”Första världskriget ligger som en brandgata mellan den tiden och vår egen.” Så skriver Barbara Tuchman i inledningen till ”Det stolta tornet”. Den tid som avses och som boken handlar om är period 1890-1914, som ”exploderade i en slutkris som utgör en av de stora katastroferna i världshistorien”.
”Det stolta tornet” utgavs första gången 1962 men först nu blev jag medveten om dess existens. Eftersom jag intresserat mig en del för första världskriget, särskilt den tidsanda som gjorde kriget möjligt, blev boken nästan som en uppenbarelse. Hur kunde det hända, hurdant var det tänkande och den anda som utmynnade i ett meningslöst krig som förefaller sakna rationella orsaker och resulterade i 20 miljoner döda?
Fokus i boken ligger på målande beskrivningar av de enskilda personer som på olika sätt var tongivande under perioden, hur deras handlande påverkade utvecklingen, hur de tänkte – krigsivrare såväl som fredsivrare. Samtidigt ges en bild av hur samhällena såg ut i Europa och i USA under perioden. Och visst får man en uppfattning om den tidsanda som rådde, inte entydig, men full av konflikter och motsättningar.
 ”Detstolta tornet” Atlantis 1983 |
 Robert Cecil, 3rd Marquess of Salisbury (1830-1903). – George Frederic Watts. |
 Thomas B Reed, – John Singer Sargent 1891 |
 Alfred Dreyfus (1859-1935) |
 Richard Strauss (1864-1949) |
Boken inleds med kapitlet ”England 1895-1902 – Ädlingarna”. Det är en fascinerande och faktarik skildring av den brittiska överklassen, varav många hade anor sedan Wilhelm erövrarens tid; hur de levde, hur de såg på sig själva och sin givna roll i samhället och i det brittiska imperiet som vid den tiden omfattade en fjärdedel av världen. Detaljerat skildras medlemmarna i den regering som bildades 1895 under premiärministern lord Salisbury.
Kapitlet ”Förenta Staterna 1890-1902 – Slutet på en dröm” behandlar inledningsvis representanthusets republikanske talman Thomas B. Reed som var 1.90 meter lång, vägde 120 kilo och var berömd för sin sin förmåga att styra representanthuset efter sin vilja och för sina snabba repliker. Hans skarpa tunga kunde gå ut över odugliga talare: ”De öppnar aldrig sin mun utan att subtrahera från mänskligt vetande”. Andra berömda yttranden av Reed var: ”All visdom i världen består i att hålla med majoriteten” eller ”En statsman är en död politiker”.
Sjökrigsteoretikern Alfred Thayer Mahan var en av de män vars idéer skulle elda på den amerikanska imperialismen. Man ville annektera Kuba, Hawaii och Filippinerna. Öarna ansågs strategiskt viktiga i samband med byggandet av Panamakanalen. De amerikanska grundlagsfädernas inställning att militarism, erövringar och yrkesarméer var något man motsatte sig eftersom det påminde om kungadöme verkade nu som bortblåst bland den yngre generationen. En våg av patriotism och allmän krigslust drog genom landet, särskilt blad de rika och mäktiga. Reeds unge skyddsling Theodore Roosewelt var en av dem som senare skulle ta aktiv del i imperiebyggandet.
Kapitlet ”Frankrike 1894-1899 – Giv mig strid” handlar om Dreyfusaffären, rättegången mot den franske kaptenen Alfred Dreyfus som misstänktes för spioneri för Tyskland. Dreyfus var oskyldig, vilket så småningom blev uppenbart för alla inblandade, men fördomar (Dreyfus var jude), förfalskade bevis och höga militärers obefogade stolthet och ovilja att erkänna att de haft fel gjorde att processen drog ut på tiden mellan 1894 och till 1906 då Dreyfus slutgiltigt hemkallades från Djävulsön, frikändes och återupprättades som officer i franska armén. Hela affären var en sanslös rättsröta som under många år delade den franska nationen i två läger.
I kapitlet ”Haag 1899 och 1907 – Den ihärdige trumslagaren” redovisas de första trevande försöken att ena de krafter i världen som ville förhindra krig. Initiativet till fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907 togs av Tsar Nicolaus II av Ryssland. Överallt rådde skräck för den kraftigt växande krigsindustrin, rustningskostnaderna, de väldiga vapenförråden, och Ryssland hade hamnat på efterkälken. Konferensen var uppdelad på tre områden: rustningsfrågor, krigslagar och skiljedom. Resultaten var ytterst blysamma. De stora staterna, främst Tyskland motsatte sig varje försök till rustningsbegränsningar medan de små staterna var positiva. Dock kom fredskonferenserna senare att utgöra grund för bildandet av Nationernas Förbund.
