Sökresultat för ”duchamps” – Börjes konstblogg

Florian Illies: 1913. Århundradets sommar

Börje — Thu, 13 Jun 2013 14:05:24 +0000

Ibland kommer böcker som på beställning. Synnöve Clason skrev i SvD i januari i år en intressant understreckare om Florian Illies bok, vilken jag genast uppfattade som ett absolut måste att läsa. Men jag drog mig en aning för att behöva traggla mig igenom boken på tyska och tog det som rena presenten att den nu också kommit ut på svenska, fint översatt av Karin Andrae.

Florian Illies: ”1913. Århundradets sommar”
Norstedts 2013, 359 s.
ISBN13: 9789113050393

Boken är en livfull beskrivning av kulturlivet året 1913, månad för månad och med fokus på Centraleuropa och främst Tyskland. Författaren Florian Illies är konsthistoriker och det bidrar kanske till att skildringen av konstnärernas förehavanden det året är väl tillgodosett. De flesta konstnärsnamnen, men långt ifrån alla, känner jag igen. Marcel Duchamps ställer ut Naken kvinna som går nerför en trappa på Armory Show i New York, sen skruvar han fast ett cykelhjul på en pall, tröttnar på konsten och börjar spela schack. Konstnärsgruppen Die Brücke löser upp sig själva medan Ernst Ludwig Kirchner tecknar kokotter på Potsdamer Platz, Franz Marc målar blå hästar och Hitler målar vykort. Emil Nolde reser till söderhavet. Pablo Picasso målar syntetisk kubism. – Så mycket som händer det här året!

Litteraturen är mer okänd för mig, jag känner igen en del namn men har bara läst något av ett fåtal av de många författare som nämns. Thomas Mann jobbar på med Bergtagen; Kafka har ångest, mest inför sitt aldrig ingångna äktenskap; Oswald Spengler skriver på Västerlandets undergång; Den 24-årige Ludwig Wittgenstein får sin första text tryckt i Cambridge Review; Ernst Jünger 17 år har ännu inte börjat sin författarkarriär, i ställer rymmer han hemifrån och går med i Främlingslegionen. Massor av andra för mig okända författare och kulturpersonligheter avhandlas också och det säger en del om tidsandan att läsa om deras förehavanden och inbördes stridigheter och relationer.

Igor Stravinskij gör skandal med premiären på Våroffer i Paris, Louis Armstrong sitter i fängelse men får låna en trumpet. Gustav Mahler är död sen två år men hans änka Alma har ett stadigt grepp kopplat om Oskar Kokoschka samtidigt som hon redan börjat snegla på Walter Gropius.

1913 är ju året före första världskrigets utbrott, världens möjligen största katastrof, men boken är nästan helt befriad från samtida politik. Desto mer handlar det om trassliga relationer med erotisk vinkling och förstås om kultur. Kanske anade man ändå en annalkande katastrof. I alla fall gjorde nog Ludwig Meidner det med sin målning Apokalyptiskt landskap, version 1913.

Ludwig Meidner: Apokalyptiskt landskap

Trots allt som händer i världen idag 2013 verkar kulturlivet lite futtigt i jämförelse med 1913. Så kommer det troligen inte att beskrivas om hundra år. Man kan undra vem som kommer att bli ihågkommen respektive bortglömd.

Peter Cornell i Expressen

Andra bloggar om böcker, kulturhistoria, 1913, Florian, Illies

Pablo Picasso vs Marcel Duchamps på Moderna Museet – ”He was wrong”

Börje — Sat, 25 Aug 2012 21:04:58 +0000

Pablo Picasso

Marcel Duchamps

Det som bör sägas om den här utställningen har redan sagts av Anna Brodow Inzaina i SvD 2012-08-24. Picasso är utan tvekan segraren, hans utställning är ”sinnlig” och ”lustfylld”. Hos Duchamps däremot är det som ”spiken i kistan för postmodernismen och den konceptuella konsten. Det är inte bara det att hans ledmotiv är fnösktorrt, grått och intellektuellt, hans rum består av reliker.”

