Berlin (V) – Stasimuseet

Stasimuseet eller ”Forschungs- und Gedenkstätte Normannenstrasse” ligger mitt i det stora kvarter vid Normannenstrasse i östra Berlin där den Östtyska säkerhetspolisen huserade. Entrén är via Ruschestrasse 103. Museet är kanske mest av intresse för f d östtyskar, eller möjligen tyskar i allmänhet, men visst är det sevärt för vem som helst som vill häpna och förfasa sig över vad som skett bakom kulisserna.

Stasimuseet - kamera
Kamera med objektivet dolt bakom en knapp
Stasiuniform
Stasiuniform
Burkar med lukt av misstänkta personer
Burkar med lukt av misstänkta

Museet är liksom många tyska museer fullt med skärmar med småskalig och långrandig text, men det finns också en del spionutrustning i montrar, t ex mängder av avlyssningsapparatur, spionkameror med de mest besynnerliga camoflage, dolda vapen inbyggda i väskor och liknande. Bland det egendomligaste är exempel på Stasis samling burkar med olika personers lukt applicerad på tygstycken och med tillhörande handledning över hur dessa lukter ska insamlas och användas.

Erich Mielkes kontor
Erich Mielkes kontor
Gåvor till Mielke
Gåvor till Mielke. Smaklösheten når nya rekord.

Erich Mielke (1907-2000) var chef för Stasi mellan 1957-1989. Vallgren karaktäriserar Mielke som paranoid:

Han levde i sin egen värld, en värld av rött och brunt, en värld bestående av goda kommunister och hemska nazister. — Som Stasichef var han alltid på vakt, han anade komplotter överallt. Entrén till hans kontor i huvudbyggnaden, där du just har stigit in är överbyggd med ett egendomligt betongtak. Det skulle skydda mot flygspionage. Fönstren i hans gamla kontorsrum var täckta av fem lager tjocka draperier för att skydda mot insyn och fotografering. De anställda fick inte använda elektriska skrivmaskiner eftersom Mielke hade för sig att de kunde avlyssnas och avkodas på avstånd med elektroniska instrument.

Mielke anslöt sig till Tyska kommunistsika partiet, KPD 1927, var lokalreporter på kommunisttidningen Rote Fahne 1928-31 och aktiv i Rot Front, de uniformerade paramilitära styrkor som bekämpade såväl nazister som trotskister och andra vänstergrupperingar som inte passade in i KPD-mönstret. Efter att ha utfört några polismord 1931 flydde han till Sovjetunionen, deltog i Spanska inbördeskriget 1936-1939. Efter andra världskriget återvände han till Berlin och blev chef för polis- och rättssystem i KPD:s centralkommitte. Som chef för Stasi från 1957 byggde han ut verksamheten till att omfatta 93000 anställda och 173000 inofficiella medarbetare. Han dömdes 1993 till sex års frihetsberövande för polismorden 1931 och dog 21 maj 2000 på ett ålderdomshem. Ända fram till sin död var han övertygad om att Berlinmurens och Östblockets fall bara var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.

Filmen De andras liv återger en del av Stasis arbetsmetoder.

Kakeldekor
”Berlin 1945”. Målning på kakel i U-bahnstation Magdalenestrasse

Till Stasimuseet kan man ta U-bahn till Magdalenenstrasse. Stationen är dekorerad med målningar på kakel i en stil som jag tycker anknyter till tysk expressionism. Ganska dystra motiv men de känns väldigt tidstypiska för 1950- och 1960-talen.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, allmänt, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


fem + = sex