Le Corbusier på Moderna Muséet

MOMENT – Le Corbusiers hemliga laboratorium heter utställningen på Moderna Museet. Det hemliga laboratoriet är Le Corbusiers ateljé där han tillbringade förmiddagarna med måleri innan han gick till arkitektkontoret och ägnade sig åt arkitektur. Utställningen är intressant, inte minst genom att utöver arkitektritningar och modeller visa upp både måleri och skulptur av Corbusiers hand.


Le Corbusier

Le Corbusier

Le Corbusier: Två nakna figurer, 1954

Le Corbusier: Tjur V, 1954

Le Corbusier: Tjur IV, 1954

Måleriet är det jag tycker bäst om på utställningen, men jag kan ändå inte undgå att imponeras av många av Le Corbusiers byggnader. Som det organiska, skulpturala uttrycket hos kapellet i Ronchamps, den fina rytmen i fasaden på Unité d’Habitation i Marselle och den i Berlin där man livat upp med lite färgklickar på de indragna balkongerna och så förstås hans olika villaprojekt. Och otvivelaktigt har han haft stor påverkan på utformningen av den fysiska miljön, inte minst i Sverige genom de många efterföljare han fått. Nu är han förstås inte ensam om att ha skapat den avskalade anonyma funktionalismen som så flitigt strötts ut över förorter i hela vårt land. Problemet är kanske att hans många efterföljare inte ägde hans skicklighet, inget av hans poetiska ansats? Därav de ändlösa fönsterbanden, de monotona betongfasaderna, de sterila förortstorgen?


Le Corbusier: ”Plan Voisin” för Paris, 1925

Men det är framförallt inom stadsplaneringen hans framfart varit katastrofal. Som tur är förverkligades de värsta övergreppen aldrig, som projekten för skövling av stadskärnan i Stockholm eller i Paris. Det gjorde det däremot i indiska Chandigarh, ”En stad utan intima rum och hemtrevliga prång” som Axel Odelberg kallar den i en artikel i antologin ”Under omprövning” (Atlantis 2011). En plats helt gjuten i betong. Inte mycket plats för upplivande urban infill där inte. Kanske är invånarna i Chandigarh ändå nöjda med en stad utan ett spår av inhemskt arv i plan och arkitektur?

Jag tror ändå Odelberg och andra kritiker av Corbusiers arkitekturplaner är något på spåren. Eller som Aron Aspenström skriver i Svd 2013-01-20: ”Vad gör att vissa platser bättre än andra stärker en identitetskänsla, en känsla av att höra hemma? —- Det förutsätter en arkitektur vars former och strukturer i någon bemärkelse är öppna, oifyllda, och som därmed ger människor möjlighet att mentalt eller konkret fysiskt lägga till resten själva”. Skulle jag få välja mellan att bo i ett Corbusierhus och ett Hundertwasserhus skulle det säkert ändå bli Hundertwasser.


Tommy Hilding

Det är något obehagligt auktoritärt över dessa Corbusierbyggnader, som att bli intvingad i ett färdigt mönster. Vackert hårt och blankslipat i bästa fall, men vanligen bara trist. Jag tycker det påminner lite om en utställning av Tommy Hilding som just nu pågår på Galleri Magnus Karlsson.

Nils Forsberg formulerar bättre än jag kan göra, den här känslan inför Corbusier i en artikel i Expressen: ”En arkitekt med urverk”.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i arkitektur, konst, konsthistoria, utställningar. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Le Corbusier på Moderna Muséet

  1. Inga Magnusson skriver:

    Det finns arkitektur som liksom endast gör sig bra i modeller, beskådade uppifrån. När den ska levas i där nere så blir det liksom bara fel.

    Jag skulle också välja Hundertwasser, men för mig som trivs bäst i en stuga i skogen så är det förstås ett val mellan pest och kolera. 😉

  2. Jenny B skriver:

    Hmm, de där tavlorna ser ju intressanta ut. Den här utställningen verkar sevärd. Jag har under perioder varit riktigt imponerad av visionerna hos de modernistiska arkitekterna; viljan att skapa framtiden, ”bo-maskiner” för en ny sorts människa kändes så storslaget. Rent intellektuellt rycks jag med av det! Men sedan känner man i kroppen, när man väl går där vi de kala husen, att man som liten mjuk människa inte har så mycket att stå emot betongen. Ytterligare några starka teorier som inte fungerar i praktiken.

    • Börje skriver:

      Corbusier gör mig alltid lite ambivalent. Snygga hus, som skulpturer. Men samtidigt finns något ödsligt i det storskaliga planeringstänkandet. Ska de här bomaskinerna verkligen vara till för människor? Eller ”en ny sorts människa” som du skriver – man måste alltså göra om människan så den passar arkitekturen. Det är väl där nånstans feltänket ligger som jag uppfattar det.

  3. Börje skriver:

    Understreckare i SvD 20150628 av Lena Kåreland: ”Omöjligt att blunda för Corbusiers fascism” ger ytterligare nyanser av Corbusier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


fem + fyra =