Tydligen är denna dubbelutställning den första i en serie där Moderna Museet planerar att ställa olika konstnärer mot Marcel Duchamps. Varför just denne konceptualismens anfader har fått en sådan gudalik ställning är svårbegripligt. Han gjorde tretton ”readymades” och drog sig sen tillbaka från konsten och ägnade sig åt att spela schack. Hans mest kända verk, Pissoaren lär inte ens vara hans egen idé. Visst kan det vara kul med sådana skämtsamheter nån gång, och jag vet att konstverket uppstår i betraktarens ögon och allt det där. Men ändå: för mig förblir konceptualismen bara tomt intellektuellt snömos, utan innehåll. Trots att det är innehåll framför form och gestaltning man vill framhålla. Idéer utan konst. Det fungerar inte.

Jag förstår inte heller varför man måste ställa två konstnärsskap som inte har ett dugg med varandra att göra mot varandra, som nån slags Robinsontävling, där publiken ska tvingas välja vinnare – den enda vägen. Helst skulle jag vilja att Moderna Museet lägger ner det här projektet och stoppar Marcel Duchamps i det källarförråd där han hör hemma. Han må vara viktig för ett fåtal, för mig är hans konceptualism stendöd.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Pablo Picasso, Marcel Duchamps, Moderna Museet

Sturtevant på Moderna Museet

Börje — Sun, 01 Apr 2012 14:21:57 +0000

Sturtevants utställning på Moderna Museet är nog i skarp konkurrens en av de mer bisarra uppvisningarna av samtidskonst jag sett. Denna idag 82-åriga dam har ägnat ett helt liv åt att slå in öppna dörrar genom att kopiera andra konstnärers verk. Det pressmeddelande som citeras av de flesta media som besvärat sig med att överhuvudtaget beröra utställningen har rubriken ”Sturtevant vill få oss att tänka”. Det lyckas inget vidare. Själv vill jag helst bara blunda och drömma mig bort, långt bort. Men nu har jag föresatt mig att försöka fatta något av samtidskonsten så då är det bara att öppna alla sinnen.

Sturtevant: Sex dolls

De kopior Sturtevant tillverkat av Warhols, Duchamps och andra konstnärers verk får inte kallas kopior, de ska kallas repetitioner. Tanken är att påvisa att original egentligen inte finns, allt är kopior, omkombinationer, omskapande, återanvändning. Upphovsrätt är ett skämt eftersom det blivit så lätt att sno saker. Milda makter! tänker jag, har människan aldrig hört talas om Gutenberg eller Henry Ford? Och denna diskussion som pågått i snart hundra år sedan Duchamps genombrott eller i varje fall de senaste 50 åren – är vi inte färdiga med den nu? Tydligen inte. I programbladet läser jag att det i anslutning till utställningen anordnas en salong med tema kreativitet, kopior, varor och upphovsrätt. Och det med deltagande av juridisk expertis. Juridiken har väl därmed vad jag förstår även den blivit en del av konsten.

Själva definitionen av kreativitet trodde jag var förmågan att göra nya kombinationer av det befintliga. Knappast att hitta nåt slags transcendent uroriginal. Som om Picasso när han lät sig inspireras av afrikansk folkkonst skulle varit ute efter konstens ursprung! Det han sökte var väl snarare bara ett råare uttryck.

Sturtevant: Duchamp Fresh Widow. Varför titeln på Duchamps verk ”Fresh widow” har översatts till ”Fräck änka” finns säkert en särskild diskurs om, fördold någonstans djupt i konstvärldens mörkaste katakomber.

Apropå Duchamps så fick jag via Axessbloggen tips om en intressant artikel i The Independent där man bland annat får veta att det inte var Marcel Duchhamps som kom på idén om att vad som helst, till och med en pissoar, kan vara konst – han stal idéen från en kvinna:

Where did this idea that anything could be a work of art come from? It’s generally believed to have come from Marcel Duchamp. In 1917, a urinal was sent to an art exhibition in New York, supposedly by Duchamp. But recent research has shown that the urinal was actually submitted by Baroness Elsa von Freytag-Loringhoven. Her gesture was an early feminist attack on a male society. She didn’t claim the urinal was a work of art. She was taking the piss.