Kapitlet ”Tyskland 1890-1914 – Neroism ligger i luften” handlar något överraskande till stor del om kompositören Richard Strauss. Han förkroppsligade tidsandan genom verk som Also sprach Zarathustra, en tonsättning av Nietzsches diktverk och en hyllning till övermänniskan, ett ideal som kompositören själv fullt och fast anammade. För att inte tala om Strauss självbiografiska verk som utan all blygsamhet fått titeln Ein Heldenleben. Strauss tidiga beundran för Kejsar Wilhelm II fick sig en knäck när de två möttes efter en operaföreställning och kejsaren som ansåg sig själv vara en konstälskande furste runt vilken alla skapare av stor konst flockades, förklarade för en underdånigt bugande Strauss att ”all modern musik är värdelös” och ”ni är en av de värsta”.
Wilhelm II hade redan i unga år visat tendenser till grav självöverskattning, kanske en kompensation för hans missbildade, förtvinade vänsterarm? I varje fall verkar han personligen ha en stor del av skulden för första världskrigets utbrott. Han blandade sig oförfärat i världspolitiken och krävde att den rättade sig efter hans vilja på samma sätt som konstnärers och musikers arbete borde göra det. Underblåst av ekonomiska och kulturella framsteg spred sig samma anda i nationen: Tyskland ansågs överlägset, med självklar rätt att härska.
 Pjotr Kropotkin (1842-1921) |
 Michail Bakunin (1814-1846) Självporträtt 1830 |
 François Claudius Koenigstein (1859-1892) – Ravachol |
 Jean Juarès (1859-1914) |
 Wilhelm II (1859-1941) Tysk kejsare. Målning av Vilma Parlaghy |
Kapitlet ”Anarkisterna 1890-1914 – Vision och våldsdåd” tycker jag är särskilt intressant. Här figurerar Pierre Proudhon, Pjotr Kropotkin, Micail Bakunin, Enrico Malatesta, den aktive bombkastaren Ravachol och många andra. Man ville koncentrera sig på aktion i stället för diskussion. Ett enda våldsamt attentat mot någon makthavare skulle vara tillräckligt för att utlösa revolutionen, samhället skulle liksom av sig själv upplösas och de förtryckta bli fria. Till skillnad mot socialisterna avskydde anarkisterna organisation, disciplin och varje antydan till hierarki och naturligtvis nådde man heller inga resultat.
En del av dessa anarkistledares skrifter stod faktiskt på litteraturlistan när jag läste sociologi runt 1968, ditförda av troskyldiga studenter efter en demokratireform. På statsvetenskapliga institutionen eller idéhistoriska hade böckerna passat, men på sociologen betraktades de uppenbarligen som aktuell vetenskap! Minns inte att jag läste särskilt många av de vänstersekteristiska skrifterna. Karl Marx var intressant men efter Lenins ”Staten och revolutionen” fick jag nog, det blev så småningom omöjligt att fullfölja sociologistudierna på högre nivå i det klimat som rådde.
Omkring förra sekelskiftet inleddes stora politiska förändringar i många länder i Europa, en begynnande demokratisering, vilket skildras i Kapitlet ”England 1890-1914 – Maktförskjutningen” och i kapitlet ”Socialisterna 1890-1914 – Jean Juarès död”. Jean Juarès var en fransk socialistledare och fredsaktivist. Han mördades av en nationalist den 31 juli 1914. Dagen efter mobiliserade Tyskland och Frankrike och fientligheterna inleddes strax därefter. Arbetarna i de krigförande länderna identifierade sig med sina landsmän i stället för att anamma abstrakta klasskampsteorier. Motvilligt men lojalt lät de sig enrolleras i de stridande styrkorna.
Det stolta tornet finns på biblioteket eller antikvariskt här och här.
Andra bloggar om: böcker, historia, första världskriget, Barbara Tuchman, Det stolta tornet, Wilhelm II, Richard Strauss, Alfred Dreyfus, Alfred Thayer Mahon, anarkister, Kropotkin, Bakunin
Pingback: Kung Leopolds vålnad « Börjes konstblogg
Pingback: Babara Tuchman: “The Guns of August / Augusti 1914″ « Börjes konstblogg