Turinhästen

Béla Tarrs Turinhästen är två timmar och 26 minuter svartvit film i långsamt tempo och knappast någon handling. Stark sak, fantastiskt foto, men med tröstlöst tema.

Stormen viner över pustan i sex dagar hos den handikappade bonden och hans dotter, hästen är gammal och vill inte gå och sen inte äta och dricka. En granne kommer förbi för att låna brännvin. Han håller en ganska obegriplig monolog, nästan det enda som sägs i filmen. “Byn har blåst bort i stormen, gud bryr sig inte, allt är förbi”. Har det möjligen anknytning till filosofen Nietzsche (han som förklarade att gud är död)? I filmens början drar nämligen berättarrösten historien om Nietzsche som på en gata i Turin blev så rörd av att se en häst bli piskad att han gråtande föll den om halsen och därefter blev hospitaliserad resten av sitt liv.

En vagn med zigenare passerar och dricker vatten i brunnen. De lämnar en religiös bok till dottern som stapplande läser ett intetsägande tröstlöst budskap. Brunnen sinar, hästen vill bara dö. Far och dotter lastar en kärra med sina tillhörigheter och vandrar iväg från huset. Strax kommer de tillbaka, det finns ingenstans att ta vägen. De fortsätter sitt enformiga enkla liv med att äta sin kokta potatis med fingrarna. Men dottern vill inte äta. Så sitter de där på båda sidor om bordet och tiger. Det är lika synd om dom som om hästen.

Husets kala möblering, ett bord tre stolar, varsin säng, trätallrikar, en spis, ett minimum. Är det livets essens? Är detta allt man behöver? Nej uppenbarligen inte. För här väntar av allt att döma undergången.

Inte mycket händer i filmen och knappt någonting sägs men ändå sitter den kvar i huvudet, länge. Turinhästen får fyra poäng [****].

Andra bloggar om , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i film och TV. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


åtta + två =