Nästan alla personerna i den här boken har verkliga förebilder och har faktiskt gjort och sagt det de gör i boken. Så säger åtminstone författaren, och man är böjd att tro honom med tanke på alla kontrollerbara fakta han radar upp. Umberto Eco har åstadkommit en finurlig antirasistisk historisk spionroman. Handlingen tilldrar sig i Italien och Paris i slutet av 1800-talet. Huvudpersonen Simone Simonini (som möjligen inte har en enda förebild utan är en sammanslagning av flera) deklarerar redan i bokens inledning att han hatar i stort sett alla existerande folk och raser och naturligtvis även kvinnor, särskilt de han aldrig träffat. Simonini är i själva verket författaren till en av antisemitismens viktigaste dokument, Sion vises protokoll. Här avviker kanske Eco en aning från den historiska sanningen. Men bara lite. Dokumentets verkliga tillkomsthistoria är minst lika märklig som Ecos litterära variant. Sions vises protokoll är bara en av de många trådar som knyter ihop berättelsen.
Umberto Eco: ”Begravningsplatsen i Prag” |
Boken imponerar inte minst genom Ecos förmåga att gräva i bortglömd litteratur och att passa in historiska personer och händelser från 1800-talet i handlingen. Både Sigmund Freud och Alfred Dreyfus figurerar i boken. Skildringen av såväl kända som tämligen okända men en gång levande personer är naturligtvis en aning filtrerad genom författarens fantasi för att passa in i berättelsen. Men Eco avlivar ytterst effektivt de rasistiska 1800-talsmyterna, bland annat genom att i detalj beskriva deras uppkomst på ett sätt som sannolikt följer det historiska förloppet ganska väl. Många namn i rasismens historia passerar inklusive Gobineau, Chamberlain och andra. Alla med lika illa underbyggda idéer och föreställningar som publicerats i böcker, varav många titlar sannolikt återfunnits i Adolf Hitlers bibliotek.
Sion vises protokoll betraktas väl idag närmast som en obehaglig del av den esoteriska ockulta litteraturen. Skriften beskriver en påhittad judisk sammansvärjning för att få världsherravälde via frimureri, liberalism, kapitalism och kommunism. Ursprunget var en satirisk stridskrift: Dialogue aux enfers entre Machiavel et Montesquieu, författad 1864 av Maurice Joly som också figurerar i Ecos roman. Skriften hade inget med judar att göra, den var riktad mot den franske kejsaren Napoleon III:s maktambitioner. Av någon anledning blev den förlaga till den tsarryska säkerhetsstjänstens antisemitiska skrift Sion vises protokoll som bland annat användes för att stärka moralen hos de kejsartrogna trupperna strax efter ryska revolutionen. Senare forskning har utpekat Matvej Golovinskij, agent hos säkerhetsstjänsten Ochrana som trolig författare till Sion vises protokoll.
Bearbetad utgåva av Sion vises protokoll från 1905 |
Begravningsplatsen i Prag är också en rätt spännande spionroman, och en bok om en förfalskares vedermödor, och om fransk mat som är en av Simoninis få svagheter och så förstås den egendomliga dubbelnaturen Simonini och abbe Dalla Piccola – vem är egentligen vem?
Begravningsplatsen i Prag får fyra [****] poäng för ett suveränt språk, en fascinerande miljöskildring och en intressant historia.
Andra bloggar om böcker, Umberto Eco, Begravningsplatsen i Prag, Sion vises protokoll, rasism, antisemitism
Trots att berättelsen är litet tyngd av fakta och många namn som jag knappt kan hålla reda på, tyckte jag riktigt mycket om boken. Är det något jag längtar efter trots alla spännande böcker på hög hemma så är det en ny Umberto Eco-bok att försjunka i. En annan författare som skriver lika bra – levande fast ändå ganska krävande och med djup förankring i historien – är Hilary Mantel. Nu när jag har läst Wolf Hall är jag så glad att hennes nästa bok, Bring Out The Bodies, är lika tjock och även lika bra, av det andra Booker-priset att döma!
Jo Ecos böcker brukar ju vara rätt fullproppade med fakta, han använder väl sina akademiska kunskaper en hel del, men det gör ju också böckerna intressanta.
Jag minns att du skrivit om Hilary Mantel så jag läste om din bloggpost om Wolf Hall. Verkar vara en bok i min smak, men 650 sidor! Alla bra böcker är så avskräckande tjocka.
Tills vidare fortsätter jag plöja igenom Umberto Ecos produktion av det som finns översatt. Jag ligger lite efter när det gäller skönlitteratur.