Duchamp stole her idea much later when he began to promote himself as the founding father of modern art. The whole idea of the found object – the basis of conceptual art – was a con from the start.

Precis vad jag alltid har trott, konceptkonst är bondfångeri, skämtsamma konstnärer som vill se hur långt man kan lura den gravallvarliga konstvärlden. Uppenbarligen hur långt som helst. Kul en eller två gånger men egentligen av noll och intet värde i längden.

Om inte annat visar väl Sturtevants karriär att om man bara håller på tillräckligt länge, helst ett helt liv, med ungefär vad som helst så kan även en ointressant icke-fråga i den bisarra samtidskonstens värld bli till ett konstverk i sig. Att kopiera verk av Warhol och Duchamps som redan är kopior blir i mina ögon till ett slags samtidskonstens homeopati – tron på att medicinen blir kraftfullare ju mer man späder ut den. Ja man tar sig för pannan.

Jag vet att det i praktiken är Andy Warhols konstdefinition som gäller idag, nämligen att konst är: ”whatever you can get away with.” Hur konsten borde se ut vet jag förstås inte men jag skulle gärna se att den handlade om något mer angeläget. Till exempel livet, kärleken, döden, universums mysterier, gudarnas oförsonliga ondska eller något liknande. Och att kuratorer och muséiintendenter skulle sortera lite bättre bland utställningsidéerna och någon gång också tänka lite på oss som är konstintresserade.

Se även:
– Kulturdelen: ”Sturtevant på Moderna Muséet”
– Arbetarbladet: ”Sturtevant – konstvärldens största gåta!”
– Kulturbloggen: ”Sturtevant – Bild över bild”
– Feinkultur: ”Sturtevant på Moderna Museet”
– Const: ”Sturtevants repetitioner på Moderna”
– Peter Cornell iExpressen: Sturtevant: Moderna Museet
– Lars O Ericsson i SvD 2012-04-12 ”Konsten att kopiera ärligt” Om skillnaden mellan Sturtevants och konstförfalskaren Beltrachis kopior. I samtidskonstens anda är det enbart processen som behandlas i artikeln, vem som tillhör konstvärlden och vem som inte gör det osv. Om själva konstverken som kopieras, de tämligen mediokra och ointressanta verken av Warhol och andra sägs inte ett ord. Konsten har nu på allvar närmat sig juridiken. Kan den bli tommare på innehåll?
– Understreckare i Svd 2012-07-27 – Fabian Kastner: ”Sturtevants avbildningar originalet” Ja det där med appropriation har jag fattat, vad det ska vara bra för är däremot ett fortsatt mysterium för mig, liksom hela den här debatten om original, kopia, autenticitet. Konstvärlden verkar ha problem med verkligheten, och då brukar man väl hamna på institution? Är det alltså det som är den institutionella konstteorin?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, utställningar, konceptualism, Sturtevant, Marcel Duchamp

Roger Scruton: ”Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld”

Börje — Sun, 08 May 2011 22:41:45 +0000

Vad är egentligen kulturradikalism, den syn på samhället som dominerat Sverige under efterkrigstiden? Vad har den åstadkommit och vad finns det för alternativa synsätt? Det som fått mig att reflektera över frågan är förstås den obegripliga utvecklingen inom konsten, den akademiserade konstens uppskruvade intresse för ”fulkonst”, koncept, atonal musik, och steril slätstruken arkitektur samt misstänkliggörandet av det ”sköna”. Kopplad till kulturradikalismen är vad jag förstår också postmodernismens relativisering med katastrofala följder exempelvis inom utbildningsväsendet, den svagt underbyggda ”genusvetenskapens” expansion och en rad andra besynnerligheter.

Kan kulturkonservatismen erbjuda ett realistiskt alternativ som skulle kunna återta kulturen från den kulturradikala makteliten och göra den tillgänglig för vanligt folk? Konservatism har ingen bra klang i mina öron, men kulturkonservatism handlar inte främst om politik utan om synen på människan och hennes plats i kulturen. Därför kände jag igen mig en del vid läsning av den brittiske konservative filosofen Roger Scrutons bok: ”Kultur räknas”.

