Paul Auster: ”Osynlig”
Bonnier pocket, 2010, 316 s.
ISBN: 9789174292022
Jag arbetar mig bakåt i Paul Austers utgivna böcker. Efter Den röda anteckningsboken, Vinterdagbok och Sunset Park har jag nått fram till Osynlig som jag tycker är den bästa hittlills. Auster håller sig tydligen gärna inom en välkänd sfär av akademiker, poeter, författare, New York och Paris och någon avdöd yngre bror. Hittills har jag inte tröttnat på det eftersom böckerna är fängslande, men om det fortsätter utan större variation?
I Osynlig är berättarjaget Jim Freeman en framgångsrik författare som får sig tillsänt ett bokmanus i tre delar – VÅR, SOMMAR, HÖST – från en collegekamrat han inte haft kontakt med på 40 år. Collegekamraten Adam Walker berättar i sitt manus om sitt möte som 20-åring 1967 med den mystiske Rudolf Born, fransk professor i statskunskap och ”internaional affairs” som verkar ha ett stort kontaktnät inom politikerkretsar och militär. Born visar sig vara en fullblodspsykopat som går omkring med en stilett i innerfickan. Spänningen blir bitvis thrillermässig, trots att boken nog inte är menad som en thriller. Men det är bara en del av historien. Borns älskarinna Margot, och i Paris Hélène med dotter Cécile spelar också viktiga roller. Liksom Adams syster Gwyn som han i kapitlet SOMMAR påstår sig ha haft ett incestuöst förhållande med, vilket Gwyn 40 år senare förnekar.
Att boken håller beror som jag uppfattar det på drivet i berättelsen men också de fina personporträtten, särskilt av Born och Cécile som vi får möta både 1967 och 40 år senare. Personteckningen känns helt rätt.
Jag läser några recensioner av boken där man inte riktigt kan bestämma sig för om detta är en ”mellanbok”, om det är personskildringen eller romankonstruktionen som är bra. Austers postmodernistiska tema om autenticitet, identitet, verklighet eller icke verklighet gör mig lite misstänksam. Har det verkligen hänt det som Adam skriver, eller har det inte hänt? Svaret verkar bli både och, två parallella sanningar.
Det här postmoderna anslaget med ifrågasättande av sanningsbegreppet får mig att associera till en bok jag läser just nu, nämligen den polske filosofen Leszek Kolakowski: Is God Happy? I en av essäerna Totalitarianism and the Virtue of the Lie beskriver författaren skillnaden mellan vanliga politiska lögner som används i visst syfte men där sanningsbegreppet ändå är oförändrat jämfört med sovjeterans totalitära system där sanningen i sig helt enkelt avskaffades genom att historieskrivningen kontinuerligt uppdaterades, som i Orwells 1984.
Kolakowski exemplifierar med de två besök han tillsammans med polska kolleger gjorde i Leningraderimitaget dels år 1950, dels 1957. Guiden, vice museichefen berättade vid det första besöket att man hade källaren full av korrupt, degenererad borgerlig konst: Matisse, Cézanne, Braque osv som inte visades. Vid besöket 1957 då sovjetsystemet töat upp en aning var salarna fullhängda med verk av Matisse, Cézanne, Braque osv. Samme guide berättade 1957 att den västerländska pressen anklagat museet för att inte visa dessa mästerverk av stora franska målare. Det var ju inte sant! Kolakowski undrar över om guiden ljög, men drar slutsatsen att guiden gjorde vad han trodde vara ”rätt” och därför var det sant vid varje givet tillfälle. Sanningen i den världen var vad som tjänade ”den rätta saken”. Påminner inte det om postmodernismens parallella sanningar, personliga vinklingar, att något kan vara både sant och inte sant samtidigt? Sovjetsystemet var kanske före sin tid?
Andra bloggar om böcker, Paul Auster, Osynlig, postmodernism
