En bit in i läsningen av Svart Krabba började jag tro boken har samma upplägg och ett liknande överraskande slut som Dennis Lehanes ”Patient 67”. Jag tyckte nämligen att författaren inte lyckas särskilt väl med att förmedla någon riktig krigsstämning, allt verkar så artificiellt. Som något slags svenskt lumparminne. Den realistiska ansatsen går inte riktigt ihop med de konstiga detaljerna. Mot slutet av boken blev jag ännu mer säker på att skildringen speglar en galen människas upplevelse av världen. Så snopet att något avslöjande slut i den riktningen uteblev.
Jaha, detta är en existensiell roman om människans utsatthet osv… läste jag senare på webben.
Synd att man inte fick en aning om det i början av läsningen, för Virdborg skriver bra och berättelsen är spännande. Men utan ett avrundande slut fungerar den inte riktigt som actionskildring. Som en beskrivning av människans utsatthet och livets villkor fungerar den – i varje fall för mig – ännu sämre. Jag är nog inte tillräckligt litterär.
Tre poäng av fem, trots allt.