Roger Scruton: Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld
Atlantis Axess 2009. 172 s.
ISBN: 9173532908

Under studentrevolten i Paris 1968 hänvisade en väninna till den då 24-årige Scruton till Michel Foucaults Orden och tingen för att rättfärdiga revolten och svepa undan kunskap, tradition och kultur som enbart maktdiskurs. Det blev en ögonöppnare för Scruton som ansåg att det Foucault skapat var ”en retorik som legitimerade, till och med glorifierade, det destruktiva i människan. En ideologi för att riva ned och förstöra”.

Civilisation är en social gruppering som upprätthåller en religiös, politisk, rättslig och sedvanemässig enhet. En civilisations kultur är enligt Scruton den konst och litteratur med vilkas hjälp den kommer till medvetande om sig själv och definierar sin syn på världen. Kultur är något förvärvat som skapas av eliter. Man kan tillhöra en civilisation utan att veta särskilt mycket eller inget alls om dess kultur, vilket är de flesta västerlänningars situation idag.

Scruton hänvisar till Oswald Spenglers Västerlandets undergång från 1921 där Spengler menar att vi går in i en tid av förfall när kultur ger vika för civilisation. Men Scruton anser Spengler vara provinsiell när han betecknar den franska revolutionen som den avgörande historiska vändpunkten, den händelse som styrde in den västerländska kulturen mot civilisation. Spengler nämner inte ens den Amerikanska revolutionen som föregick den franska och enligt Scruton var en positiv vändpunkt som befäste upplysningstanken, ledde till stabil konstitutionell demokrati och skapade den moderna världen.

Lite uppseendeväckande är Scrutons tes att syftet med utbildning inte är vad alla tycks tro, nämligen att tillföra studenter något. Nej undervisningen är ett medel för att bevara kunskap och kulturarv till kommande generationer. Lite drastiskt formulerat men konsekvent om man tror på kulturens värde. Kulturen är ett medel att öka samhörigheten i samhället. Multikulturalismen står följdaktligen inte högt i kurs hos Scruton, som istället förespråkar kanon – en lista med konstnärligt högtstående verk som visserligen inte kan vara statisk men utgör en slags sammanfattning av kulturarvet, ett kulturparadigm.

Boken tar upp en hel del frågor om utbildning. Utantillläxor exempelvis av multiplikationstabellen skapar neuronkopplingar som ger förutsättningar för vidare matematisk förståelse. Det här går på tvärs mot John Deweys ideer som vad jag förstår står bakom en stor del av dagens pedagogiska teorier. Jag är ingen pedagog men jag är tacksam att jag fick gå i skola på den tid när det fortfarande fanns katederundervisning, kanon (Dikt och tanke) och utantilläxor.

Musikens och skrattets roll i kulturen berörs. Skrattet är en av de råvaror som kultur byggs av. Konst är likt skämt ett perceptionsobjekt – hur det ser ut, hur det låter, hur det får oss att reagera. Duchamps pissoar ”La Fontaine” anser Scruton ska betraktas som ett skämt, och det kan man ju hålla med om. Något som alla konceptualister inte tycks ha begripit.

Scruton lägger stor vikt vid värdering och bedömning av konstverk. Konsten ska sedan tjäna som vägledning till vad vi bör känna inför olika företeelser. En väg till känslomässig mognad. TV och popmusik avfärdar Scruton lite väl tvärt för min smak. Men musikundervisning – att spela och sjunga tillsammans – är viktig, den ska vara en ”övergångsrit” ut ur ungdomen, något som popmusiken blockerar.

Enligt Aristoteles var syftet med arbetet [grekiska: ascholia] – att få fritid [scole]. Men fritid innebar för Aristoteles möjligheten att leva ett liv i kontemplation. Idag ägnas dock fritiden snarare till distraktion än till aktiva kontemplativa former av själsliv. Men publikidrott, exempelvis fotboll får godkänt eftersom den kan ”lyftas till ritualnivå med en kombination av heligt och vardagligt”.

Enligt boken råder för närvarande en slags förkastelsekultur som med hjälp av styltiga teorier förlägger vårt litterära och konstnärliga arvegods på ett oöverstigligt långt avstånd från dess avsedda publik.

