Det postmoderna tillståndet

Sanna Rayman i SvD går från klarhet till klarhet. På en ledare i söndags 19 maj med titeln ”Det postmoderna tillståndet i journalistiken” kommenterar hon Uppdrag granskning som sändes i SVT 1 den 15 maj.

Jag tror knappt jag sett ett enda av programmen i Uppdrag granskning i sin helhet, men så blev det ändå den 15 maj då programmet hade presentationstexten: ”Integrations- och flyktingdebatten blir allt mer polariserad. Hur påverkas journalister av sina egna uppfattningar om hur samhället bör se ut?”. Det var verkligen en levande illustration av postmodernismen. Sanningen är nämligen avskaffad numera, tydligen så också inom journalistkåren. Det var beklämmande att se hur de intervjuade journalisterna vred sig som maskar för att motivera varför personligt tyckande kan ersätta sanning i media.

Sanna Rayman tar upp den franske filosofen Jean-Francois Lyotard, som ersatte den generella sanningen med partiella, subjektiva eller individuella sanningar. Den absoluta sanningen är naturligtvis svår att hitta idag. Men i min värld är 2+2 fortfarande =4. I Sveriges radio reportern Randi Mossige-Norheims liksom programchefen Helena Olssons värld kan 2+2 tydligen bli 5 eller 3,7 eller 20 och kanske till och med 4 beroende på hur det passar in i den egna världsbilden. Samma sak med Norrbottens Kurirens Mats Ehnbom. Att Aftonbladets Martin Aagård också tummar på sanningen är väl mindre förvånansvärt. Få läskunniga tar väl den tidningen på allvar.

Jag har haft problem med den här postmodernistiska verkligheten och de franska filosofer som av någon anledning för många människor fortsätter att sätta agendan för hur världen ska uppfattas. Lyotard med upphävandet av sanningen och ”den stora berättelsen”, Focaults maktdiskurs, Derridas dekonstruktion osv. Det är väl fullt tillåtet att riva ner om man har något bättre att komma med i stället. Men vad är detta bättre i så fall?

För min del började det postmodernistiska problemet med DN-kritikern Jessica Kempes rasbiologiska lamentationer under figurationsdebatten för några år sedan. Att måla i klassisk figurativ tradition tolkades enligt Kempe i skumma politiska termer. Den debatten har lyckligtvis avsomnat nu. Man får fortättningsvis måla hur man vill.

En annan underlighet som jag antar har kopplingar till postmodernismens flexibla hållning till sanningen är genusdiskursen. Ideologin om den patriarkala könsmaktsordningen som vilar på bräcklig vetenskaplig grund men ändå har tillåtits invadera både myndigheter, forskning och media. Och så naturligtvis invandringen, integrationen och förbudet att problematisera eller ens diskutera ämnet. Att journalistkåren är politiskt snedrekryterad är ju bekräftat genom undersökningar. Men inte heller det borde vara något stort problem om journalister vore lite mer professionella och ideologiskt okorrumperade. Så verkar inte vara fallet.

Andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i allmänt, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

4 svar på Det postmoderna tillståndet

  1. Inga Magnusson skriver:

    Det är en skandal att journalister flockar sig i en mainstream på grön vänsterkant (stark slagsida däråt enligt de undersökningar som gjorts!) och låter detta genomsyra arbetet. En av konsekvenserna är just att all debatt och diskussion om flyktingpolitiken är omöjlig i Sverige. Det går inte att ens tala om vilka nivåer vi klarar av, hur kostnaderna ska fördelas mellan stat och kommun, om man ska kunna tvinga kommuner att ta emot flyktingar. Media har också samstämmigt lagt locket på när det gäller att försöka se efter hur flyktingar kommer hit, hur strömmarna styrs medvetet av några som tjänar pengar på det hela, hur ensamkommande flyktingbarn inte alltid är barn osv.

    Undrar om det bara är Sverige som drabbas av den här typen av mediala ”förbud” och styrning genom journalistkåren? Det har varit samma politiska ensidiga budskap när det gäller vad som är godkänt som konst som du refererar till när det gäller typ Jessica Kempes DN-tid och det gäller tyvärr också när det gäller rovdjursdebatten i vårt land.

    Man skulle önska att fler journalister hade modet att granska just journalister.

  2. Börje skriver:

    Mediarapporteringen har väl alltid varit av stor betydelse för hur folk uppfattar verkligheten. Men idag när sanningen själv är satt under debatt uppfattar i varje fall jag det som att objektiviteten blivit lidande. Och vissa frågor är som sagt näst intill omöjliga att beröra om man vill undvika hatstämpel eller rasiststämpel eller vad det nu kan bli för passande stämpel.

    När det gäller konstdebatten har de oförlikneliga Berglins gjort en rätt träffande kommentar här

  3. Pingback: Journalistik, postmodernism och sanning i media | Genusdebatten

Lämna ett svar till Börje Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


ett + = tio