Samtidigt som Nationalmuseum i Stockholm visar den stora utställningen med Caspar David Friedrich, där många målningar lånats in från Alte Nationalgalerie i Berlin ordnar detta museum påpassligt nog en utställning med Friedrichs samtida vän och målarkollega Carl Gustav Carus. Utställningen har undertiteln ”Natur und Idee”.
 Johann Carl Rössler: porträtt av Carl Gustav Carus, 1800 |
 Carl Gustav Carus: Vandraren på bergstoppen |
 Carl Gustav Carus: Gondelfahrt auf der Elbe bei Dresden |
 Carl Gustav Carus: Eichen am Meer |
Det är intressant att dessa romantiska målare var så uppslukade av minutiöst noggranna naturstudier och av en naturvetenskaplig hållning parallellt med den religiösa. Friedrich gav inte mycket för sin tids obligatoriska studier av gamla mästare och reste heller aldrig till Italien (vilket dock Carus gjorde). Han ansåg att naturen skulle avbildas efter naturen självt och inte efter andras uppfattning av den.
Strax utanför entrén till Carusutställningen hänger fyra av de Friedrichsmålningar som inte lånades ut till Nationalmuseum och det är lätt att förstå att man ville behålla dem i Berlin för det är verkligen några av Friedrichs absolut bästa verk, bland annat ”Mönch am Meer”.
En utställning som pågick samtidigt vid mitt beök i Berlin på Deutsche Guggenheim – ”Abstraction and Emphathy” fick mig att fundera över om det fanns någon koppling till romantiken. Utställningen i sig innehöll mest ett otal kolorerade fyrkanter av Josef Albers men det som enligt programbladet inspirerat till utställningen var den tyske konsthistorikern Wilhelm Worringers doktorsvahandling som också gett utställningen dess namn. Worringers teori från 1907 går ut på att det finns två tendenser som löper genom konsthistorien från historiens ursprung och fram genom 1800-talet. Worringer hävdar att kulturer som präglas av stor ängslan och andlighet som i det antika Egypten och det medeltida Europa domineras av konst med platt, ”krisallin” ”abstraktion” medan kulturer som tenderar mot vetenskap och det fysiska som det antika Grekland och renässansens Italien domineras av mer naturalistisk stil i konsten, vilket han benämner ”empati”.
Worringer behandlade enbart historien, inte sin egen samtid i sin teori, men det är intressant att fundera över hur man kan placera in romantiken med sin naturvetenskapliga och samtidigt religiösa grundsyn i motpolerna ”abstraktion” och ”empati”, för att inte tala om hur vår egen tids konst ska klassificeras enligt schemat.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Carl Gustav Carus, Alte Nationalgalerie, Berlin, romantiken, måleri, konstteori
När vi var i Berlin strax efter återföreningen så fanns ett stort antal musik- och konstinstitutioner eftersom det var dubbelt av allt; en i forna väst och en i forna öst. Jag antar att man sedan slog ihop åtminstone en del av dem. Kanske ut till Museumsinsel som är imponerande med sina gigantiska byggnader, rester av Hitlers storhetsvansinne och arkitektdrömmar. Byggnaderna är så stora att jag nästan får svindel när jag går bredvid dem. Då höll man på att renovera en del av dem och jag antar att de nu är ok. Det forna öst lät ju mycket förfalla eftersom man inte hade råd.
Inga:
Det pågår fortfarande en del ombyggnader och restaurering. Fast inte hade väl Hitler något med Museuminsel att göra? Byggnaderna är väl äldre än så, Karl Friedrich Schinkel som ritat Alte Museum och Stüler med Neues Museum och Alte Nationalgalerie.
Carl Gustav Carus har gjort vackra tavlor :)!