 Henri Toulouse-Lautrec 1889. Foto: Musée Toulouse-Lautrec, Albi |
 Självporträtt framför spegeln, 1880-83. Foto: Musée Toulouse-Lautrec, Albi |
För en gångs skull kommer jag iväg till en utställning på vernissagedagen. Trångt och varmt är det men varken sherry eller jordnötter serveras. Utställningslokalerna är designade av Henrik Widenheim enligt den praxis som gäller numera att inte bara hänga på vita väggar.
Första gången jag egentligen la märke till att även scenografin ska räknas till utställningen var på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, jag tror det var Cezanne som hängde på väggar som var ganska grällt dekorerade med tjocka gröna färgslingor. Jag minns faktiskt bakgrunden bättre än utställningen, vilket väl troligen inte var avsikten.
På Nationalmuseum är inramningen mera lyckad tycker jag, det ser ut som plakatmålarens verkstad. Mycket passande till både affischerna och måleriet.
När man ska se en utställning med Henri de Toulouse-Lautrec (1864-1901), en konstnär som är lika välexponerad för att inte säga överexponerad som Carl Larsson gäller det att nollställa minnet och försöka se allt från början. Man slås av att här är det kanske främst en nyskapande affischkonstnär som ställs ut – vilket Nationalmuseum mycket riktigt tagit fasta på – övervägande delen av utställningen ägnas åt affischer och teckningar.
 Ambassadeurs – Aristide Bruant, 1892. Foto: Pernille Klemp / Kunstindustrimuseet, København |
 Divan Japonais, 1892/1893. Foto: Hans Thorwid / Nationalmuseum 1999 |
 På Rat Mort, 1899. Foto: Courtould Institute Gallery |
 Messaline, 1900. Foto: Stiftung Sammlung E. G. Bührle, Zürich |
Själv tycker jag Lautrec gör störst intryck när det gäller färgerna och kompositionen av bilderna. Ibland hårt beskurna bilder, brutna färger som harmonierar väl, och så naturligtvis de ”sociala reportagen” från några mer obskyra delar av Paris. Det känns modernt.
 Engelsmannen på Moulin Rouge, 1892. Foto: Hans Thorwid / Nationalmuseum 1995 |
 La Clownesse assise, mademoiselle Cha-u-Kao. Foto: SMK Foto |
Andra bloggar om: konst, måleri, grafik, affischer, utställningar, Henri Toulouse-Lautrec, Nationalmuseum
Ja äntligen kan jag få se en utställning på riktigt! Det var ett tag sedan sist. Imorgon lördag ska jag
till Nationalmuseum för att se den här utställningen och till Moderna och se Warhol. Roligt att få en
förhandsvisning här.
Jag hörde om utställningen på Rapport. Det känns som något man vill se. Spännande också med de experiment man gör med det som omger utställingsverken.
Jag såg för många år sedan, och då menar jag många, kanske 45 år sedan när jag var högst 10, en film om Henri TL. Jag minns att jag blev jätterädd när han reste sig från sin stol på en bar och man insåg att han var förkortad i förhållande till andra. Jag tyckte så hemskt synd om honom. Det har jag gjort sedan dess. Det skulle vara roligt att fokusera mer på hans bilder (inom mig, alltså) än på hans stackars figur!
Eva: I DNs recension (jag la nyss ut länk) jämför Jessica Kempe hur Lautrecs person presenterades i utställningskatalogen från 1967 års Lautrecutställning på Nationalmuseum och hur han beskrivs vid denna utställning. Bilden har tydligen förändrats, han var en glad spexare, så man behöver inte tycka synd om honom!
Själv minns jag bara en film om Lautrec och den var en komedi med Peter Sellers. Möjligen på gränsen till lyteskomik men i alla fall rätt kul.
Jag ser att det finns en film från 1952, mitt födelseår, av John Huston som tycks spinna på sorglighetsvinkeln. Kanske var det den jag såg. Skönt att höra att han var en glad spexare. Om nu det stämmer. Historieskrivning, det vet man ju hur det är med den – den kan göras om efter behov!
Det måste ha varit den filmen jag också sett. Den är nog allra grymmast när mamman
Asch kommentaren slet sig! Så här skulle det vara
Det måste ha varit den filmen jag också såg en gång i tiden, jag är ett par år äldre än Dig Eva. Det var oerhört grymt när den spinner på temat mamman som är så besviken och arg över att få en vanför son och sedan hur han blir förälskad i kvinnor som inte någonsin älskar honom. Det är synd om och gråtmilt hela vägen och mycket rök och trångt och så.
Fast jag är inte lika nöjd med utställarna av Lautrec på Nationalmuseum som Börje är. Det skulle ha kunnat vara mer autentiskt bordellstuk och bar och så. Man har ju ändå ambitionen att undervisa om hans konstnärskap och hans liv så varför inte göra det ännu bättre. Fast de där påklistrade affischpelarna var en bit på väg.
Det skulle också ha kunnat varit mer tematiskt uppbyggt än det var. Då hade det varit lättare att hänga med. Det blev lite rörigt nu, åtminstone för mig som är rätt okunnig och behöver hjälp att fatta liksom. Jag skriver lite om detta och om Warhol på min blogg också.
Kul kommentar av dig, Inga, som jag inte ”känner” (ja, jag känner ju inte dig heller Börje, men allt är ju relativt. Jag blogkänner dig!). Jag tyckte det var kul att du vill ha mer pedagogik och så gillade jag ”mycket rök och trångt och så”. Det fick mig att misstänka att du såg filmen för lika längesedan som jag.
När vi var små och teven var ny, så brukade pappa (han bestämde över teven) säga att ”du får inte se barnförbjudna filmer, Eva”. När annonsören av filmen sa att filmen var barnförbjuden skruvade jag ner ljudet. På så vis såg jag filmer som fortfarande, bara vid minnet, fyller mig med rädsla och sorg. ”Sjunde inseglet” ”Målaran vid Moulin Rouge”. Den sista titeln kom jag nu helt plötsligt på. SÅ hette den.
John Houston 1952 ”Moulin Rouge” bör väl vara den här filmen på IMDB. Finns på DVD också, bl a här!
Tror inte jag sett den men minns titeln.
Vad fina tavlor! Jag älskar konst och din blogg inspirerar verkligen mig! Jätteskoj! Fortsätt 😀
El arte de este gran maestro , me transporta a otro tiempo sus colores me transmiten sentimientos de alegria y nostalgia a la vez , las imagines son hermosas…no soy una experta pero digo lo que siento…bello ,bello ,…me impresiona..