Edvard Munch på Thielska galleriet

Jag tror det var Edvard Munchs konst som för länge sen gjorde mig konstintresserad på allvar. Hans bilder grep tag, de talade till känslan på ett sätt som få andra konstverk gjorde. Det existensiella temat, livet, kärleken, döden har få behärskat som Munch. Hos honom finns inte ett spår av idyll, skämtsamhet eller ironi, allt är på dödligt allvar. Det kan lätt bli en farlig balansgång mellan det gripande och det banala pekoralet, men Munch håller sig alltid på rätt sida. Det finns troligen konstnärer som är lika bra som Munch, men finns det någon som är bättre?

Utställningen på Thielska galleriet hade rykte om sig att vara lite ofullständig vilket medförde att jag inte gjorde mig någon brådska att gå och se den. Sophie Allgårdh i SvD kallar utställningen för en ”förvånansvärt löst hopsatt exposé” och det stämmer nog. Allgårdh ger Kulturdepartementets lönsamhetstänkande skulden. Trots det är utställningen välbesökt.

Det första man möts av i övervåningen där utställningen börjar är en rätt stor samling grafiska blad, varav bara enstaka av de färglagda träsnitten finns med. Grafiken är bra, men när det gäller Munch vill jag se färg och måleri. Det finns också i stora salen men till min förvåning upptäcker jag att de bästa verken är de som redan finns permanent på Thielska. Av de inlånade från Norge är det framför allt två verk som slår an på mig. Det är Melankoli från 1892 och Hvit natt från 1901.


Melankoli 1892. Bild: Wikipedia

Hvit natt 1901. Bild: Nasjonalmuseet

Melankoli är ju munchmåleri i ett nötskal, både stämning och kolorit. Landskapet är lite ovanligt eftersom det är en nattbild och därför har ganska dämpade färger. Ändå tycker jag den bilden skapar en förtrollad stämning.

Det finns också en skiss till Thielskas eget Nietzscheporträtt som jag upplever som bättre än den färdiga målningen, både när det gäller komposition och ansatsen till färg på skissens lite trasiga papper. Jag har aldrig riktigt begripit mig på Nietzscheporträttets glada solgula färgskala. Nietzsches omgivning borde vara dramatiskt mörk och lite dyster. Munch ansåg att händerna var de mest personliga och intima delarna av människokroppen och han hade svårt att avbilda dem. Konstigt för en så skicklig tecknare. Men på Nietzscheporträttet märks det att händerna hänger som döda fiskar.

På museet pågår tydligen en större omgörning, ny entré, obligatorisk garderob och säkerhetskontroll. Kaféet i Bankirens badrum är barnvagnsparkering och i den tidigare tjänstebostaden ligger nu en restaurang. Inget fel i att modernisera och tänka om, men om allt är en följd av Kulturdepartementets lönsamhetstänkande blir jag skeptisk. Tror man att kulturen bara är en del av nöjesindustrin så är man nog fel ute. Kulturen är för mig bland mycket annat ett sätt att hålla ihop landet.

Andra bloggar om , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, utställningar. Bokmärk permalänken.

4 svar på Edvard Munch på Thielska galleriet

  1. Jag tycker i och för sig att Sophie Allgårdhs recension var välskriven och relevant, men det där med Kulturdepartementets lönsamhetstänkande ser jag mest som ryggmärgsreflex från det vänsterdominerade konstlivet. Det är helt nödvändigt att Thielska tänker på publiksiffrorna och försöker nå nya grupper av besökare, annars är det svårt att motivera statligt stöd till verksamheten. Det går inte att år efter år driva en verksamhet som inte når ut till de som faktiskt betalar för kulturen, dvs skattebetalarna. Det är möjligt att utställningen blev för snabbt ihopkommen, och att man kunde ha sparat det kortet, men som jag har förstått det stod museet inför så stora ekonomiska problem att en publikdragare helt enkelt var nödvändig.

    • Börje skriver:

      Självklart måste varje verksamhet gå ihop ekonomiskt och i den meningen vara lönsam, så det är inget fel att Thielska skapar en publikdragande utställning med de premisser som råder. Även om utställningen kanske har en del brister så verkar den ju ändå dra folk som villigt betalar entréavgift. Det framgår väl inte av Allgårdhs recension exakt vad hon anser Kulturdepartementet borde göra annat än underförstått hosta upp mer pengar. Fast Thielska är väl egentligen för litet för att rymma en ordentlig Munchutställning om man nu skulle lyckas få ihop en sån.

  2. Inga M skriver:

    Munch är på nåt sätt tidlös i sitt allvar och sin bottenlösa ångest. Han efterlämnade till det allmänna en mängd målningar så det borde väl ha gått att låna mer till utställningen om så önskats, men jag begriper inte hur sånt här går till. I alla fall så är ett nytt Munchmuseum på gång i Oslo, vet inte hur långt det kommit än, kanske redan färdigt. Tyckte nog att det förra var fint nog, men i Norge har man ju gott om pengar, till skillnad från här i Sverige. Roligt att man satsar på att visa Munchs konst när den nu till stor del ägs av staten (inte staden Oslo väl?).

    • Börje skriver:

      Jag besökte det gamla Munchmuseet för rätt många år sen. Vore kul att se det nya också, så småningom. För visst är han tidlös, allmänmänsklig.

      Jo visst finns det väl pengar i Norge, prisnivån lär också vara avskräckande där numera. Men pengar finns nog i Sverige också, det är väl en fråga om prioritering, alltså det politik handlar om numera. Men politiken och samhällsdebatten blir för mig alltmer främmande. Jag begriper allt mindre.

Lämna ett svar till Börje Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


åtta + nio =