Erik Larson: ”I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin”

Otroligt tänker jag – det här har faktiskt hänt! En bit in i boken blir skildringen bitvis som ett filmmanus. Det saknas sannerligen inte litteratur om den här historiska perioden, Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 och tiden därefter. Men den amerikanske journalisten Erik Larsons skildring ger liv åt en period som verkligen är överfylld av dramatik. Allt är dessutom väldokumenterat via dagböcker, brev och dokument.


Erik Larson: ”I odjurets trädgård : en amerikansk familj i Hitlers Berlin”
Bonniers 2013, 505 s.
ISBN13: 9789100121136

“I odjurets trädgård” handlar om den amerikanske historieprofessorn William E Dodd som blev Amerikas ambassadör i Tyskland och reste till Berlin tillsammans med hustru och två vuxna barn 1933 precis när den nytillträdda naziregimen börjat stöpa om Tyskland från en bräcklig demokrati till en oförutsägbar barbarstat. Han var inte det första alternativet till ny ambassadör i Berlin, snarare det sista. Det var tydligen ingen eftertraktad post. Dodd hade i sin ungdom studerat i Leipzig, lärde sig tyska och hade goda minnen av Tyskland från den tiden.

Väl installerad i Berlin är Dodd och familjen ännu mestadels entusiastiska över energin och glansen i det nya Tyskland som genomgår snabb förändring under nazistregimens första år. Ingen tror egentligen att Hitler ska bli långvarig vid makten och ambassadören störs av osäkerheten, kaoset och att så många amerikaner råkar ut för misshandel av de allestädes närvarande SA-trupperna. Anledningen till övergreppen är oftast bara att man inte gjort hitlerhälsning när SA-förbanden marschererar förbi på sina ändlösa parader. Utlänningar är befriade från den skyldigheten men det är inte SA så noga med.

Ambassadören Dodds äventyrliga dotter Martha, 24 år, lever rullan i Berlins nöjesliv och inleder förhållanden med en rad män hon träffar i de diplomatiska samkvämen. Det är varken särskilt passande eller helt riskfria relationer för en diplomatdotter. Bland annat sällskapar hon med den unge mensurärrprydde förste chefen för Gestapo Rudolf Diels och med förstesekreteraren vid Ryska ambassaden Boris Vinogradov som i själva verket är NKVD-agent.

Ambassadör Dodd träffar Hitler några gånger och har täta kontakter med andra ledande nazister. Han klagar hos Hitler över de många övergreppen mot amerikanska medborgare och tar också upp judefrågan vilket resulterar i ett raseriutbrott från Hitler. Dodd liksom andra västerländska diplomater är övertygade om att Hitler förbereder ett storkrig, de ser judeförföljelserna, terrorn och den militära uppladdningen och rapporterar hem. Dodd är enträgen men han har fiender på utrikesdepartementet i Washington som ogillar honom, inte minst för att Dodd inte som brukligt är har någon privatförmögenhet att förgylla ambassadörstillvaron med. Dodds varningar bryr man sig inte om, det enda Washington oroar sig för är att få återbetalning på de lån USA givit Tyskland.

Boken är spännande som en thriller, den förmedlar den krypande känslan av hot som vanliga Tyskar levde under. Men den ger också en levande bild av människor, onda som goda och inte minst av Berlin på 1930-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

3 svar på Erik Larson: ”I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin”

  1. Inga Magnusson skriver:

    Den här tiden var extrem. Ibland funderar jag på om vi ska glömma den eller försöka komma ihåg för att lära av den och inte drabbas igen. Tyskarna är också delade därvidlag. Deras skräck för allt som andas nationalism har på nåt sätt en grund i deras skam för att ha startat två världskrig. Vi umgicks med tyskar just på nationaldagen och de berättade om just detta. I Tyskland vore det omöjligt att fira en sån dag, de har ingen nationaldag, flaggor är alltid lite suspekta, inget man sätter upp i trädgården eller hänger vid entrén och det sjungs ingen nationalsång. Mitt förslag att tänka återföreningsdagen som nationaldag, möttes med skepsis.

    • Börje skriver:

      Så klart vi måste komma ihåg historien och förhoppningsvis lära av den. Fast det tyvärr ofta ser ut som om det inte hjälper.

      Klart att tyskarna själva helst vill förtränga den här perioden, den måste vara ytterst plågsam. Men visst känns det ändå numera som om man i offentligheten gjort vad man kan för att både minnas och ta avstånd från den mörka perioden.

      Före 1914 var ju Tyskland för oss i norden den stora kulturnationen, en inspirationskälla och förebild på många områden. Efter 1945 blev landet en trist genomfart på resor söderöver och under lång tid var tyskar det enda folk som det var fullt accepterat att hata och fälla ungefär vilka fördomsfulla yttranden som helst om. Det har lyckligtvis bättrat sig en del på den punkten, utom förstås i Grekland och andra länder som vill ha någon att skylla egna problem på.

  2. Inga Magnusson skriver:

    Vi har haft tyska bästa vänner i många år nu, men ändå blir jag fortfarande överraskad över deras skam över krigen. Nu umgås vi med äldre människor förstås, hoppas det inte drabbar den yngre generationen utan att de kan känna stolthet över sitt land. Man har ändå enat väst och öst och lagt ner gigantiska belopp på att bygga upp allt från grunden i det forna öst där allt var nergånget och försummat; vägar, kommunikationer och så enkla saker som vatten och avlopp överallt. Och man har visat stor solidaritet med flyktingar och hjälpbehövande från andra länder, mot bakgrund av att många tyskar själv flydde och fick hjälp utifrån under kriget. Vår gode väns första kontakt med Sverige var de vita bussarna med rött kors, de som kom med mat till Berlin efter kriget. Han som var liten stod i kö och fick lite stuvning i en skål, den tog han hem och farmor spädde ut den till en soppa som räckte till alla. Svårt för oss att föreställa oss. Men sedan dess har Sverige alltid varit något positivt för honom och han tillbringar stor del av året här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


nio + åtta =