Scrutons bok kan bitvis te sig aningen fyrkantig och dess teser praktiskt/politiskt svårgenomförbara. Men den ger upphov till en hel del reflexion och dess övergripande budskap om kulturens betydelse går knappast att invända mot, i varje fall inte av den som vill ha ett anständigt samhälle.

För en översikt över kulturradikalismens och kulturkonservatismens utveckling i Sverige se även Johan Lundbergs inlägg i Svensk Tidskrift ”Konservatism vs radikalism”.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, kultur, filosofi, kulturkonservatism, kulturradikalism, Roger Scruton

Den evolutionsbiologiska konstteorin

Börje — Mon, 11 Oct 2010 18:55:12 +0000

Med intresse läste jag Axess temanummer om estetisk re-evolution. Flera av artiklarna finns på nätet, bland andra: Denis Dutton: ”Skönhet är vår arvedel”; Brian Boyd: ”Därför älskar vi fiktionen”; Marcus Nordlund: ”Shakespeare gav röst åt människans natur” och Johan Lundbergs ledare med titeln ”Genestetiken”. Tyvärr finns inte Johan Lundbergs längre artikel ”Förförelsekonsten” på nätet. Den sammanfattar på ett träffande sätt kritiken mot socialkonstruktivismen och argumenten för en konstsyn där även människans nedärvda natur spelar in. // Uppdatering: Lundbergs artikel: ”Förförelsekonsten” finns nu att läsa här.//

Visst kan en del idébaserad konst vara både tänkvärd och kul. I varje fall en gång. Men Marcel Duchamps pissoarkonst har ju snart ett sekel på nacken. Kanske är det dags att pröva något annat? Fast nytänkande saknas förstås inte inom konsten, att göra något nytt är ju tvärtom själva kärnan i samtidskonsten. Tyvärr har man glömt bort att innehållet kanske också bör ha något värde, eller ha förmågan att fånga intresset hos en publik också utanför den hermetiskt slutna konstvärlden.

En utvidgning av konstens gränser till att omfatta precis allt som gradvis skett från omkring 1960-talet verkar ses som ett slags framsteg inom samtidskonsten. Dess utövare förväntas kunna verka inom bokstavligt talat vilket kunskapsområde och vilken verksamhet eller mänsklig (och ickemänsklig) aktivitet som helst. Allt med målet att till varje pris vara gränsöverskridande. Och resultatet förefaller enligt kritiken nästan alltid bli något ”sjukt angeläget”. Att bli samtidskonstnär kräver heller inga nämnvärda förkunskaper. Jag är skeptisk.

Att människan påverkas av både arv och miljö borde närmast vara en självklarhet. Men för socialkonstruktivisterna är det inte så. De mest extrema ifrågasätter även naturvetenskap och empiri. Jag är misstänksam mot socialkonstruktivismen och den pratiga postmodernismen. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Varför inte hellre använda denna praktiska textgenerator för postmodernister: The Postmodernism Generator. Den genererar garanterat meningslösa texter, alltså vad jag förstår i stort sett identiska med vad tongivande franska filosofer producerar. Jag skulle vilja se en motsvarande applikation inom konstvärlden för produktion av Det Intellektuella Snömoset. Nån programmerare här som kan sno ihop nåt och lägga ut på webben? Det skulle bli ett praktiskt hjälpmedel för vem som helst att bli hyllad samtidskonstnär utan att gå den omständliga vägen över konsthögskolornas filosofiutbildning.

På Kalmar Konstmuseum visas just nu svensk konceptkonst. Milou Allerholm skriver i en recension i DN: ”verket behöver inte vara ett objekt (något som från början också var en kritik av konstmarknadens mekanismer), men likväl måste det manifesteras på något sätt i en konventionell utställning.” Varför då konventionell utställning? Sekteristerna inom den imaginära konceptkonsten kan väl skicka idéerna till varandra via Facebook så blir de offentliga konstlokalerna tillgängliga för den reella/ materiella konsten? Det är väl i varje fall där den stora publiken finns än så länge?

