 |
Thomas Mann: Bergtagen. Bonniers 2011, 965 s. ISBN13: 9789100116798 |
Att läsa den här tegelstensromanen är som att upphäva tiden. På något sätt kommer man äntligen till slutet utan att fatta riktigt hur det har gått till. Det händer ju inte så mycket i boken, ändå kan man inte sluta läsa. Det där med tiden har ju författaren för övrigt själv kommenterat en hel del i boken. Bland annat med följande välkända iakttagelse:
Tillvänjning innebär att tidssinnet somnar in eller åtminstone mattas, och om ungdomsåren upplevs som långsammare, det senare livet däremot går allt fortare och ilar iväg, så måste även det bero på tillvänjning. Vi vet mycket väl att andra eller nya vanor är det enda vi kan ta till för att hålla kvar vårt liv, friska upp vårt tidssinne, göra så att vår tidsupplevelse blir yngre, starkare, långsammare och vår livskänsla överhuvudtaget därmed ny.
Det finns säkert många anledningar att läsa denna klassiker. Kanske vill man helt enkelt få en skildring av sanatoriemiljön på Berghof tiden 1907-1914 och de fina personporträtten tecknade av en nobelpristagare som kan skriva långa meningar utan att villa bort dig.
Det som lockade mig, förutom att vilja täppa till grava bildningsluckor, var bland annat att handlingen tilldrar sig strax före första världskriget – under den framgångsrika och sorglösa la belle epoque – och således borde säga något om den tidsanda som gjorde kriget möjligt. Det krig som förstörde allt och – för att citera Barbara Tuchman – ”ligger som en brandgata mellan den gamla tiden och vår egen”. Ett av bokens centrala teman, de långdragna diskussionerna mellan de lärda kontrahenterna Settembrini och Naphta klargör ju också en hel del på den punkten. Thomas Manns egen utveckling från bokens påbörjande 1912 då Mann är militant tysknationell fram till publiceringen 1924 då han i stället försvarar Weimarrepubliken och parlamentarismen mot bruna och röda attacker är förstås också talande.
I Ellen Mattsons efterord spaltas huvudpersonen Hans Castorps båda läromästare upp enligt kontrasterande begrepp som förnuft – öde, klassicism – medeltid, vetenskap – tro, frihet – lydnad, livsbejakelse – askes, dag – natt, framstegsoptimism – reaktion.
Liberalen Settembrinis livsbejakande upplysningstänkande verkar i varje fall på mig självklart mer tilltalande än jesuiten Naphtas egendomliga blandning av katolicism och kommunism där den kyrkliga vetenskapsläran sammanfattas med Augustinus ord: ”Jag tror för att få veta”. För Naphta är tron kunskapens organ och intellektet sekundärt [s. 518]. Och visst kan man i Naphtas argument ana den romantiska, radikalkonservativa tidsanda som gjorde kriget möjligt och förebådade den auktoritära, antiintellektuella rörelse som kom senare.
På en punkt när det gäller valet mellan intellekt och känsla skulle jag dock personligen vilja förorda känslan. Det gäller konsten. Jag undrar just om det inte är skräcken för de här tidiga antiintellektuella strömningarna som fortfarande ligger bakom en del av nutidens fascination för ”intellektuell” konceptuell konst. Känslan kan förföra och hänföra och det anses vara farligt. Den debatten är nog inte över ännu. Klassiskt figurativt måleri, gammalt och nytt, som talar till känslan och som ju skulle kunna tolkas heroiserande anses fortfarande lite skumt i vissa kretsar. Att generation efter generation numera växer upp i dataspelens extrema våldsromantik har jag dock hittills inte hört någon invända mot.
Har den här diskussionen mellan upplysningstänkande och reaktion någon relevans idag? Kanske är det inte en konservativ reaktion som hotar ett rationellt tänkande och ett gott samhälle i vår del av världen idag, snarare överdriven relativism, språkspel, dekonstruktion, socialkonstruktivism och liknande. En värld där skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel, gott och ont till stor del bestäms av individen själv – en flummigare värld.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Bergtagen, Thomas Mann
Det där jag skrev om dataspelens extrema våldsromantik i posten ovan är det dags att ta tillbaka för visst finns det invändningar mot våldsamma dataspel. Debatten är i full gång. En bra sammanfattning finns på Why we do it, inklusive länkar till Statens medieråds rapport och de tre neurologforskarnas artikel i DN.
Kan bara hålla med, har ännu bara hunnit halvvägs i boken. Men känns som om jag aldrig vill att den skall ta slut. Har även bidragit till att jag läst en del parallellt på nätet om den svenska sanatorieverksamheten.
En liten reflektion som jag gjort är att den här typen av böcker skulle nog inte bli publicerade idag, främst pga att de nog inte skulle anses kommersiellt gångbara. Men hoppas samtidigt att jag har fel.
Tack för din kommentar Thomas. Visst är Bergtagen en fascinerande bok. Ganska långt från dagens krav på konstant underhållning. Ändå är jag inte så säker på att något liknande inte skulle kunna vara gångbart idag. Det gäller bara att hitta någon författare som kan producera något i klass med Thomas Mann. Gärna någon som kunde konkretisera de ideologiska eller intellektuella konfliktytor som är viktiga idag.