till Auschwitz för avrättning. ”Vad skulle ni ha gjort själv?” frågar en förvirrad Hanna domaren utan att få svar.
Skam är en stark drivkraft, om detta handlar filmen, Hannas dubbla skam över att inte kunna läsa och över det lidande och död hon medverkat till. Men filmen tar också upp det problematiska i att döma efter lagar andra än de som gällde när brottet begicks. Förintelsen är varken det första eller sista eller ens det största folkmordet i historien men säkerligen det mest spektakulära. Som alltid är det segraren som skriver historien och de allierade terrorbombningarna mot civila tyska mål betraktas såvitt jag vet fortfarande inte som folkmord.
Trots Stig Dagermans Tysk Höst (utgiven 1947) verkar den här delen av europeisk historia egendomligt okänd i Sverige idag. Vibeke Olssons ”Molnfri bombnatt” beskriver stämningen hos den tyska befolkningen ganska trovärdigt. Jag rekommenderar hörversionen, finns på stadsbiblioteket. Den utmärkta bloggen Öga och öra har skrivit en fängslande serie om Tyskland runt krigsslutet och den etniska rensningen av tidigare tyska områden varav denna är den första.
The Reader får **** 4 starka poäng. Hade filmen gjorts på tyska i stället för det idiotiska engelska väsandet med tysk brytning som flera recensenter irriterat sig på – och utan den fåniga oöversatta titeln hade Högläsaren fått en femma.
Uppdatering
Jo nu när jag läst boken måste jag medge att den är bättre än filmen, ännu bättre. Bara 164 sidor, men så tankeväckande. Filmen följer boken ganska väl, ändå rymmer boken så många fler frågor om skam och skuld än vad som riktigt får plats i filmversionen. Dessutom tycker jag boken förklarar varför den vuxne huvudpersonen Michael Berg är så träaktig i Ralph Fiennes gestalt. Det är precis så han ska vara.
Läs även andra bloggares åsikter om film, The Reader, Kate Winslet, Ralp Fiennes, David Kross, historia, Tyskland, krigsförbrytelser, efterkrigstiden
Jag läste boken för ca tio år sedan och blev tagen. Filmen har jag ännu inte sett, men jag blir mycket lockad efter din recension!
Minerva: Se den! För egen del ser jag fram mot att få jämföra filmen med boken.
Nu har jag varit på Bonniers konsthall! Har Du sett eländet?
Inga: Nej jag går sällan på Bonniers konsthall, inte utställningar i min smak.