Tro nu inte att jag vill förbjuda något eller bara längtar tillbaka till Anders Zorn & Co. Nej det jag önskar är aningen mindre likriktning och en samtidskonst som förmår beröra. Hur det ska gå till vet jag inte.

Andra bloggar om: konst, konstteori, evolution, evolutionsbiologisk konstteori, socialkonstruktivism, postmodernism, konceptkonst

Skattkammarön

Börje — Sat, 04 Apr 2009 00:28:16 +0000

Momentteatern i Gubbängen fortsätter sin serie nidbilder av engelska viktorianska romaner med att ta livet av Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Och som vanligt är det lekfullt, elakt och vansinnigt kul. Minnesvärda insatser görs av bland andra Matthias Olsson som Jim Hawkins och Eva Rexed som John Silver. Scenogarfin liknar i vanlig ordning mest en urspårad efterfest på dagis. Kanske är föreställningen med sina tre timmar aningen för lång även om det aldrig blir tråkigt. Regin innehåller några detaljer som åtminstone för mig är anmärkningsvärda. Dels det spektakulära sättet att skrapa en trisslott som verkligen förhöjer spänningen, dels en kreativ användning av videokameran som förflyttar föreställningen ända ut på torget och till den intilliggande puben.

Några reflektioner:

– Föreställningen väcker till liv detaljer i boken fast det är ett halvsekel sen jag läste den. – Läser folk fortfarande Robert Louis Stevenson? Skulle jag fortfarande uppskatta honom idag?

– Momentteatern gör det naturligtvis lätt för sig genom att i sann negativistisk anda angripa ett verk från 1883, som om det skulle vara en överraskning att det har hänt något i världen sedan 1800-talet.

– Att dra in Hitler i sjuhövdad version i historien känns lite långsökt. Skattkammarön påstås ha varit Hitlers favoritroman – jag som trodde att han helst höll sig till den tyske indianboksförfattaren Karl May.

Som SvD skriver är det fråga om en ”uppgörelse med godheten, eller uppdelningen i onda och goda”. Relativiseringen fortskrider således oförtrutet. Och vanligtvis har jag inte mycket till övers för den ironiska generationen, men på Momentteatern har dom faktiskt humor så den här gången är allt förlåtet.

För en tid sen såg jag Gösta Berlings saga på Uppsala Stadsteater. Jag har inte läst boken och trodde i min oskuld att jag genom att se pjäsen i någon mån skulle kunna ersätta den bristen. Så blev det förstås inte. Mest minnesvärt från den versionen av ett klassiskt verk var hur skådespelarna åkte kana på magen över scengolvet indränkta i strilande vatten.

Kanske är det kul att avliva förhatliga klassiker men någon gång skulle man ju också vilja få sig till livs en positiv tanke.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Skattkammarön, Robert Louis Stevenson, Momentteatern

Negativismen inom konsten

Börje — Fri, 25 Apr 2008 19:38:13 +0000

Marcel Duchamp: Cykelhjul 1913	Marcel Duchamp: Flasktorkare 1914
Marcel Duchamp: Fontän 1917

Här nånstans börjar det negativistiska förbudet mot skönhet i konsten. Marcel Duchamps ready-mades, via dadaismen, fluxusrörelsen och till dagens video, happenings och installationer.

Jag har länge stört mig på samtidskonstens tomhet, dess oförmåga att engagera mig. Vad beror det på att jag sällan numera har något utbyte av utställningar med den mer trendiga nutidskonsten, varför kan jag ofta se mer mening och få större upplevelse av en halvbra utställning med amatörakvareller än av utställningar med toppskiktet av samtida konstnärer?

Det är inte det att samtidskonsten skulle vara svår att begripa, ofta är den tvärtom generande enkel, så enkel att man tror man missat något när det faktiskt helt enkelt inte finns något att uppleva eller förstå. Som till exempel Anna Eineborgs medborgarkontor ”Citizen Profiling” – inte speciellt uppseendeväckande, snarast är det väl att slå in vidöppna dörrar. Därtill givetvis totalt skönhetsbefriat.

