Trots visst inre motstånd fortsätter jag oförtrutet att försöka förstå något av samtidskonsten, men blir nästan alltid besviken.
Tyvärr är det likadant med Matts Leidertams utställning ”Unknown Unknown” på Andréhn-Schiptjenko där han med bläckstråleskrivare printat kopior av äldre porträtt av okända personer utförda av okända konstnärer. Bilderna är exponerade på ett originellt sätt, vinkelrätt mot väggen. Hängningen ska tydligen på något sätt visa relationen mellan modell och konstnär och få oss som betraktare att kunna identifiera oss med endera av dem, ”möta deras blick för första gången”.
Leiderstam blickar tydligen gärna tillbaka till äldre tiders måleri. Det känns ju på något sätt ändå betryggande, att den ”riktiga konsten” inte glöms bort. Men denna appropriering, vad ska den egentligen tillföra, vad vill den säga? Galleriets programblad är helt stumt på den punkten. ”Sättet att se har undergått stora förändringar och format våra föreställningar…” Nja, jag är skeptisk, människan förblir sig nog ganska lik genom århundradena. För mig förblir det totalt tomt, helt obegripligt, liksom det mesta av samtidskonsten. Det här ger mig tyvärr ingenting. Förmodligen är jag kvar i 1700-talets sätt att se, kanske en ovilja att intellektualisera i onödan.
Andra bloggar om konst, samtidskonst, utställningar, Matts Leiderstam, Andréhn-Schiptjenko
