Återigen: det för mig mest uppseendeväckande i det misslyckade (?) konstprojektet är att det finns så många som försvarar handlingen, som verkar se något meningsfullt i projektet (vad det nu ska gå ut på, ingen vet ju egentligen). Det här stämmer med iakttagelsen av Frederik Stjernfelt i “Kritik av den negativa uppbyggligheten”, dvs negativismen, att bryta mot regler, att vara gränsöverskridande har från att vara idéer hos en begränsad skara filosofer och bohemer via 68-rörelsen blivit en riktig folkrörelse, en ideologi för den breda massan.
Och sannolikt hänger det väl på något sätt ihop med den allestädes närvarande relativiseringen, med rötter hos ett antal franska filosofer – allt är lika mycket värt (dvs inget är värt något), dåligt är lika bra som bra, ignorans är lika bra som kunskap, ingen får vara bättre (eller sämre), sjuka är friska osv. Ja jag överdriver, men visst finns det ett drag av detta i dagens kränkningsdebatt, kunskapsdemokratin och i konstprojekt där vem som helst kan agera forskare i vilket ämne som helst.
Lars Vilks på vars blogg man kan lära mycket om samtidskonsten kallar den här typen av konst DIS – uttytt Den Internationella Samtidskonsten. Riktigt hur det ska definieras är väl inte direkt självklart. Jag använder samma akronym DIS, uttytt Det Intellektuella Snömoset. För det är nog vad det är, meningslöst snömos. Lars Vilks själv bekräftar indirekt detta i en bloggpost om Anna Odell: ”Problemet är att det här projektet kom utanför murarna. Konstprojekt är fredliga företag som diskuteras internt och som närmast garanterat inte har någon påverkan på samhället”.
Alltså som jag uppfattar det: konsten idag (DIS) är en helt och hållet intern historia för konstvärlden, det vill säga för ett begränsat antal överintellektualiserade och blaserade curatorer, kritiker och andra makthavare som bestämmer vad som är gångbart i enlighet med den institutionella konstteorin. Den konstintresserade allmänheten har ingenting med konsten att göra. Konsten har ingen funktion, påverkar inte, berör inte någon utanför den slutna konstvärlden.
Nu finns det ju också en annan slags konst, den traditionella, sköna, essentiella, med förmåga att beröra, som väl om jag fattat den gångbara konstteorin rätt, blott är att betrakta som dekoration. Dock har den antagligen ett långt starkare stöd än DIS bland allmänheten. Konsten är tvådelad. Inte för att jag vill förbjuda Det Intellektuella Snömoset, men jag tycker inte om den dominerande roll som det har inom konstlivet idag. Det leder inte framåt, om nu konsten överhuvudtaget kan leda någonstans.
När det gäller dom utflippade samtidskonstnärerna vill jag bara instämma med David Eberhard på S:t Görans psykakut: ”dom borde gå och klippa sig och skaffa sig ett jobb”.
Johan Lundberg på Axess har en sammanfattning av debatten om Anna Odells eskapader med länkar till några inlägg.
Debatten på Newsmill.
Andra bloggar om: konst, samtidskonst, intellektualism, konstteori, snömos, Anna Odell
Jag brukar verkligen ha en liberal uppfattning och förespråka individens frihet. Men det finns gränser. Konsekvenserna av att erkänna detta som konst skulle vara riktigt negativa.
Peter: Jo friheten bör nog ha gränser. Jag har aldrig riktigt begripit varför provokationer i konstens namn skulle vara så speciellt heliga och alltid måste försvaras, som om vi skulle sakna yttrandefrihet i detta land – tramsigt! Bra skrivet på din egen blogg för övrigt.
På TV programmet Debatt sa Lars Vilks något som fick mig att reagera en hel del över ämnet konst.Konst ska vara till för alla men enligt Lars Vilks så var det bara ett fåtal som begrep vad konst gick ut på !?.Så då har denna Lars Vilks satt sig på en högre tron än de övriga i ämnet konst som inte delar Lars Vilks åsikter om bra eller dålig konst och framförallt vad som är konst!?.Mycket konstigt rent ut sagt och hur var det då med den fria individens egen bedömning !?.
Pelle: Nej konsten idag, dvs den ”progressiva”, trendiga konst som visas upp på biennaler osv är inte till för allmänheten. Vad som är konst och vad som är god kvalitet inom konst bestäms av konstvärlden, som består av de inflytelserika makthavarna och där har allmänheten ingen del. Det är kontentan av den ”institutionella konstteorin” och det är den som gäller idag – tyvärr.
Det roliga är att när många blir gränsöverskridande så är det inte längre gränsöverskridande, ha ha.
Magnus: Helt rätt. Allt det här tjafset om gränsöverskridande är ganska patetiskt. Det är dags för konstvärlden att tänka om och börja göra något bra istället för detta tomma nyhetsjäkt som inte leder nånstans.
För min del är det rätt ointressant om detta var konst eller inte konst. Jag stör mig mest på att hon tog upp en vårdplats på den överbelastade psykvården. Vem vet om det var någon eller några som fick skickas hem utan tillräcklig hjälp eftersom någon tog upp en av de fåtalet vårdplatser som psykakuterna har till sitt förfogande.
Hon sket ju på sig tjejen.
Hon blev ju omhändertagen som man skall, om man är psykotisk och fara för sig själv och andra.
Hade hon däremot gjort en kupp där hon blev nekad vård hade hon visat något annat.
De enda offrena inom psykiatrin är de som inte får vård pga brist.