Men om nu konstvärlden dikterar att allt måste handla om socialkritik, mediakritik, miljö, migration eller feminism för att räknas, varför kan man inte med utgångspunkt från föreskrivna teman ändå skapa verk som berör? Varför ständigt denna tomma ironi?

Och så läste jag Stjernfelt & Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten som utkom i Danmark 2005 och i svensk översättning 2007. Bitarna föll på plats på en gång!

Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” Ruin 2007. ISBN: 9185191191

Trots att ämnet är ganska abstrakt och resonemangen ofta lite svepande och generella är fallbeskrivningarna träffande och argumenten kristallklara och lätta att ta till sig, särskilt Stjernfelts fyra essäer. Thomsens teologiska utgångspunkter däremot känns för mig lite väl nattståndna och tillför inte mycket som inte redan sagts av Stjernfelt.

Bokens egendomliga titel kommer sig av den negativism, vilken författarna (med all rätt!) hävdar behärskar västvärldens tankemönster, konst- och kulturliv.

Att göra en positiv utsaga, att hålla något för sant, rätt eller skönt kräver väl underbyggda argument och efterforskningar, och kanske en hel del mod. Den negative däremot utgår alltid från något befintligt positivt som kan kritiseras eller ifrågasättas, ofta på mer eller mindre vaga grunder utan att man därmed behöver riskera så mycket.

Negativismen inom konsten menar författarna har fått till följd att konstverket i sig mer eller mindre saknar betydelse, det är processen som räknas. Det viktiga i konsten idag är inte verkets kvalitet utan att det är nytt, något som avviker från gängse mönster och helst bryter mot regler. Avståndstagande blir viktigare än ställningstagande och ett konstverk ska framför allt provocera. (Hur nu det ska gå till idag när allt är tillåtet och vi översköljs av provokationer via media, direkt från verkligheten?)

Den här verklighetsbeskrivningen stämmer ju för övrigt mycket väl med Vilks & Schibli: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”, bortsett från att den boken tvärtemot Stjenfeldts och Thomsens bok bejakar negativismen.

Det är inte svårt att se hur man frenetiskt, ja närmast desperat inom samtidskonsten söker vara gränsöverskridande och provocerande, att bryta mot konventioner som för länge sen upphört att existera. Därav tomheten – det finns inget att säga. Jag tänker till exempel på Terence Kohs förgyllda bajskorvar kända från Arty på SVT, Itziar Okariz offentliga pinkande, Bob Flanagans självtortyr eller Marco Evaristtis guldfiskmord i hushållsmixern.

Negativismen, att bryta mot regler, att vara gränsöverskridande har från att vara idéer hos en begränsad skara filosofer och bohemer via 68-rörelsen blivit en riktig folkrörelse, en ideologi för den breda massan menar författarna.

Utöver en utförlig dissektion av det negativistiska tänkandet behandlas dess historia alltifrån Hegel, Marx och Nietsche över Heidegger och Sartre till ett flertal för mig mer eller mindre okända tänkare. Livsfilosofin, vitalismens samband med negativismen behandlas i en särskild essä. Negativismens inverkan på utbildningsväsende och vetenskap berörs också och får mig genast att tänka både på ”kunskapsdemokratin”, alltså den inte så ovanliga föreställningen i vårt land att åsikter är lika mycket värda som kunskap och på den nyss aktuella kränkningsdebatten.

Inom kulturlivet får man klart för sig negativismens koppling till fenomenet kritiska krönikörer, dvs grinpellarna med enda uppgift att klaga och kritisera utan egna förslag till konstruktiva lösningar.

I grunden handlar nog boken om synen på sanningen. Kan man rösta om vad som är sant? Är sanning en fråga om makt? Jag vill i varje fall inte att det ska vara så.

Bokens danska utgåva recenserades först i Svenska Dagbladet den 28 november 2005 där författarna anses försvara en kulturkonservativ hållning. Fast jag tycker nog att boken är bredare än så, konservatismen får också en släng av sleven liksom de flesta andra ideologier. Ledare i SvD om boken här och recension i Aftonbladet, DN och Corren.

Andra bloggar om: konst, kultur, kulturkonservatism, filosofi, vitalism, negativism, debatt, böcker, Kritik av den negativa uppbyggligheten