Efter att ha läst en del av Paul Auster, bland annat hans memoarer ”Vinterdagbok” blir jag lite nyfiken på Austers hustru Siri Hustvedt som också är en framgångsrik författare. Båda verkar i sina böcker hålla sig rätt nära det självupplevda när det gäller persongalleri och miljöer.
2011 publicerar Hustvedt Sommaren utan män som handlar om Mia, en poet och akademiker inte olik Hustvedt själv. Mia blir lämnad av sin berömde make Boris för en yngre fransyska. Året efter kommer Austers memoarer där han oförbehållsamt hyllar sin hustru Siri. Hmmm…
Siri Hustvedt: ”Sommaren utan män”
Norstedts pocket, 2012, 204 s.
ISBN: 9789113045528
Sommaren utan män handlar om tre generationer kvinnor, de äldre där livet till stor del består av förluster, Mias egen medelålderdsgeneration och så det gäng tonårstjejer hon under några sommarveckor undervisar i poesi. ”Kronologi är en överdriven egenskap hos litteratur” skiver Hustvedt, och följdaktligen hoppar texten både i tiden och handlingen och har dessutom diverse intressanta närmast dokumentära inpass i allt från neurofysiologi till mobbingens mekanismer och tonåringars ordlösa kommunikation. De flitiga litterära hänvisningarna begriper jag mig mindre på men på något sätt blir det ändå en berättelse med början och slut.
Infogat här och var finns också många dikter och en del teckningar som jag gissar är gjorda av författaren själv. De är inte märkvärdiga men fyller sin funktion. Varför är inte alla böcker illustrerade med författarens teckningar, speciellt tjocka tegelstensromaner? Alla kan inte teckna brukar man få höra. Strutprat, alla kan teckna. Alla barn tecknar, men av någon anledning slutar de flesta med det.
Siri Hustvedt skriver bra, det är driv i texten. Om det är bättre eller sämre än Paul Auster vet jag inte. I varje fall är det annorlunda.
Andra bloggar om böcker, Siri Hustvedt, Sommaren utan män
Vilken bra uppmaning till författare att lägga in sina egna teckningar! 🙂
Jag undrar vad du tyckte om berättarens bittra klagan över vad män tänker om kvinnor? Ett år efter att jag läste boken kan jag tänka att det sura filosoferande nog är ofrånkomligt under hennes omständigheter, och då hör de ju hemma i boken. Men medan jag läste boken tyckte jag att de var lika pinsamma som motsvarande klagomål på kvinnor i andra böcker. Man borde inte ta dem personligt utan bara som en röst i en berättelse, men jag tycker ändå att de där orättvisa generaliseringarna är irriterande och genanta.
Redan av bokens titel förväntade jag mig en viss grad av misandri i texten, det hörde liksom till berättelsen. Om det sedan speglar författarens åsikter vet jag ju inte.